Det fornsvenska språket hade ursprungligen en OV-grammatik som innebar att satsens objekt placerades före huvudverbet. Fornsvenskan övergick sedan till en variationsgrammatik som tillät både OV- och VO-ledföljd. Flera typer av OV-ledföljd var möjliga, men de olika typerna växlade i frekvens, och olika typer har därmed varit dominerande under olika perioder i svenskans historia. Denna utveckling brukar förklaras med den omfattande språkkontakt med lågtyska som fanns under hela medeltiden. I tidigare forskning brukar vissa OV-typer, i synnerhet de med slutställt finit verb, beskrivas som inlånade skriftspråksfenomen som helt saknade stöd i det talade språket. På senare tid har flera studier återaktualiserat frågan om de olika OV-typernas status i talspråket (se Petzell 2011, 2014; Sangfelt 2019).

Under föredraget presenterar jag min masteruppsats från 2024. Uppsatsen syftar till att utreda hur de olika typerna av OV-ledföljd fördelas i yngre fornsvensk dialog (citat i direkt anföring) och relation (den text som omger dialogen), och att därigenom bidra med nya kunskaper om det fornsvenska talspråkets syntax. Det skrivna källmaterialet – i detta fall tänkeböcker från Arboga och Stockholm – medför dock teoretiska och metodiska problem; eftersom dialogen är ett resultat av skrivarens bearbetning kan vi inte veta om ett citat återspeglar talarens eller skrivarens språkbruk. Utgångspunkten i uppsatsen är att dialogens grammatik representerar syntaktiska strukturer som fanns i skrivarens mentala grammatik, och därför av skrivaren ansågs vara grammatiska även i talspråket.

Undersökningen visar att OV-ledföljd av samtliga typer förekommer i både relation och dialog, men att andelen är lägre i dialogen. Det finns också en stor skillnad i OV-andel mellan individuella skrivare. Eftersom frekvens styrs av språkbruket och inte av språksystemet i sig, behöver de frekvensskillnader som framkommer inte nödvändigtvis tyda på en skillnad mellan talspråk och skriftspråk, utan kan sannolikt förklaras av andra faktorer än de rent inomspråkliga (Newmeyer 2003). Fornsvenskan kännetecknas generellt av variation, och min slutsats är att variationen i bruket av OV-ledföljd var minst lika stor i tal som i skrift.

Referenser

Newmeyer, Frederick, 2003: Grammar is grammar and usage is usage. Language 79(4). S. 682–707.

Petzell, Erik Magnusson, 2011: OV-ordföljd i svenskans historia. Arkiv för nordisk filologi 126. S. 141–191.

Petzell, Erik Magnusson, 2014: Svensk-tysk språkkontakt och svensk och tysk OV-ordföljd. I: Maria Bylin, Cecilia Falk & Tomas Riad (red.): Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. (Acta universitatis Stockholmiensis. Stockholm studies in Scandinavian philology. New series 60.) Stockholm: Stockholms universitet. S. 133–142.

Sangfelt, Adrian, 2019: Syntaktiska strukturer i tiden [Elektronisk resurs] OV- och bisatsledföljd i svenskans historia. Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2019.