Anders Jacobson. Foto: privat.

Kan du berätta lite kort om din bakgrund?

- Jag har en bakgrund som dansare och har jobbat med kultur i 20 år. Då har jag samdrivit grupper, föreningar, företag och frilansat och på det sättet lärt mig mycket om projektledning och organisering. Sedan år 2013 har jag varit engagerad politiskt i Feministiskt initiativ och fått med mig kunskaper om intersektionella omsorgsperspektiv. Parallellt med jobb pluggade jag under flera år samhällsvetenskap och humaniora som till slut blev en kandidatexamen år 2016. Jag har också sedan länge arbetat med barn på olika sätt som vikarie och verksamhetsstöd på förskola, som kolloledare och avlösare. Jag även gjort dans och musik för barn med särskilda behov och bland annat turnerat runt i Sverige och Ukraina. Efter att ha jobbat som verksamhetsledare på en konsthall blev jag utmattad och efter sjukskrivningen började jag studera vidare. Jag läste ämnen som filosofi, politisk teologi, statsvetenskap och ekonomisk historia som sedan blev till en masterexamen i ekonomisk historia.

Varför valde du att söka doktorandutbildning i barn- och ungdomsvetenskap?

- Sedan jag var barn har jag varit intresserad av frågor som rör maskulinitet för jag kände själv av hur trångt de var och hur få sätt det fanns för killar att vara på utan att klassas som konstig. Framförallt att man inte fick visa upp några feminina eller homosexuella tendenser som kille. Det blev extra tydligt för mig när jag som ung bytte från fotboll till dans och musikal. I dans och musikalmiljön kunde jag känna mig mer fri att vara kille på många olika sätt.
Förra året hade jag ett vikariat på organisationen MÄN och där kände jag att jag hade hittat hem. Det är en feministisk och antirasistisk rörelse som arbetar med maskulinitetsfrågor och våldsförebyggande arbete rörande mäns våld mot kvinnor men även med stöd till unga killar och frågor om omsorgsarbete i papparollen och jämställt föräldraskap.
När vikariatet tog slut så valde jag att söka doktorandtjänsten på BUV. Även om jag inte har läst barn- och ungdomsvetenskap innan så fick jag, i dialog med kloka vänner och kolleger, ihop en projektbeskrivning som både innehåller mitt politiska engagemang, mina erfarenheter av att arbeta med barn och av att ha egna barn i skolan i våldsamma miljöer.
Ämnet barn- och ungdomsvetenskap passar mig bra för det är ett tvärdisciplinärt ämne som erbjuder flera kritiska perspektiv för att förstå barns livsvillkor.

Vad ska du forska om?

- Jag ska utgå från förskoleklasselever i skola och fritidshem. Jag ska både titta på barnens interaktion när det gäller våld och på vuxenvärldens föreställningar om hur man förebygger våld kopplat till maskulinitet eller genus. Det vill säga hur man tänker att förebyggande av våld går till, hur man bemöter barn i våldsamma situationer eller hur man pratar om våld i värdegrundsarbete.
Det finns en spänning mellan synsättet ”boys will be boys” och en normkritisk hållning som antingen kan generera omsorgsfulla strukturer eller en ganska hård repression som innebär misstänkliggörande på förhand. Jag vill sätta det i en politisk kontext där vi nu har en politisk repressiv och rasistisk diskurs som premierar hårdare tag och misstänkliggörande av barn och ungdomar, speciellt av icke-vita pojkar.
Jag vill också titta på hur goda intentioner om våldsförebyggande kan sluta i repressivt agerande. Jag är intresserad av vad som står i olika handlingsplaner och policys mot kränkande behandling och hur det tar sig uttryck i praktiken samt vill sätta det i relation till resurser. Detta eftersom vi vet att skola och fritidshem, framförallt i större städer, har stora barngrupper och lite personal, vilket är motsägelsefullt eftersom goda relationer med vuxna är en förutsättning för en trygg skolmiljö.
Så jag vill sy ihop alla dessa olika perspektiv men hur jag ska tänka kring dimensioner och vägval hoppas jag att jag ska lära mig under mina doktorandstudier.

Vad är den största utmaningen som doktorand?

- Det kommer vara olika i olika perioder men just nu är den största utmaningen att förstå sammanhanget och vad universitetet är för slags miljö. Till exempel hur jag ska förhålla mig till akademins hierarkier och hitta en balans mellan forskarstudier, familjeliv och ideellt arbete.

Vad ser du mest fram emot under dina doktorandstudier?

- Det är ett stort privilegium att få möjlighet att få fördjupa mig i flera år i detta ämne som engagerar mig så mycket. Jag ser verkligen fram emot att få läsa och skriva. Jag ser också fram emot att få lära mig av kolleger och andra doktorander. Vi har ett jättefint doktorandkollektiv här på BUV och alla är stöttande, vänliga och hjälpsamma.
Sedan vill jag genom min forskning kunna ge tillbaks till samhället och bidra till samhällsdiskussioner och förhållningssätt i dessa frågor, utifrån ambitionen att lyfta fram omsorg i motvikt mot våld.

Till sist - vad gör du på din fritid när du inte studerar?

- Jag är framförallt pappa till två barn och är engagerad ideellt. De senaste åren har jag släppt lite på partipolitiken och engagerat mig mer lokalt där jag bor. Jag är engagerad i att bygga upp en föräldraförening på skolan, vilket fått en ny nivå av aktualitet efter att vi hade en elev i årskurs nio som blev ihjälskjuten i somras. Dansen har jag numera som hobby och jag spelar fotboll en gång i veckan med andra pappor i mitt bostadsområde. Bland annat har vi spelat mot kompisgänget till den ihjälskjutne pojken, som bildat ett fotbollslag. Det är ett sätt att försöka odla fler relationer mellan vuxna och barn och unga i området.