Följ evenemanget på Facebook

Under 1940-talet trädde människan in i det som kallades atomåldern. Enorma förväntningar ställdes till atom, eller som det senare kom att heta, kärnkraftens förmåga att lösa i stort sett alla det moderna samhällets problem. Kärnkraften präglades också av en grundläggande dubbeltydighet där kärnkraften på samma gång stod för en kommande total frälsning genom föreställningarna om en aldrig sinande energitillgång samtidigt som den också utgjorde hotet om fullständig förintelse i ett kärnvapenkrig.

Kontrollrummet Ågesta kärnkraftverk i Farsta Foto: Vattenfall.

Ågesta en språngbräda

Ågestaverket, vars byggnation påbörjades 1957 och som var i drift mellan 1963 och 1974, var en del i utvecklingen av det mycket ambitiösa svenska kärnkraftsprojektet. Det var, som man i Ågestaverkets samtid uttryckte det, ”språngbrädan till en ny teknik i stor skala” och en viktig del i den senare storskaliga utbygganden av kärnkraften. Samtidigt var Ågesta också en återvändsgränd genom dess närlokalisering och att den var ett uttryck för den så kallade ”svenska linjen” på atomenergiområdet som innebar ett reaktorprogram med naturligt uran som bränsle och tungt vatten som reaktormoderator.

Bevara eller riva?

I dagsläget står Ågestaverket inför rivning. Men hur förhåller vi oss som samhälle till en sådan typ av lämningar? Finns det anledningar att bevara också historiska platser som Ågestaverket och hur ser dessa diskussioner ut?

Om föreläsarna

Fredrik Krohn Andersson är arkitekturhistoriker och kulturarvsforskare vid Institutionen för kultur och estetik och disputerade 2012 med avhandlingen "Kärnkraftverkets poetik.

    Läs mer om Fredrik Krohn Anderssons forskning

Anna Storm är kulturgeograf och teknikhistoriker och ansvarig för de tvärvetenskapliga forskningsprojekten "Atomic Heritage goes Critical" (2018-2020) och "Nuclear Legacies" (2015-2018). Hon är sedan hösten 2019 anställd på Linköpings universitet.

    Läs mer om Anna Storms forskning