"Jag är kines, men trots det har jag älskat manchuiska böcker hela mitt liv.''

Så skrev Shen Qiliang, en soldat och sedermera lärare och lingvist i det sena sextonhundratalets Kina. Shen levde i en tid då "guoyu" 國語 inte betydde Kinas "riksspråk" mandarin utan Qing-dynastins språk manchuiska. De manchuriska kejsarna härskade över Kina mellan 1644 och 1911, och deras tungusiska språk, skrivet med mongolisk skrift och alltså helt annorlunda från kinesiska, var en av de viktigaste delarna av den aristokratiska elitens identitet. I både manchurernas egna ögon och i senare forskning har språkets setts framförallt som något som rörde manchurerna själva. De flesta var av åsikten att problemet var att manchurerna allt som tiden gick pratade mer och mer kinesiska, inte att kineserna pratade manchuiska! Men så enkelt var det inte.

I den här presentationen kommer Mårten Söderblom Saarela att ge en annan bild av det manchuiska språkets roll i Qing-tida Kina. Utgångspunkten är det förvånande faktum att flera av de första manchuiska ord- och läroböckerna som trycktes i slutet av sextonhundratalet var författade av kineser, inte manchurer. Vilka var dessa kineser, och vad fick dem att vilja lära sig de nya kejsarnas språk? Med fokus på sydlänningen Shen Qiliang försöker Mårten Söderblom Saarela besvara den frågan.

Mårten Söderblom Saarela doktorerade på Princeton University 2015 och är för närvarande Postdoctoral Fellow på Max Planck-institutet för vetenskapshistoria i Berlin. Han är historiker med fokus på den sena kejsarstidens Kina och har ett särskilt intresse för språkfrågor. Den största delen av hans tid upptas just nu av att skriva en bok om det manchuiska skriftspråkets historia i Östasien och Europa under sjuttonhundratalet och tidigt artonhundratal.