Sabrina Norlander Eliasson utanför Svenska institutet i Rom. Foto: Elin Sahlin

Svenska institutet i Rom är en institution för svensk forskning och högre utbildning främst inom humanistiska ämnen såsom antikvetenskap, klassiska språk, historia, konstvetenskap, arkitektur och restaureringskonst. I samverkan med svenska lärosäten och USI – Universitet och svenska institut i samverkan – ger Svenska institutet i Rom kurser främst inom antikvetenskap, klassiska språk, konstvetenskap, restaureringskonst och arkitektur. Institutet är en privat stiftelse som finansieras främst av Utbildningsdepartementet. För forskningsprojekt, utgrävningar och konferensverksamhet söker institutet externa forskningsmedel, exempelvis från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond.

Institutet grundades 1925, men dess nuvarande byggnad uppfördes 1938–40. Från början fokuserade Svenska institutet i Rom på arkeologiska projekt och utbildningar. Senare breddades utbudet till konstvetenskap, filologi, kulturvård samt arkitektur och byggnadsminnesvård. Enligt styrelsens stadgar behöver direktören på institutet vara arkeolog medan vicedirektörtjänsten ska innehas av en konstvetare då konstvetenskap idag är ett av kärnämnena. Ulf Hansson, klassisk arkeolog och kulturhistoriker är för närvarande direktör på Svenska institutet i Rom och Sabrina Norlander Eliasson, professor i konstvetenskap, är vice direktör.

Sabrina Norlander Eliasson är professor vid Stockholms universitet med inriktning mot senbarock, italiensk konst och teknisk konstvetenskap, men är sedan 2023 deltidstjänstledig från Stockholms universitet för att ägna sig åt tjänsten som vice direktör vid Svenska institutet i Rom. Hon har dock fortfarande kvar del av sin anställning på Stockholms universitet, vilket hon ägnar åt forskning och att arbeta som lärare på fördjupningskursen i konstvetenskap i Rom. Hon har själv italienska rötter och är delvis uppvuxen i Rom. Hon tycker jobbet på institutet är väldigt roligt och givande.

–Institutet är en plats där internationalisering varit en praktik som man ägnat sig åt varje dag i hundra år. Det är en plattform där vi kan utveckla så mycket, säger Sabrina Norlander Eliasson.

Institutet förmedlar kontakter till forskare, samt mellan Sverige och Italien, mellan myndigheter och andra instanser. Institutet har ett väl utbyggt nätverk och har kontakt med de andra internationella instituten i Rom. Institutet är ett av fyrtiosju internationella forskningsinstitut i området Villa Borghese i Rom. Förutom att tillhandahålla utbildning, delta i forskningsprojekt och nätverkande arrangerar Svenska institutet i Rom föreläsningsserier. Sabrina håller i en konstvetenskaplig föreläsningsserie som handlar om historiska kvinnor i Rom under tidigmodern tid. 

Utbildning på plats

På Stockholms universitet har hon tidigare tagit initiativ till och lett det internationella masterprogrammet Teknisk konstvetenskap och konstmuseet.  Hon är också lärare på fördjupningskursen i konstvetenskap vid Svenska institutet i Rom som Stockholms universitet ger i samarbete med institutet. Kursen går igenom historiska kontexter och samhällsförändringar från medeltiden och framåt och innehåller även en vecka om antiken. Vad utmärker det romerska samhället och senare påvedömet, ur ett konstvetenskapligt perspektiv? Hur ser hela återuppbyggnaden av Italien ut efter andra världskrigets slut? Förändringen av samhället går hand i hand med hur den byggda miljön tar sig uttryck.

–På kursen tillämpar vi så kallad ”on-site undervisning”, vilket går tillbaka till idén om närkontakt med konstnärliga artefakter, de faktiska kontexter som de uppstått i. Rom är en fantastisk plats att kunna göra dessa pedagogiska upplägg, säger Sabrina Norlander Eliasson.

För kursen gäller särskild behörighet och ansökan med motivationsbrev där man även ansöker om att få boende och stipendium. Därefter väljs sex studenter ut.

Det roligaste med att undervisa är att de som kommer till Rom ofta vill bli konstvetare på riktigt, menar hon.

–De blir en del av en tradition, de flesta av deras lärare har gått den här kursen under sin studietid. De lär sig att se samband mellan romersk och svensk konsthistoria, till exempel varför Stockholms slott ser ut som det gör – det romerska arvet finns i deras egen närmiljö. Som lärare är det oslagbart att vara med när en student bestämmer sig för att satsa på konstvetenskap på riktigt! Ägna sitt professionella liv åt ämnet, bli en del av den akademiska världen. Det är så häftigt att få vara med när det händer!

Svenska institutet i Rom. Foto: Elin Sahlin

Sabrina Norlander berättar att massturismen i dagens Rom försvårar undervisningen på plats, vilket gäller även italienska lärosäten.

–Rom har förändrats i grunden efter pandemin, vilket gör det utmanande att genomföra kurser på plats. Det är hög ljudvolym, mycket trafik och mycket folk – ett hårt tryck på alla de platser som intresserar konststudenter. Efter pandemin och en lång lock-down är det ett helt nytt landskap med nya regler. Det är komplext med delar av verksamheten som ligger ute på entreprenad. Vi kan inte ta bort Peterskyrkan ur programmet, men det är en utmaning att behöva stå och köa i två timmar för att komma in.

2025 är ett katolskt jubelår vilket innebär ännu fler turister. Därför har de valt att inte hålla den längre konstvetarkursen hösten 2025 utan kommer istället att ha två kortare kurser, Rom under 1700-talet: visuell kultur, samlande och museiskapande samt kursen Samlingar, rekonstruktion och tolkning, där en kortare fältresa till Rom ingår.

Undersöker konstverk med hjälp av infraröd reflektografi och röntgen

Svenska institutet i Rom deltar idag i forskningsprojekt i samverkan med svenska lärosäten men även i internationella forskningsprojekt med internationella universitet.

Via sin anställning på Stockholms universitet driver hon två forskningsprojekt inom konstvetenskap. Det ena, ”Konst och vetenskap, mobilitet och kulturell transfer under Frihetstiden”, är finansierat av Vetenskapsrådet.

I projektet, som hör till ämnet teknisk konstvetenskap, undersöker forskarna pigmentbestämningar och hur konstnären arbetat med förändringar i kompositionen, med hjälp av IR och röntgen av konstverket. Ett exempel är att Sabrinas forskargrupp utfört tekniska undersökningar av en takmålning i Riddarhuset på 120 kvadratmeter av David Klöcker Ehrenstrahl. De har även jobbat mycket tillsammans med Nationalmuseum. I projektet studerar Sabrina och hennes forskarkollegor även kontexten som konstnärer under 1600–1700-talet verkar i, och hur deras kunskap utvecklas under resor i Europa.

–Hur använder konstnärer under 1600–1700-talet sin tekniska kunskap när de reser? Bakgrunden är att under 30-åriga kriget var Sverige utarmat av krig och adeln var inga stora beställare av konst längre. Under den här tiden ger sig svenska konstnärer ut i Europa, till exempel till Rom. Vart reser konstnärerna, vilka träffar de, och vad får de för uppdrag när de kommer hem?

Sabrina Norlander Eliasson har också ett annat projekt på gång med Riksbankens Jubileumsfond som delfinansiär. Det är ett så kallat initieringsprojekt, vilket innebär att Svenska institutet i Rom är med och finansierar projektet. Här studerar hon och de andra forskarna ett stort antal teckningar av konstnären Nicola Pio och vilka synergier som fanns under det tidiga 1700-talet i Rom. Projektet är ett samarbete mellan Svenska institutet, Stockholms universitet, Nationalmuseum, Arkadiernas akademi, Grafiska institutet och Södertörns högskola.

Mer läsning

Intervju med student som läste fördjupningskurs i konstvetenskap

Stockholms universitets studieresa till svenska instituten i Rom och Aten

Text: Elin Sahlin