Oliver Smith. Foto: Privat.

Oliver Smith är född och uppvuxen i England och har alltid haft ett starkt intresse för språk, läsning och litteratur. Redan som 20-åring började han arbeta som språklärare i engelska, främst med ungdomar som deltog i språkresor från olika delar av världen. Detta blev också startpunkten för ett långvarigt engagemang i att stötta språkinlärning hos barn och unga – alltid med fokus på att skapa meningsfull undervisning utifrån deras förutsättningar.

Efter somrarna som språklärare, och parallellt med sina studier, arbetade Oliver under flera år vid skolor i både England och utomlands – bland annat i Tjeckien, Spanien och Sverige. Den röda tråden i hans undervisning har alltid varit språk, läsning och litteratur. Han har undervisat på alla nivåer – från nybörjare till avancerade universitetsstudenter – med ett målmedvetet fokus på hur lärandet kan främja språkutveckling på bästa sätt.

Efter en period av resor och varierande uppdrag valde Oliver till slut att slå sig ner i Sverige, där han nu varit bosatt i över femton år. Inledningsvis arbetade han som privat språklärare i Göteborg och Stockholm, samtidigt som han hade anställningar på olika skolor. Under denna tid delade han kontor med Malin Fransson, adjungerad lärare vid Institutionen för ämnesdidaktik. Det var hon som tipsade honom om en ledig deltidstjänst som språklärare utbildare på institutionen – en tjänst han sökte, fick och som så småningom övergick i en heltidstjänst.

I din roll som lärare – vad är det du gör på jobbet?

Min formella titel är lärare i engelska och moderna språk med didaktisk inriktning, men oftast säger jag bara att jag är ”lärarutbildare” – det är enklast att förstå. Min tjänst består av 85 procent undervisning och 15 procent så kallad FoU-tid (forskning och utveckling).

Inom undervisningen ansvarar jag för flera kurser i engelska språkets didaktik – både inom Grundlärarprogrammet F–3 och 4–6 samt Ämneslärarprogrammet för årskurs 7–9 och gymnasiet. Jag håller också i en fristående kurs för verksamma lärare som saknar poäng i engelska eller F–3-lärare som vill bredda sin behörighet.

Min FoU-tid varierar från termin till termin, men jag försöker använda den så effektivt som möjligt. Just nu skriver jag bland annat på en bok tillsammans med kollegor inom engelska och moderna språk – ett läromedel som ska ges ut som studentlitteratur och bli tillgängligt som open access. Jag har också nyligen lanserat en annan bok om uppgiftsbaserad språkundervisning, i samarbete med Tore Nilsson och Per Wennlund.

Utöver det är jag involverad i flera mindre projekt på institutionen, utvecklar en ny kurs, sitter med i olika arbetsgrupper och försöker även hinna med att ta del av aktuell forskning. Det finns alltid mer man vill göra – men i slutändan är det tiden som avgör vad som hinns med.

För en tid sedan blev du utsedd till årets lärare. Gjorde du något särskilt för pengarna?

För priset som Årets lärare reste jag till Peru för att under en månad studera hur en språkskola arbetar med uppgiftsbaserad språkundervisning i spanskaundervisningen. Det är en ansats jag själv använder mycket i min egen undervisning, och jag ville få möjlighet att uppleva den ur en inlärares perspektiv. En av styrkorna med ansatsen är att den skapar en levande och meningsfull inlärningsmiljö, där eleverna får utveckla sin kommunikativa förmåga på ett effektivt sätt.

För mig var det viktigt att själv få befinna mig i samma språkliga situation som många av de elever mina lärarstudenter kommer att möta i framtiden – till exempel andraklassare som bara har begränsade kunskaper i engelska. Ungefär på samma nivå som mina egna kunskaper i spanska. Att som nybörjare sitta i klassrummet gav mig många nya perspektiv på hur det faktiskt känns att lära sig ett språk från grunden.

Jag kunde se både fördelar och utmaningar med att arbeta uppgiftsbaserat, både ur lärarens och elevens perspektiv. Ganska snart märkte jag att undervisningen inte alltid följde ansatsen så konsekvent. Det fanns uppenbara missuppfattningar kring vad uppgiftsbaserad språkundervisning faktiskt innebär, och det var tydligt att det kan vara en utmaning för läraren att använda det på ett renodlat sätt.

Jag passade också på att prata med de andra studenterna om deras upplevelser. Vi diskuterade vilka typer av uppgifter som upplevdes som mest givande, men också hur de såg på mer traditionell undervisning. Vissa uppgifter upplevdes som meningslösa, vilket var intressant att höra. Min egen slutsats var att uppgifter kan rymma större potential än vad jag såg i klassrummet.

Ett tydligt exempel var en övning där vi skulle presentera oss själva på spanska. Jag kunde knappt hitta orden och kände mig jätteobekväm. Den övningen hade fungerat mycket bättre som en så kallad receptiv uppgift – där vi först fått lyssna på hur andra presenterade sig och kanske fick matcha bilder av personerna med presentationerna. Då kunde vi ha fått tid att ta in språket i lugn och ro. Precis som små barn gör när de lär sig språk: de lyssnar länge innan någon förväntar sig att de ska tala. Det är lätt att tro att det viktigaste är att börja prata så snabbt som möjligt, men mycket kommunikation börjar i själva verket med att lyssna.

Min vistelse i Peru har gett mig många nya insikter och berikat min undervisning med konkreta erfarenheter. Jag är tacksam för att priset som Årets lärare finns – det lyfter undervisningens betydelse, något som annars kan hamna i skuggan av forskningen.