Anja Norell. Foto: Leila Benjari.

Berätta kort om din bakgrund och vad du gjort innan du blev doktorand?

- De senaste 9 åren har jag arbetat på Mångkulturellt centrum, som är en kommunal stiftelse och migrationsmuseum med en forskningsmiljö, inriktad på  migrationsrelaterade frågor. Där har jag arbetat som forskningsassistent och med att leda centrets utbildningsverksamhet. Tidigare  har jag studerat antropologi i Mexico i fem år vilket  ledde till en magisterexamen. Sedan läste jag även en masteri antropologi i Barcelona, Spanien.

Vad fick dig att vilja söka till doktorandutbildningen i barn- och ungdomsvetenskap?

- Det var arbetet som forskningsassistent som ledde mig konkret in på att söka den här forskarutbildningen. Anledningen att jag sökte just inom barn- och ungdomsvetenskap var att jag hade arbetat med ett projekt som ämnesmässigt är sammankopplat med mitt nuvarande avhandlingsprojekt. Jag och en kollega skrev en rapport utifrån ett uppdrag från Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd som innebar att undersöka kunskapsläget kring betydelsen av föräldrars stöd för barn som utsätts för rasism. Rapporten visade på intressanta resultat men också att det fanns stora kunskapsluckor och brist på forskning inom ämnet både i Sverige och internationellt. Så det är ett projekt som jag är väldigt intresserad av och engagerad i, både forskningsmässigt och som politisk samhällsfråga. Sedan sammanföll det tidsmässigt med att denna doktorandtjänst utlystes och mitt ämne passade bra in här. Jag drogs framförallt till den tvärvetenskapliga miljön i barn- och ungdomsvetenskap för att kunna bredda min bakgrund som antropolog och ta in andra metodologiska och teoretiska perspektiv. Men även om det är ett nytt fält för mig känns det ändå som en bekant miljö vad gäller forskningsfokus och teori.

Vad kommer din forskning att handla om?

- Jag vill få fatt på hur rasism förstås och förhandlas intergenerationellt mellan barn och föräldrar. Jag är intresserad av de processer som möjliggör olika former av erfarenhetsutbyte och förhandlande mellan just föräldrar och barn. Mitt fokus kommer att ligga på förståelser av rasism och strategier för att hantera utsatthet för rasism i det svenska samhället. Därför är jag intresserad av att titta på hur föräldrar och barn formar och omformar varandras förståelse av rasism, och vilka möjligheter de har för att vara ett stöd för varandra. Jag vill även belysa eventuella konfliktytor som kan uppstå gällande olika förståelser mellan generationerna när det gäller hur man förstår vad rasism är och hur man kan hantera det. Men också undersöka vilka olika förutsättningar föräldrar har att stödja sina barn utifrån olika socioekonomiska faktorer och vart man bor. Så jag planerar för en intervjustudie med 18-åringar som rasifieras negativt samt föräldrar som har egen erfarenhet av rasism samt  de som inte har det.

Vad fick dig att vilja forska om just detta ämne?

- Förutom min tidigare erfarenhet av rasismforskning och intresset som väcktes genom arbetet med rapporten om betydelsen av föräldrars stöd för barn som utsätts för rasism så har jag själv två vuxna barn med egna erfareneter av rasism. Det har fått mig att tänka mycket kring de här frågeställningarna och vad föräldra-barn-relationen betyder i det här sammanhanget. Jag tror att min forskning kommer att  vara relevant både som ett vetenskapligt bidrag som kan täcka kunskapsluckor och att den också kan bidra till samhället i stort kring frågor om att förebygga och hantera rasism.

Vad har varit den största utmaningen hittills som ny doktorand?

- Den största utmaningen för mig är att komma tillbaka till akademiska studier efter att ha jobbat i många år. Även om jag har befunnit mig i en forskarmiljö så innebär forskarstudierna ett speciellt sätt att arbeta med text och läsning. Men det har varit väldigt roligt och intressant och bra att få gå kurser så här i början av forskarutbildningen som gör att det är lättare att komma in i det akademiska tänkandet och skrivande. Det är en bra uppvärmning inför det kommande avhandlingsarbetet.

Vad har varit det roligaste hittills och vad ser du fram emot under de kommande 4 åren?

- Det roligaste är att få läsa på arbetstid och att tänka och diskutera tillsammans med andra på institutionen, samt att få möjligheten att arbeta med en fråga som jag är så djupt engagerad i. Under de kommande åren av forskarstudier ser jag fram emot att få fördjupa mig under en längre tid i mitt forskningsämne och att verkligen få tid att utveckla forskarhantverket och lära mig av andras kollegers arbeten.