I en kursbok med namnet Ungas villkor och vuxenblivande (2024, red. Linnéa Bruno) har Fanny Edenroth Cato skrivit ett kapitel med titeln ”Neuropsykiatriska diagnoser – berättelser, villkor och identitetsskapande” om hur kön, ålder och funktionalitet får betydelse i fråga om människors berättelser om autismspektrumdiagnoser och adhd/add. 

Postdoktor Fanny Edenroth Cato. Foto: Stockholms universitet.

Edenroth Cato diskuterar hur makt och inflytande ser olika ut beroende på hur maktordningar samverkar i berättelser om NPF-diagnoser. Det är skillnad på att vara barn respektive vuxen när man får en NPF-diagnos, alltså när i livet som den sätts. 
Ens ålder hänger ihop med vilket inflytande man får över exempelvis medicinering och andra former av insatser och hur diagnosen förstås; hur information om den kommuniceras till en. Det finns kvalitativa studier där vuxna kvinnor berättar om sina erfarenheter av att få en autism- eller adhd-diagnos i vuxen ålder och att den har bidragit till att förklara tillkortakommanden man skuldbelagt sig själv för och på så vis avlastat en. 
Som exempel kan en autismdiagnos i vuxen ålder bidra till att bekräfta att ens negativa livserfarenheter hänger ihop med omgivningens oförstående bemötande av en och att man därför behövt dölja, så kallat maskera, autistiska drag. 

Att hantera de dominerande negativa förståelserna 

För ungas del handlade det bl.a. om att hantera de dominerande negativa medicinska förståelserna av psykiatriska diagnoser, vilket kunde ta sig uttryck i hur diagnoser kommunicerades till dem när de var barn. Det rörde sig i stora drag om två former av ytterligheter: det ena sättet fokuserade på diagnosen som symtom på en livslång nedsättning lokaliserad i hjärnan och det andra sättet handlade snarare om att tala om hur man kan arbeta med anpassningar i barnens miljö. När vuxna kommunicerade på detta icke-medicinska sätt tenderade diagnosen att normaliseras och betraktas som mindre avgörande för ens identitet och framtidsmöjligheter. 

Olika möjlighet att nyttja en NPF-diagnos

En central aspekt av hur man kan förstå diagnosberättelser hänger ihop med livsloppet, att diagnosens funktion behöver sättas i förhållande till var man befinner sig i livet och sett till vad man åstadkommit. Om man har uppnått samhällets olika (hetero-)normativa milstolpar, såsom att etablera sig på arbetsmarknaden och att bilda familj, så kanske inte diagnosen får lika avgörande betydelse för synen på vem man är och vad man är kapabel till. 
Detta visade sig t.ex. genom att några vuxna kvinnor beskrev att de blivit bemötta med skepticism av professionella gällande huruvida de egentligen uppfyllde kriterierna för en funktionsnedsättning. Diagnosen förklarar med andra ord inte en underliggande fysiologisk dysfunktion hos de som får den utan snarare rådande föreställningar om vad som ska ses som en nedsättning eller tecken på något annat och normalitetens flytande gränser. 
Möjligheten att nyttja en NPF-diagnos på ett sätt som gynnar en själv, t.ex. genom att lyfta styrkor snarare än svårigheter som den innebär för en, handlar med andra ord inte bara om diagnosen i sig, utan vilka positioner man redan har etablerat i samhället och vilka möjligheter man har att agera som medborgare i olika sammanhang.

Ungas villkor och vuxenblivande (2024, red. Linnéa Bruno), Libers förlag.

Läs mer i kursboken Ungas villkor och vuxenblivande (2024, red. Linnéa Bruno), Libers förlag.

Fakta

Världshälsodagen är en av FN:s internationella dagar som firats årligen den 7 april under ledning av Världshälsoorganisationen sedan 1950 till åminnelse av organisationens bildande 7 april 1948. Världshälsorapporten brukar presenteras i samband med Världshälsodagen.