Doktorand Magdalena Hulth, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen. Foto: Ylva Carlsdotter, Stockholms universitet.

Vad har du för bakgrund och hur hamnade du här?

- Efter gymnasiet så pluggade jag genusvetenskap. Sedan kom jag på att jag älskar ju att arbeta med barn och vill arbeta på förskolan med genusfrågor. Så jag utbildade mig som förskollärare. Så småningom blev jag adjunkt här på BUV. Efter ett tag läste jag in en magister på Södertörns högskola. När det sedan utlystes en tjänst som doktorand på BUV något år senare sökte jag den. 
Din forskning handlar om förskolan och sexualpedagogik.

Vad menar du när du skriver ”att förskolan kan förstås som en sexualpedagogisk arena”?

- Jag menar att förskolan är en arena där normer om sexualitet produceras och reproduceras i pedagogers dagliga bemötande av barn. Vilket går att förstå som en form av sexualpedagogik. Vad syftar det till för slags kunskaper och varför?  Det här vardagliga tillfällena är spännande att diskutera och fundera över.  Som till exempel när pedagoger säger ”Ni ska inte pussa”, ”Ni ska fråga innan ni kramar någon”, ”Pilla inte på snoppen”, ”Nej, ni ska inte visa varandras könsorgan”. Allt det där har ju med kroppen att göra, och det går att diskutera som en informell sexualundervisning.

Hur har du gått tillväga?

- Avhandlingen bygger på två empiriska material. Det första är handledningsmaterial, riktat till pedagoger om sexualitet, från 1969 till idag. Analysen visar hur synen på barns sexualitet och hur man ska bemöta barns sexuella lekar har förändrats över tid. I de tidigare handledningarna ska pedagogerna vara uppmuntrande och låta barnen vara i fred med sina lekar. I de här materialen beskrivs lekarna som att barnen är nakna, simulerar samlag och utforskar varandras könsorgan. I början av 1990-talet, när samhället i allmänhet blivit mer medvetet om sexuella övergrepp så började handledningsmaterialen fokusera på att skydda barnen från att bli utsatta av varandra och på att pedagogerna skulle lära sig att urskilja vad som är normalt eller onormalt när det gäller barns sexuella lekar. De senaste årens material är också främst fokuserade på att lära barnen att säga stopp och att träna på att ge och få samtycke. I dessa ges det också exempel på att barnen måste vara påklädda och att pedagogerna ska övervaka barnen, så att de inte har möjlighet att utforska varandras kroppar. Det är en stor skillnad mot tidigare handledningar.

- Det andra empiriska materialet jag använt är att fokusgrupper med pedagoger i förskolan. I de grupperna diskuterade vi sexualitet och sexualundervisning. Pedagogerna beskrev då att de vanligtvis inte brukar prata om de här frågorna i förskolan och att de kände sig osäkra på om barn har en sexualitet och om hur de som pedagoger ska bemöta barns lekar. I pedagogernas beskrivningar av sitt arbete framkom att arbetet ofta handlar om att begränsa, övervaka och lära barn samtycke. I analyserna synliggörs att det är lättare att förbjuda barns lekar än att tillåta, utifrån en rädsla för föräldrar eller kollegors reaktioner. Däremot när diskussionerna handlade om sexualitet som identitet, som genus och sexuell läggning, då kände sig pedagogerna mer säkra, i och med att de kan hänvisa sitt förhållningssätt till att det står om diskrimineringsgrunderna i läroplanen.

Varför valde du just det här ämnet?

- Först och främst har jag ett feministiskt engagemang, det finns sexuellt våld i samhället som bygger på starka normer om hur kvinnors och mäns sexualitet ser olika ut och att kvinnor generellt ges ett mindre värde. Om det då pågår någon form av informell sexualundervisning på förskolan så behöver den synliggöras och diskuteras. Det är ju jättebra att det finns en stark norm om att lära barn om samtycke, men frågan är ju hur det görs och om det leder till det vi vill att det ska leda till. 

- Jag blev extra intresserad av ämnet när jag hade ett seminarium här på BUV. Det var en student som berättade att när hon varit ute på sin VFU, så var det några barn som drog ned byxorna och tittade på varandra. Hon hade fått panik och bara sagt: ”Sådant gör vi inte på förskolan”. Sedan frågade hon hur hon skulle ha gjort. Jag försökte dra igång en diskussion kring ämnet om varför det var självklart att barnen skulle dra upp byxorna, men då var det ängsligt och svårpratat. Då kände jag att det här behöver vi prata mer om på förskollärarutbildningen och även ute på förskolorna. 

Vad har den största utmaningen varit för dig som doktorand?

- Det har varit att vara i akademin och försöka anpassa sig till den här kulturen av att bli ständigt granskad. Samtidigt har det varit helt fantastisk, att få analysera och skriva har varit jätteroligt.

Vad gör du allra helst en ledig helg?

Då är jag på mitt landställe och klipper och gräver upp en buske eller sten och flyttar på den, och så har jag min hund omkring mig och min familj någonstans nära.

Omslag av Magdalena Hulths avhandling.

Disputation av Magdalena Hulth den 25/4

Avhandlingens titel: ”Vi pratar ju inte om det” Barns och pedagogers handlingsutrymme i förskolans sexualpedagogiska diskurser.

Magdalena Hulth, doktorand, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen. 
Avhandlingen tar sin utgångspunkt i att förskolan kan förstås som en sexualpedagogisk arena. Syftet är att skapa kunskap om arenans sexualpedagogiska diskurser och vilka möjligheter och begränsningar för pedagogers och barns handlingsutrymme som den inrymmer. 

Handledare: Anna Westberg-Broström, Helena Bergström och Anne-Li Lindgren.

Länk till disputationen som direktsänds: Webinariet via Zoom.