Dmilongo, Public domain, via Wikimedia Commons

Uttrycket ”Françafrique” framkallar både en svunnen epok och ett system som, enligt många, fortfarande präglar relationerna mellan Frankrike och dess tidigare afrikanska kolonier. Det betecknar ett nätverk av politiska, ekonomiska och militära förbindelser avsett att upprätthålla franskt inflytande på den afrikanska kontinenten. Ordet populariserades av François-Xavier Verschave i boken La Françafrique, le plus long scandale de la République (1998), där han beskrev det som en neokolonial modell av inblandning och beroende mellan Frankrike och dess forna kolonier. Termen omtolkar därmed den ursprungliga betydelsen av France-Afrique, som en gång syftade på ett ”privilegierat samarbete” mellan Frankrike och de afrikanska staterna som har franska språket som officiellt språk.

Christophe Premat, Professor i franska. Foto: Rickard Kilström

Som forskare inom minnesstudier och politisk diskurs analyserar jag i denna artikel hur begreppet Françafrique har format och strukturerat dagens uppfattningar mellan Frankrike och dess tidigare kolonier.

Begreppets ursprung

Ordet Françafrique dök först upp hos Jean Piot, chefredaktör för tidningen L’Aurore, som såg sammansmältningen mellan Frankrike och Afrika som en förnyelse av det franska imperiet. Senare använde Félix Houphouët-Boigny, Elfenbenskustens första president, uttrycket i positiv bemärkelse redan 1955, i samband med de franskspråkiga afrikanska staternas självständighet. Han ville då hylla kontinuiteten mellan Frankrike och Afrika – ett partnerskap byggt på gemensamt språk, kultur och ekonomiska intressen. 

Journalisten och aktivisten François-Xavier Verschave gav ordet en helt annan innebörd i sin bok från 1998: Françafrique blev symbolen för ett otransparent system av korruption, klientelism och politiska ingripanden. En av de centrala aktörerna var utan tvekan Jacques Foccart, rådgivare i afrikanska frågor åt flera franska presidenter och generalsekreterare för ”Gemenskapen och afrikanska och malagassiska frågor” (Communauté et les affaires africaines et malgaches), en struktur skapad av general Charles de Gaulle för att organisera relationerna till de forna kolonierna.

Ett system av allianser och beroenden

Françafrique vilar på tre huvudsakliga pelare:

Politiskt och militärt stöd – Sedan 1960-talets självständigheter har Frankrike upprätthållit nära band med afrikanska ledare som betraktats som ”Frankrikes vänner”. Försvarsavtal gjorde det möjligt för Paris att ingripa militärt för att stabilisera eller rädda allierade regimer – från Operation Manta i Tchad (1983) till Serval i Mali (2013). Dessa nätverk byggde på informella rådgivare, underrättelsetjänster och personliga relationer, särskilt inom Élyséepalatsets ”afrikanska cell”, länge ledd av Jacques Foccart.

Ekonomiska band – Franc CFA (skapad 1945, senare kallad ”Afrikanska finansgemenskapens franc”) illustrerar det monetära beroendet som ärvts från kolonialtiden. Stora franska företag som Elf, Bolloré, Bouygues och Total fick privilegierade positioner inom strategiska sektorer som olja, infrastruktur och telekommunikation. I utbyte bidrog de ofta till hemlig finansiering av politiska partier eller regimer i Afrika. Under 1990-talet avslöjades en omfattande korruptionshärva kring det statliga oljebolaget Elf-Aquitaine, där både franska politiker och afrikanska ledare var inblandade.

Personliga och informella nätverk – Utöver de officiella institutionerna fungerade Françafrique genom mellanhänder – affärsmän, diplomater, militärer – som utgjorde ett slags parallellstat. Dessa nätverk, där affärer, underrättelseverksamhet och vänskapsband blandades, gjorde det möjligt att kringgå den klassiska diplomatin. I sina memoarer, publicerade i september 2024, återger Robert Bourgi, lärjunge till Jacques Foccart, sina personliga relationer med flera afrikanska politiska ledare.

Slutet för Françafrique?

Sovjetblockets fall, de afrikanska demokratirörelsernas uppkomst och politiska skandaler i Frankrike undergrävde systemet. Under François Mitterrand markerade La Baule-talet 1990 en vändpunkt: franskt bistånd skulle nu villkoras av demokratiska framsteg. Trots det levde inflytandet vidare i nya former – privatiseringar, militära partnerskap och ekonomisk diplomati.
På 2000-talet försökte Frankrike omdefiniera sin närvaro i Afrika. Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande lovade alla att göra slut på Françafrique. Ändå påminde militära insatser i Elfenbenskusten (2002), Mali (2013) och Sahel (fram till 2023) om att Frankrike fortfarande spelade en säkerhetspolitisk roll. För många afrikaner har Françafrique inte försvunnit – den har bara anpassat sig till nya förhållanden.

Ett begrepp i kris

Under Emmanuel Macron har ordet Françafrique blivit ett officiellt skällsord. Sedan sitt tal i Ouagadougou 2017 har presidenten sagt sig vilja bryta med paternalism och dominans och i stället främja ett ”jämbördigt partnerskap”. Symboliska initiativ – som återlämnandet av stulna konstföremål till Benin, erkännandet av Frankrikes roll i folkmordet på tutsier i Rwanda, och skapandet av toppmötet Afrique-France i Montpellier utan statschefer – syftar till att modernisera relationerna.

Men på marken är uppfattningarna delade. Franska militära insatser i Sahel, kvarlevan av franc CFA (trots planerna på den nya valutan eco) och de stora franska företagens dominans upprätthåller känslan av fortsatt inflytande. I länder som Mali, Burkina Faso och Niger har en växande panafrikanistisk och suveränistisk opinion vänt sig mot Frankrikes inflytande och bidragit till politiska omvälvningar.

Nya makter och konkurrens

En av de mest påtagliga förändringarna idag är mångfalden av afrikanska partners. Kina, Turkiet, Ryssland och Gulfstaterna spelar nu en allt större roll inom både ekonomi och säkerhet. Det ”franska reservatet” finns inte längre – afrikanska stater har numera mycket större geopolitisk handlingsfrihet. 

I detta sammanhang försöker Frankrike omforma sin Afrikapolitik genom selektiva bilaterala relationer, stöd till civilsamhället samt akademiskt och kulturellt samarbete. Ändå är misstron svår att sudda ut. Françafrique lever kvar som ett kraftfullt tankemönster, särskilt bland unga afrikaner.

Att tänka historien – och ifrågasätta nuet

Att tala om Françafrique idag innebär att tala om både ett historiskt system och ett politiskt imaginarium. De otransparenta nätverken från 1970-talet har till stor del upplösts, men de ekonomiska beroendestrukturerna och de postkoloniala känslorna består.
Utmaningen för Frankrike – liksom för dess afrikanska partners – är nu att skapa ett nytt språk: ett som bygger på förtroende, ömsesidighet och transparens. Françafrique är kanske inte längre en institutionell verklighet, men den förblir ett nyckelbegrepp för att förstå hur koloniala arv fortfarande präglar samtiden.

https://theconversation.com/quest-ce-que-la-francafrique-une-relation-ambigue-entre-heritage-colonial-et-influence-contemporaine-267065