Suzanne Osten. Foto: Stockholms stadsteater

Under sin långa och rika karriär som regissör och dramatiker satte Osten inte bara sin prägel på scenkonsten, utan även på undervisningen och forskningen i teatervetenskap i Sverige. Hennes insatser inom feministisk, queer och barnteater präglade flera generationer av studenter och forskare och blev föremål för en mängd vetenskapliga uppsatser, avhandlingar och böcker.

För den livaktiga barnteaterforskningen på teatervetenskapen har Suzanne Ostens estetiskt och tematiskt djärvt innovativa konstnärskap varit av stor betydelse. Hon har med sin enastående entusiasm och stora kunskap gästföreläst på barnteaterkurser och seminarier om scenkonst för barn och unga och om barns rättigheter. Tillsammans med Karin Helander har hon diskuterat sina uppsättningar för ung publik och barns rätt till konstnärliga upplevelser och haft gemensamma föreläsningar bland annat på en barnkulturkonferens på Island. Flera av dessa samtal är publicerade, se exempelvis Konstnärlig barnteater – en dialog om betydelsen av scenkonst för barn (2007 BIN-Norden). Karin Helander har i många böcker och artiklar skrivit om Suzannes Ostens barnteater, exempelvis Från sagospel till barntragedi (1998) och Barndramatik och barndomsdiskurser (2014) och senast även om hennes normbrytande filmer för barn och unga i antologin Swedish Children’s cinema (2024 red. Malena Janzon). Suzanne Ostens scenkonst för ung publik är unik i sitt konstnärligt explosiva universum av ett radikalt och uppfordrande barnperspektiv, absoluta solidaritet med barnets villkor och lekfullt sprakande teatralitet. Hennes barnteater och envetna arbete för barns rättigheter har haft genomslag över hela världen.       

2002 disputerade Christina Svens med doktorsavhandlingen Regi med feministiska förtecken: Suzanne Osten på teatern, som analyserar hur den feministiska regiansatsen kommit till uttryck på olika sätt i Ostens teaterproduktion över tid, från 1970-talet till sekelskiftet 2000. Avhandlingen behandlar uppsättningarna Jösses flickor! Befrielsen är nära, I lusthuset och Besvärliga människor. Svens åskådliggör hur det feministiska perspektivet, denna Suzanne Ostens politiska gest, utgör en grundmurad hållning som bottnar i och går i takt med samtidens aktuella samhällsfrågor och förändras i takt med tiden. Ansatsen verkar för förändring på alla nivåer, inom teaterns rutiner och praktik samt i publikens möten med hennes uppsättningar. Ostens utforskande regihållning kännetecknas av riktade störningar mot tvingande genusnormer och kategoriseringsmekanismer, vilket signalerar en teaterutopisk potential som tar sig praktiskt uttryck i mångskiftande politiska gestaltningar i hennes produktioner.

2006 följde Birgitta Johanssons avhandling Befrielsen är nära. Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater. Johansson analyserade tre klassiska uppsättningar – Tjejsnack, Kärleksföreställningen och Jösses flickor! – där 1970-talets kvinnorörelsens politiska krav  länkades samman med en avant-garde estetik. Teatern användes som en plattform för att skapa en feministisk medvetenhet hos publiken genom att ifrågasätta patriarkala samhällsstrukturer och genom att gestalta kvinnliga berättelser och erfarenheter.

När queerbegreppet slog igenom i ett svenskt sammanhang, använde vi flitigt Suzanne Ostens uppsättning Det allra viktigaste (2002) som ett paradexempel på hur queer scenkonst problematisera normativa idéer om kön, genus och sexualitet. Det allra viktigaste byggde på en text av den ryska revolutionsförfattaren Nikolai Evreinov som dramaturgen Nils Gredeby hade omarbetat. I detta verk fortsatte Osten att kritiskt granska genus- och maktstrukturer, men intresserade sig också för de queera begärsriktningar som kunde uppstå när handlingen drevs fram av könsöverskridande rollfigurer. Flera kvinnoroller i pjäsen spelas av manliga skådespelare. Höjdpunkten nåddes när Ann Petrén gjorde entré som dragkung i rollen som cirkusdirektören Doktor Fregoli, en notoriskt otrogen man som är gift med tre kvinnor samtidigt.

Petréns rolltolkning hyllades av både publiken och recensenterna och skådepelaren belönades med Svenska teaterkritikers förenings teaterpris. Genom att spela en dragkung, visade Petrén hur normativ maskulinitet konstrueras med hjälp av talakter och kroppsliga beteenden och hur den upprätthåller sin priviligierade position genom ständiga upprepningar. Detta gjorde Petrén med en stor portion ironi och lekfulla flirtar med flera andra rollfigurer samt publikmedlemmar – oberoende av deras kön och genus. Därmed blev hela uppsättningen ett upprop till att bejaka den egna sexualiteten och omfamna den egna livsglädjen.

Föreställningen blev en av de centrala diskussionspunkterna i Tiina Rosenbergs bok Besvärliga människor: Kommunikation till varje pris! (2004) som byggde på intervjuer med Suzanne Osten. Här utvecklades hur det kritiska ifrågasättandet av normer och normalitet alltid har varit en grundfråga i Ostens konstnärliga skapande. Vem uppfattas som normal? Och vem får bestämma vad som uppfattas normalt? Och betraktas människor som avviker från normen som besvärliga? I samma bok gav Osten också en detaljerad beskrivning av hur hon medvetet arbetade med kvinnliga skådespelare för att uppmuntra dem att våga ta plats på scen, att våga äga golvytan med hjälp av sitt kroppsspråk och sitt röstläge och, inte minst, att kräva respekt och odelad uppmärksamhet från publiken.

Rebecca Brinchs avhandling Att växa sidledes: Tematik, barnsyn och kontsnärlig gestaltning i Suzanne Ostens scenkonst för unga (2018) bygger på analyser av barnteateruppsättningarna Paddakvariet (1988), Delfinen (1992), Irinias nya liv (1996), Flickan, mamman och soporna (1998) samt Lammungarnas fest (2014). Analyserna visar hur Suzanne Ostens teater för ung publik kan läsas som ett sammanhängande forskningsprojekt som problematiserar barns situation och ställning i samhället, och synen på barns rätt till konst. I Ostens scenkonst för unga blir barnets erfarenheter något som kan upplevas känslomässigt genom utopiska ögonblick. Stunder när den vanliga ordningen upphör att gälla, och när publiken gemensamt kan erfara möjligheten till en bättre och mer jämlik värld. Suzanne Ostens teater synliggörs barn som växer “sidledes” efter egen vilja och behov, istället för “uppåt”, mot en förväntad normativ vuxenhet. Det är ett gestaltande som utmanar den gängse bilden av barndomen. Ostens konstnärskap, identifieras också som växandes sidledes genom att det utmanar tankar och idéer om barn och vuxna, flicka och pojke, och vad som kan ses som teater för barn och teater för vuxna.

Suzanne Osten tog strid mot institutionsteatrarnas patriarkala strukturer och introducerade helt nya arbetssätt i den konstnärliga processen. Där det inte fanns utrymme för experiment och undersökningar skapade hon det. Hennes arbete har påverkat generationer av skådespelare och regissörer som har det som en stark förebild. Genom Ostens livsbejakande och lekfulla arbete har svensk scenkonst förändrats i grunden.

Suzanne Osten. Foto: Unga Klara

Suzanne Osten artikulerade tankar och satte ord på barns och vuxnas levda erfarenheter samt iscensatte viktiga samhällsfrågor på scenen. Hon synliggjorde detta också i debatter utanför teaterscenen, men alltid i relation till den – för kollegor, för blivande kollegor, för teatervetarstudenter, för publiken och för oss som blev forskare tack vare hennes intressanta verk. Suzanne var en generös människa som delade med sig av sina kunskaper och insikter, och hon synliggjorde konsekvent andra kvinnliga konstnärers arbete.

Att Suzanne Osten har fallit ur tiden är en stor förlust för svensk teater. Dokumentationen av hennes arbete finns dock kvar och utgör en guldgruva för framtida forskning utifrån olika perspektiv. Vi deltar i de närståendes sorg. Vi gråter, och vi fortsätter forska.

Teatervetenskapen