Om varda i svenskans historia

I presentationen ser jag på det svenska verbet varda och dess bruk från landskapslagarna till yngre nusvenska. Verbets konstruktionspotential diskuteras allmänt, två strukturer ligger i fokus: framtidskonstruktion med varda och infinitiv (1) samt passivkonstruktion med varda och perfekt particip (2).

(1) Nw wardhom wi tala om them som fore waro stadde (Karl Magnus saga, ca 1400)

(2) Nu uarþær man i horsiang dræpin (Östgötalagen, ca 1280)

Jag diskuterar huruvida konstruktionen med infinitiv kan anses vara en grammatikaliserad framtidsuttryck (på samma sätt som tyskans werden-futurum) och tar även upp möjliga orsaker till dess förlust. Vidare studeras konstruktionen med perfekt particip i de äldsta texterna är passiv (dvs. identisk med bli-passiv i modern svenska). Resultat visar att den fornsvenska konstruktionen med varda och particip, trots dess stora likheter med den moderna bli-konstruktionen, visar en större variation i fråga om subjektets tematiska roll än den motsvarande konstruktionen med bli.

Framtidskonstruktionen med varda och infinitiv har inte uppmärksammats i litteraturen hittils (kvantitativt); konstruktionen med perfekt particip anses vara identisk med bli-passiv i modern svenska (t.ex. Holm 1952). Målet med presentationen är främst att komplettera vår kunskap om båda konstruktionerna samt att problematisera den passiva konstruktionens status och betydelse.

Presentationen bygger på en korpusundersökning som omfattar drygt 20 texter från 1200-talet till 1700-talet.

Referens

Holm, G. 1952. Om s-passivum i svenskan. Lund: Gleerup.

Dominika Skrzypek

Grammatikkollokivet

Grammatikkollokivet är ett samarbete mellan Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Grammatikkollokviet, Stockholms universitet