I essän La pensée blanche, publicerad 2020, lyfter essäisten Lilian Thuram fram en stor blind fläck i våra samtida samhällen: vithet som en osynlig norm, gradvis upphöjd genom historien till en universell standard.

Böcker som räknas

Christophe Premat. Foto: Rickard Kilström

Denna artikel ingår i vår serie Böcker som räknas, där experter från olika områden analyserar några av de mest omdiskuterade populärvetenskapliga verken.
Man föds inte vit, man blir vit: denna formel sammanfattar väl huvudargumentet i Thurams bok. Efter en karriär som elitfotbollsspelare i Europa under 1990- och 2000-talen leder han nu en stiftelse mot rasism. Hans reflektioner ligger nära de hos essäisten och psykiatern Frantz Fanon, själv av karibiskt ursprung och vars hundraårsjubileum firas, kring internaliseringen av rasliga hierarkier.
Thurams essä kan också jämföras med den dene-kanadensiske forskaren i urfolksstudier och professorn vid University of British Columbia, Glen Sean Coulthard, vars bok Red Skin, White Masks från 2014 visar hur kolonial logik fortsätter att prägla relationerna med ursprungsbefolkningar.

La pensée blanche av Lilian Thuram gavs ut av Mémoire d’encrier.

Som specialist på postkoloniala teorier undersöker jag hur koloniala arv fortsätter att forma våra institutioner och föreställningsvärldar. Jag är också intresserad av hur franskspråkiga författare och tänkare tolkar om dessa kategorier för att avslöja deras motsägelser och föreslå alternativa sätt att berätta om våra samhällen.

Ursprunget till det vita tänkandet: en historisk konstruktion

Att utforska det vita tänkandet innebär att ifrågasätta kategorier som ärvts från det koloniala förflutna och förstå hur de fortfarande strukturerar våra liv, ofta utan att vi märker det.

Den vithet som Thuram hänvisar till är inte en hudfärg utan en ideologisk konstruktion som ursprungligen tjänade till att klassificera, hierarkisera och skilja åt. Den betecknar ett komplex av privilegier, föreställningar och sociala positioner snarare än en biologisk egenskap. Att reflektera över vithet är därför att visa att den har mindre att göra med pigment än med ett synlighetsregim: det som framstår som neutralt eller universellt är i själva verket situerat och arv från en kolonial historia.

Vithet har inte alltid funnits som kategori. Den byggdes gradvis upp genom kolonial expansion, slaveri och 1800-talets pseudovetenskapliga teorier. Det vita tänkandet, så som Thuram beskriver det, är just denna logik som naturaliserar rasmässiga hierarkier genom att etablera ”vithet” som den neutrala referenspunkten.

Denna syn belyser hur historiska och religiösa berättelser bidrog till färghierarkier. Redan under medeltiden associerade kristen teologi vithet med gudomligt ljus, renhet och frälsning, medan mörker och svarthet kopplades till synd, fara och död. Dessa symboliska föreställningar gödde gradvis en imaginär värld där vithet värderades som ett tecken på moralisk överlägsenhet.

I den moderna eran knöts denna symbolik till kolonial expansion: den gav en kulturell ram som rättfärdigade förslavandet och underkastelsen av befolkningar som uppfattades som ”icke-vita”. Det vita tänkandet byggdes alltså inte bara genom materiellt våld utan också genom en lång symbolisk tradition som presenterade vithet som tecknet på en naturlig och universell ordning. Den ”vita normen” påtvingade sig inte bara genom våld, utan också genom språk, kultur och vetenskap.

Att vara vit utan att se det: osynliga privilegier

En av Thurams viktigaste insikter är att vithet fungerar som en osynlig norm. De som gynnas av den märker det inte, just därför att den sammanblandas med det universella.

Peggy McIntosh beskrev det som en ”osynlig ryggsäck” av privilegier, som ger vita människor implicita fördelar: att vara övervägande representerad i medierna, att inte systematiskt misstänkliggöras i offentliga rum, att få sin identitet betraktad som neutral.

Dessa privilegier är inte individuella utan strukturella. De yttrar sig i ojämlik tillgång till bostäder, arbete eller i vardagliga möten med polisen. Det vita tänkandet, som ett implicit ramverk, präglar våra perceptioner och omdömen, vilket gör det desto svårare att utmana.

Vithet existerar endast i relation till en uppfunnen ”svarthet”

Frantz Fanon visade redan i Svart hud, vita masker (1952) hur internaliseringen av den vita blicken kunde fängsla rasifierade människor i påtvingade identiteter, till priset av djup existentiell olust. Thuram fortsätter detta resonemang genom att påminna oss om att vithet endast existerar i relation till den ”svarthet” den själv uppfunnit.

I sin tur uppdaterar Glen Sean Coulthard denna diagnos i Red Skin, White Masks. Genom att förlänga Fanons analys till den nordamerikanska urfolkskampens kontext visar han hur erkännande från staten förblir villkorat av en kolonial logik, där vitheten definierar själva villkoren för jämlikhet. Kritiken av det vita tänkandet gäller alltså inte bara Europas historia: den genomsyrar nutida kamper mot förnyade former av dominans.

Att dekonstruera det självklara: utbildningens roll

Thuram understryker hur avgörande utbildning är för att avtäcka och dekonstruera dessa föreställningar. Att dekonstruera det vita tänkandet handlar inte om att skuldbelägga individer, utan om att synliggöra det som gjorts naturligt. Lilian Thurams stiftelse leder i detta avseende pedagogiska initiativ för att främja kritisk medvetenhet om rasmässiga kategorier och deras historia.

Utbildning är inte begränsad till skolan: medier, kultur och det kollektiva minnet spelar också avgörande roller. Utmaningen är att lära sig att känna igen osynliga privilegier och ifrågasätta dem för att skapa villkor för verklig jämlikhet.

Att dekonstruera det vita tänkandet kräver en förflyttning från individuell medvetenhet till kollektivt ansvar. Politiska, pedagogiska och kulturella institutioner måste granskas för sin roll i reproduktionen av ojämlikheter. I detta avseende möter Thurams analys de rörelser som arbetar för att avkolonisera kunskapsproduktionen.

Målet är inte att framkalla skuld, utan att erkänna problemets systemiska dimension. Endast genom att skifta perspektiv – genom att upphöra att betrakta vitheten som universell – blir det möjligt att bygga ett samhälle där olikheter inte längre hierarkiseras.

Lilian Thurams La pensée blanche fungerar alltså som en inbjudan att uppfatta det som förblir osynligt: den vita normen som strukturerar våra föreställningar, våra institutioner och vår vardag. I dialog med Fanon påminner boken oss om att jämlikhet endast kan växa fram genom historisk och kritisk dekonstruktion. Man föds inte vit, man blir vit: det är alltså upp till oss kollektivt att avveckla detta blivande, för att öppna vägen till nya former av samexistens, befriade från hierarkier ärvda från det koloniala förflutna.

Originalartikel på franska: 
On ne naît pas blanc, on le devient : explorer « La pensée blanche » avec Lilian Thuram