Foto: Tea Fredriksson

I Sverige, liksom i flera andra nordiska länder, används nämndemän – vanliga medborgare som representerar allmänheten – för att bedöma brottmål. I en studie som som nyligen publicerats i British Journal of Criminology, har Heber och Fredriksson undersökt de unika utmaningar som nämndemän möter när de bedömer brottsoffers trovärdighet.

I rättssalen är brottsoffrets trovärdighet avgörande för hen ska uppnå rättvisa i form av en dom. Trovärdighet är extra viktigt i de fall där fysiska bevis inte räcker för att bedöma ett brottmål. Brottsoffer som uppfattas som trovärdiga har större chans att få upprättelse genom en fällande dom.

Forskarna har identifierat tre dimensioner av trovärdighet som nämndemän beaktar: utseenden, berättelser och känslor. Aspekterna är sammanflätade och varje lager för med sig specifika förväntningar på brottsoffret, både var och ett för sig och gemensamt.

Nämndemännens dilemma

Den första typen av trovärdighet handlar om utseende – klädsel, kroppsspråk och uppträdande – som ofta formar nämndemännens första intryck. Till exempel kan en ung man i huvtröja uppfattas som respektlös gentemot rättegången som sådan, men också äkta och genuin. En äldre man i kostym kan verka trovärdig samtidigt som han riskerar att framstå som alltför tillrättalagd.

Nämndemännen vet att ytliga faktorer inte borde påverka deras bedömning, men de inser också att det ändå kan vara svårt att bortse från dessa intryck på en mer eller mindre undermedveten nivå. Detta menar forskarna visar på ett dilemma för nämndemännen.

En svår balansgång

Berättandet är den andra dimensionen av trovärdighet, och handlar om hur brottsoffer återger sina upplevelser. Nämndemän förväntar sig ofta att offret ska ge en berättelse som är både sammanhängande och konsekvent – men den får samtidigt inte verka inövad.

Om ett offer minns för många detaljer kan det hela uppfattas som överdrivet förberett, medan för få detaljer kan ge sken av en opålitlig berättelse. Detta gör berättandet till en svår balansgång, både för brottsoffer och för nämndemännen som måste väga förväntningarna på en "lagom" berättelse mot insikten att traumatiska minnen ofta är fragmentariska och svåra att berätta om.

Känslor är mest komplext

Känslomässig trovärdighet utgör den tredje dimensionen av trovärdighet och är kanske det mest komplexa. Nämndemän förväntar sig en viss grad av känslomässig uttrycksförmåga som känns "passande" för den beskrivna händelsen – men vad som är passande varierar utifrån kön, ålder och andra faktorer. Till exempel kan en gråtande kvinna väcka empati, medan en gråtande man kan mötas av skepsis.

För mycket känslor kan uppfattas som manipulativt, medan för lite kan tolkas som likgiltighet. Att bedöma känslor och outtalade nyanser kan dessutom väcka känslor hos nämndemännen själva, som de både kan se som informativa samtidigt som de vet att det borde undvikas för att upprätthålla neutraliteten i rättssalen. Detta skapar ännu en balansgång, mellan empati och magkänsla respektive skyldigheten att vara opartisk.

För brottsoffer innebär dessa resultat att trovärdighet är en komplex process som bygger på minst tre dimensioner. Varje dimension kräver en svår balansgång – både för offret och för de nämndemän som ska bedöma trovärdigheten.