Den franske läkaren L-F. Lélut diskuterade i en bok från 1836 Sokrates demon, den röst som han hörde som hindrade honom från att begå oförrätter, och kom fram till att den var en patologisk avvikelse, en form av hallucination. 1856 argumenterade en annan fransk läkare, J. J. Moreau (de Tours), för att geni är en form av neuros. I Moreaus efterföljd diskuterade den italienske kriminalantropologen Cesare Lombroso i en rad böcker mellan 1864 och 1902 geniet, och utvecklade gradvis en teori om geniet som en epileptoid psykos, en sjuklig avvikelse förorsakad av den moderna människans degeneration, som dock kunde tas i bruk av vetenskapen för att föregripa och påskynda vetenskapens utveckling.

Både Moreau (de Tours) och Lombroso argumenterade väldigt yvigt. Den minsta anekdot som kunde anföras för att sjukförklara en författare eller en tänkare citerades: det faktum att Poe lät huvudpersonen i en novell tala om sin kärlek till djur framhölls av Lombroso som ett indicium att Poe själv var sjuklig, eftersom överdriven kärlek till djur i hans ögon var ett patologiskt fenomen. Men mot slutet av 1800-talet började en annan grupp psykiatriker ifrågasätta Lombrosos och Moreaus metod. Istället för att citera anekdoter av tvivelaktig sanningshalt ville en rad i första hand franska och tyska läkare göra fördjupade undersökningar i enskilda sjukliga geniers patologiska bakgrund. En studie av Émile Zolas intellektuella överlägsenhet utförd av den franske läkaren Édouard Toulouse utgjorde det viktigaste exemplet: trogen sin vetenskapliga estetik ställde Zola gärna upp på Toulouses utförliga psykofysiska tester och långa intervjuer om sin familjehistoria. Toulouse rapporterar i den mer än 300 sidor långa bok som undersökningarna mynnade ut i om Zolas strikta diet, hans förvånansvärt svaga minne för ord och formuleringar, och hans kroppsliga lyten (så kan man läsa att hans fötter var olika stora: ett indicium på en degenerativ avvikelse), och kommer fram till att även om man kan konstatera att Zola uppvisade vissa drag som tydde på sjukliga avvikelser så fanns inget som tydde på att hans geni hade sin grund i dessa avvikelser.

Tobias Dahlkvist, docent och forskare i idéhistoria, undersöker i projektet de medicinska och kriminalantropologiska teorier som från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet framlades om geniet som en sjuklig avvikelse.

Projektet finansieras av Riksbankens jubileumsfond.