Foto: Zenman, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Den 17 mars 2025 tillkännagav Niger sitt utträde ur den Internationella Organisationen för Frankofonin (OIF).

Ett symboliskt och avgörande beslut, som ingår i en rad diplomatiska och symboliska brytningar som Sahelländerna (Mali, Burkina Faso, Niger) har genomfört med institutioner som uppfattas som arv från kolonialtiden.

Som forskare som har studerat de geopolitiska dynamikerna i den frankofona världen är det viktigt att reflektera över denna organisations framtid i Afrika. Bortom den politiska gesten väcks en avgörande fråga: har Frankofonin fortfarande en framtid i Afrika, i ett sammanhang präglat av ett växande panafrikanskt budskap och ökad konkurrens från andra geokulturella block, såsom Commonwealth och det portugisiskspråkiga samarbetet CPLP?

Trots att OIF ofta betonar i sina officiella uttalanden att Frankofonins framtid finns i Afrika, tyder det geopolitiska läget snarare på en gradvis tillbakagång. Riskerar den inte snarare att oundvikligen förlora sin relevans?

En institution som förlorat sin legitimitet?

Frankofonin grundades 1970 av afrikanska statschefer – däribland senegalesen Léopold Sédar Senghor och nigeriern Hamani Diori – som en plattform för språklig och kulturell solidaritet.

Inofficiellt var målet att förebygga potentiella politiska och diplomatiska konflikter. Gradvis har Frankofonin breddat sitt uppdrag till att även omfatta främjande av demokrati, mänskliga rättigheter och medling i krissituationer.

Denna politiska vändning förkroppsligades särskilt av Abdou Diouf, OIF:s generalsekreterare mellan 2002 och 2014, som stärkte organisationens diplomatiska roll. Genom att bredda sitt inflytande har Frankofonin utvecklats till ett multilateralt soft power-verktyg – men med risken att tappa fokus på sitt kärnområde: språk och kultur.

I flera afrikanska länder uppfattas OIF som en asymmetrisk organisation där Frankrike har ett oproportionerligt stort inflytande. Den snabba reaktionen på statskupperna i Mali, Burkina Faso och Niger har förstärkt bilden av ett selektivt politiskt ingripande. Organisationen, som tidigare betraktades som ett redskap för Syd–Syd-samarbete, verkar nu stå i motsättning till de nya afrikanska eliternas suveränitetssträvanden och alternativa allianser.

Den panafrikanska väckelsen

Nigers utträde kan inte förstås utan att sättas in i ett större sammanhang: återkomsten av ett starkt panafrikanskt budskap, särskilt i Sahelregionen.

Denna rörelse betonar självständighet, suveränitet, ett avståndstagande från utländskt inflytande samt en återupprättelse av afrikanska språk och kulturer. Dekoloniala offentliga strategier tar sig uttryck i nya geografiska symboler – som omdöpta gator och torg – och nya språkpolitiska ambitioner.

Det handlar inte längre bara om en ideologisk slogan; det har blivit ett verkligt politiskt projekt för flera stater, särskilt inom Sahelstaternas allians (AES), som omfattar Mali, Burkina Faso och Niger. Denna konfederation syftar till att omdefiniera sina internationella allianser och bryta med koloniala mönster, genom att inleda nya samarbeten – bland annat med Ryssland, Turkiet och Kina.

Utmaningen för dessa länder, efter att ha tagit avstånd från Frankrike och lämnat Frankofonin, är att kunna främja nationella språk som både bär en ny kulturell identitet och fungerar som bärare av handel och ekonomisk utveckling.

De franska truppernas successiva tillbakadraganden och Frankrikes minskade geopolitiska närvaro genom Frankofonin riskerar att påverka det franska språkets framtid i regionen. Om afrikanska ledare endast ser franskan som ett kolonialt arv, kan detta leda till en gradvis språklig försvagning i Afrika. Den känslomässiga anknytningen till franskan lär knappast räcka för att motivera dess långsiktiga bevarande i ett geopolitiskt landskap i förändring.

Samtidigt befinner sig de frankofona länderna i en komplex situation: även om de främjar sina nationella språk, måste de fortsatt använda franskan som ett gemensamt diplomatiskt språk – eftersom de afrikanska språken är många och ofta inbördes olika. Behovet av ett gemensamt kommunikationsspråk är en grundförutsättning för fungerande diplomatiska relationer.

Växande konkurrens

Medan Frankofonin tappar mark, stärker andra geokulturella organisationer sin närvaro i Afrika.

Vissa frankofona länder, såsom Togo och Gabon, gick med i Commonwealth i juni 2022.

Rwanda var först ut med denna dubbla strategi redan 2009 och har skickligt positionerat sig i skärningspunkten mellan olika organisationer – inte minst genom Louise Mushikiwabo, nuvarande generalsekreterare för OIF, som nu är inne på sin andra mandatperiod.

Mot bakgrund av dagens spänningar mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda kring M23-milisen i östra Kongo befinner sig Frankrike i en känslig position: man vill inte störa relationerna med Paul Kagamés regering. Kigali har lyckats säkra sin plats inom OIF utan att väcka alltför stor kontrovers kring ansvarsfördelningen för folkmordet på tutsierna 1994.

Commonwealth, med sina 56 medlemsländer och 2,73 miljarder invånare, står inte inför samma utmaningar. Till skillnad från Frankofonin behöver den inte aktivt främja sitt språk, eftersom engelskan redan är det dominerande globala affärsspråket.

CPLP – det portugisiskspråkiga samarbetet – omfattar bland andra Angola, Moçambique och Kap Verde. Det erbjuder en mer flexibel och mindre centraliserad modell, med fokus på språklig solidaritet, kulturellt utbyte och Syd–Syd-samarbete, utan att blanda sig i medlemsländernas interna angelägenheter. Gemensamt för både Commonwealth och CPLP är att de uppfattas som mindre hierarkiska, mindre interventionistiska och mindre tyngda av ett kolonialt arv än vad Frankrike är i Afrika.

Foto: Kafka1, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Har Frankofonin en framtid?

Kan Frankofonin fortfarande vara ett trovärdigt verktyg för samarbete i Afrika? Ja – men bara om den förnyas och decentraliseras, med fokus på mindre känsliga områden såsom utbildning och ungdomsfrågor, enligt prioriteringarna från toppmötet i Djerba 2022.

Det kräver att man tydligare definierar OIF som en sammanslutning av frankofona stater och att man inför en mindre centraliserad styrning. Organisationen måste också lämna den tvetydiga hållningen där man säger sig främja flerspråkighet men ändå sätter franskan i centrum, och i stället ge utrymme för afrikanska språk.

Stöd till revitalisering av medlemsländernas språk skulle stärka Frankofonins anseende, bidra till att förbättra utbildningssystemen och stimulera framväxten av frankofona förlag samt förbättra kommunikationen mellan medlemsländerna.

Ju mer dessa länder kommunicerar med varandra, desto bättre kommer franskan att stå sig – berikad av dessa kontakter – och desto mindre kommer Frankrike att anklagas för att kontrollera organisationen. Det förutsätter också en omvärdering av sambandet mellan fransk kulturdiplomati och OIF:s multilaterala arbete.

Det är dags för Frankofonin att vara mindre geopolitisk och mer geokulturell – med fokus på språk, kultur och mjuk makt.