Isabelle Ståhl, doktorand i idéhistoria, Stockholms universitet. Foto: Niklas Björling
Isabelle Ståhl, doktorand i idéhistoria, Stockholms universitet. Foto: Niklas Björling

”Just nu står jag och väntar på bussen vid Odenplan på väg till universitetet och en deltidskurs i konstvetenskap. Jag behöver upprepa det för mig själv som en bön, för att känna att jag finns, att jag inte bara är ett minne eller en dröm.”

I Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag här får läsaren följa 28-åriga Elise som har kommit till Stockholm från en mindre stad. Hon flyttar runt mellan lägenheter, jobbar extra i butiker vid sidan av studierna, är ständigt uppkopplad på nätet och dejtar via Tinder. Tillvaron är ganska ensam och skör.

–Jag tror att många kan känna igen sig i Elise i min generation. Det här att man alltid har på telefonen, men på ljudlöst, man vill aldrig prata i den. Det är som att man hela tiden utmanas av olika chocker som tekniken och olika relationella händelser ställer en inför och då distanserar man sig lite i förväg för att skydda sig. Elise förkroppsligar det. Hon blir rädd för allt. Hon läser strökurser vid universitetet, bor i tredje hand och har olika tillfälliga anställningar. Det skapar en tomhet och ett utanförskap, säger Isabelle Ståhl, som har en magisterexamen i idéhistoria vid Stockholms universitet och som sedan 2014 är doktorand vid Institutionen för idéhistoria.

Nominerad till Augustpriset

Romanen, som är hennes debut, kom ut våren 2017 och blev under hösten nominerad till Augustpriset i den skönlitterära kategorin. Nu har det gått några dagar efter prisceremonin i november där Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar utsågs till vinnare. Isabelle Ståhl kan pusta ut.

–Jag är väldigt glad att jag blev nominerad, det kändes som ett erkännande, men nu är det skönt att prisutdelningen är över, det har varit en viss anspänning. Jag behöver fokusera på att skriva klart min avhandling, dessutom läser jag två kurser och undervisar på kursen Fem teman i idéhistorien, säger Isabelle Ståhl. 

I avhandlingen undersöker hon hur tyska psykiatriker använde psykedeliska preparat för att utforska psyket under Weimartiden i Tyskland på 1920-talet. Deras erfarenheter nedtecknades i så kallade drogprotokoll.

–Jag har alltid varit intresserad av medvetandet och hur tillståndet i medvetandet kan förändras. Drogprotokollen är skrivna i en speciell genre som jag tycker är spännande. Det är fascinerande att undersöka möjlighetsvillkoren för att fånga något flyktigt i ord.

En av dem som deltog i försöken och som beskrev sina erfarenheter var den tyske filosofen Walter Benjamin vars texter Isabelle Ståhl håller på och närstuderar.

–Det är intressant att läsa texterna i relation till de konstnärliga strömningar som pågick samtidigt, till exempel den litterära metoden eller formen stream of consciousness, som bland andra James Joyce utövade i Ulysses. I protokollen skildras mångfaldiga tankar och känslor i ett enda flöde, i vilket det inte markeras någon gräns mellan inre och yttre intryck.

Att det blev just idéhistoria hon fastnade för en gång i tiden vet hon inte riktigt. 

–Jag hade aldrig hört talas om det innan en bekant till en släkting tipsade om att det var ett intressant ämne, så jag började läsa det vid Lunds universitet, säger hon.

Det var också den filosofiska aspekten av idéhistoria som hon tilltalades av.

–Tyvärr läste vi inte särskilt mycket teoretisk litteratur på gymnasiet, vi läste Harry Potter och nivån borde ha varit högre än så, men vi hade en lärare som undervisade i filosofi och de frågorna har jag alltid varit intresserad av, säger Isabelle Ståhl som tycker om perspektiven och angreppssätten vid universitetet.

–Det här att man får lära sig att studera texter på ett visst sätt, att analysera dem och förankra dem i traditioner. Men också att man får syn på sin egen situering i tid och rum och blir varse den egna utsiktspunktens ofrånkomlighet.

Satt ofta och pluggade på universitetsbiblioteket

Den första tiden vid Stockholms universitet förknippar hon med universitetsbiblioteket.

–Jag tyckte om att vistas i den miljön och pluggade mycket där med en kompis. Jag gillade att det var öppet sent på kvällen. Eftersom universitetet ligger utanför city så var det också svårare att ta sig därifrån, vilket var bra för koncentrationen.

Att hon har valt att forska efter magisterexamen beror uppenbarligen på att hon tycker om att studera, konstaterar hon.

–Jag tycker om text, det är det uttryck jag känner mig mest hemma med. För mig är böcker inte bara någon slags dekoration i livet, de gör något med mitt sätt att röra mig i världen. Det finns också en frigörande potential i att studera humaniora, eftersom den kan visa att den här världen inte är den enda möjliga, att de föreställningar vi tar för naturliga har en historia. Man får vissa verktyg att tänka självständigt och kritiskt. Och det går att bygga upp någonting med det tänkandet, vilket jag tycker behövs i dag.

Flyttade till Stockholm från Skåne

Isabelle Ståhl är uppvuxen i Ängelholm och flyttade till Stockholm för ungefär sex år sedan, för att som hon säger, ”komma närmare centrum”.

–Jag hade en känsla av att allt hände här, att Stockholm var världens centrum. Det var svårt att ta sig in här, jag bodde ungefär sex veckor i taget i olika lägenheter och studierna försvann av alla bostadsbyten.

Just nu är jag här rör sig Elise i ett Stockholm där avstånden är långa mellan tredjehandslägenheterna i förorten och Södermalmsmedelklassens barn på Götgatan som gnäller om att de är trötta på att äta pulled pork till middag igen.

Hur skulle du beskriva det Stockholm som Elise rör sig i?

–Det är en stad där det är svårt att känna att man befinner sig på insidan. Det finns något i själva stadens arkitektur som gör att den inte är gjord för att man ska göra saker tillsammans. Stadens uppbyggnad skapar separation och avund, men det är inte människorna det är fel på, det beror ju på politiska beslut.

De senaste åren har Isabelle Ståhl arbetat som krönikör och litteraturkritiker i bland annat Svenska Dagbladet parallellt med studierna och forskningen, men hon har alltid skrivit skönlitterärt vid sidan av allt annat, på helger och semestrar, berättar hon. 

–I det skönlitterära skrivandet kan man uttrycka saker på ett sätt som inte är möjligt någon annanstans.

Hur hänger ditt skönlitterära skrivande ihop med din forskning?

–Jag tror att det jag läser inom idéhistoria tränger in i skönlitteraturen, det kan vara att jag läser starka texter och tar intryck av dem. Det akademiska skrivandet är en annan genre som kräver ett annat språk och ett sätt att tänka, och där mycket handlar om att ställa relevanta frågor snarare än att ge svar. Jag tilltalas mycket av idéhistoriens förmåga att visa att människan är en i grunden historisk varelse, att även känslor har en historia. Den insikten skapar ett slags förfrämligande av det vi tar för givet nu, och det har jag med i det skönlitterära skrivandet tror jag. Att se på tillvaron i ljuset av andra tider och sätt att förstå. 

Nyligen har hon läst en text av den italienske filosofen Giorgio Agamben som diskuterar vad ett paradigm är, och en text av den kanadensiske medieteoretikern Marshall McLuhan, känd för sin mediekritik från 1960-talet och för frasen ”the medium is the message”.

–Texten om mediesamhället kändes väldigt aktuell, trots att den skrevs för över 50 år sedan. Jag tycker att under hela min tid vid universitetet har det varit små sting av insikter som förändrar mitt sätt att förhålla mig till världen.

Inom två år hoppas Isabelle Ståhl bli klar med avhandlingen.