Tjänsten som professor Bergianus är unik; den inrättades redan 1791 och avsikten var att innehavaren, förutom att bedriva forskning, skulle vara föreståndare för Bergianska trädgården. Så var det också ända till 2014 då Hannas företrädare, Birgitta Bremer, gick i pension. 

Då hade man börjat inse att det var ett nästan omöjligt uppdrag att både åstadkomma bra forskning och att leda trädgårdens hela verksamhet. Nu har en särskild föreståndartjänst inrättats och professor Bergianus har blivit adjungerad professor vid Stockholms universitet och kan ägna sig helhjärtat åt sin forskning, utan ansvar för trädgården. Varken administration eller undervisning ingår i tjänsten och avkastningen från Bergianska stiftelsen ger en god basfinansiering. Det är verkligen lyxigt, säger Hanna, som 2022 tillträdde som Professor Bergianus nummer tio.

Mötet med svamparna

Men att Hanna skulle bli biolog var verkligen inte givet. I skolan var hon mest road av matte, fysik och musik. En framtid som kyrkomusiker, arkitekt eller författare var det som lockade mest. Men till slut blev det ändå biologistudier vid Uppsala universitet, för biologi är kreativt och som biolog får man ju både skriva och räkna så mycket man vill. 

När hon så småningom kom till en kurs som handlade om svampar kände hon direkt att det här var något för henne. Svampar är ju så intressanta och viktiga och ändå så litet studerade. Och tänk så många olika sorters livscykler det finns hos svampar!

Vid den tiden då Hanna blev klar med sin magisterexamen fanns väldigt begränsade möjligheter att fördjupa sig i svamparnas värld vid Uppsala universitet, så det blev forskarutbildning vid SLU i stället. På Institutionen för skoglig mykologi och patologi studerade hon livscykeln hos en brandgynnad svamp och dess relationer med brandgynnade insekter. Hanna utförde grundforskning men projektet hade också ett spännande tillämpat naturvårdsperspektiv. 

Från Uppsala till Kalifornien och tillbaka

Efter disputationen år 2000 åkte hon tillsammans med man och två små barn på postdok till Berkeley i Kalifornien. Det var på många sätt en lärorik tid. Bland annat blev det ännu mer tydligt att hon i fortsättningen ville satsa på mer på grundforskning än tillämpningar och att integrera mykologi med evolutionsbiologi.

Och så blev det. Hanna återvände till Uppsala universitet och en forskarassistenttjänst på Evolutionsbiologiskt centrum (EBC). Där trivdes hon bra, för även om hon var ensam om att jobba med svampar, hade hela institutionen en stark evolutionsbiologisk profil med många gemensamma frågeställningar. Med tiden blev hon både lektor och professor på EBC.

Nystart på DEEP

Samtidigt gled hon in på den administrativa banan. Hon blev sektionsdekan och senare ställföreträdande vicerektor för den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten. Administration visade sig vara roligare än hon trodde för det handlade ju mycket om ledarskap och om möjligheter att påverka och forma forskningsmiljön. Men i längden blev det alldeles för betungande att ägna sig åt både forskning och administration och Hanna kände att hon måste bestämma sig för vad hon skulle satsa på. Vägvalet var inte självklart.

Då - vilken tur! – utlystes tjänsten som professor Bergianus i Stockholm. Den var ju så otroligt attraktiv, säger Hanna. Hon sökte tjänsten, fick den och flyttade till DEEP och det blev en riktig nystart för henne att satsa på forskningen.

Forskningens inriktning

Ända sedan Hanna återvände till Sverige har hon i sin forskning fokuserat på svampars reproduktion och evolution och frågan om hur variation skapas och nedärvs i naturliga populationer.

Som modellorganism valde hon först sporsäcksvampen Neurospora crassa, en gammal bekant för alla som läst genetik. Men på senare tid har det även handlat mycket om basidiomyceter. Favoriten nu är nejlikbrosking, en svamp som kan bilda stora häxringar. Det går inte att få den att fullfölja sin livscykel på labb så här är man helt hänvisad till att studera naturliga populationer. 

Häxring på Berthåga kyrkogård utanför Uppsala. Foto: Hanna Johannesson.

Genom genetisk analys av enskilda fruktkroppar i en och samma häxring försöker man förstå var och när mutationer uppstår och varför vissa celler blir sporer medan andra celler bygger upp fruktkroppen. De viktigaste metoderna som används är jämförande genomik, populationsgenetik och bioinformatik. 

I skogen på fritiden

Vad gör en svampforskare på sin fritid? Plockar svamp? Jo, visserligen uppskattar Hanna välkända matsvampar men har stor respekt för svampars förmåga att bilda livsfarliga gifter. Ändå är hon ofta ute i skogen. Hon har nämligen ärvt en skog som tidigare brukats på traditionellt sätt. 

Nu vill hon omskapa den till en annan sorts skog med hög diversitet vad avser trädslag och trädens ålder. Det har blivit ett projekt som engagerar hela familjen; man friställer gamla ekar, man gallrar de planterade granarna och planterar nya träd – det kanske slutar som ett arboretum. Och när skogen inte finns inom räckhåll kopplar Hanna gärna av med en stund vid pianot. Musik är fortfarande viktigt i hennes liv.

– Det var inte det här jag hade tänkt, förklarar Gitte Petersen, när hon konstaterar att hon blev lektor i växtsystematik på DEEP våren 2018. Det hon inte hade kunnat förutse var att den högre utbildningen i Danmark skulle utsättas för så kraftiga nedskärningar som hon just hade upplevt. 

Utbildningen vid Köpenhamns universitet, där Gitte hade arbetat sedan 1990, hade då drabbats av tvåprocentiga nedskärningar per år i flera års tid och det finns ju en gräns för hur långt man kan effektivisera. Det var oundvikligt att många förlorade sitt arbete och Gitte var en av dem, så utlysningen av lektoratet i Stockholm kom verkligen lägligt! Och när hon säger att karriären inte blev som hon hade tänkt sig, så ser hon faktiskt ändå ganska glad ut.

Tidigt intresse för växter

Att Gitte skulle ägna sig åt växtsystematik var i alla fall inte oväntat. Redan som barn var hon intresserad av botanik och odlade egna växter i ett hörn av föräldrarnas trädgård. Dessutom har hon alltid gillat att klassificera saker, så systematiken var ett naturligt val. 

Studierna vid Kongelige Veterinær- og Landbohøjskole ledde till en avhandling som blev färdig 1990 och behandlade hybridisering mellan olika sädesslag. 

Efter disputationen var Gitte alltså trogen Köpenhamns universitet, förutom en kortare postdokperiod vid University of Minnesota. Fram till 2005 var hon anställd vid dåvarande Botaniska institutionen men därefter sökte hon sig till Statens naturhistoriske museum, Danmarks motsvarighet till Naturhistoriska riksmuseet i Sverige. Det var inget långt steg, för till skillnad från det svenska Riksmuseet är det danska museet en integrerad del av universitetet, och där blev Gitte kvar tills hon kom till SU.

Att reda ut trassliga växtgenom

När Gitte väl hade börjat forska inom växtsystematiken hade hon också anledning att säga ”det var inte det här jag hade tänkt mig”. En helt ny värld öppnade sig nämligen när hon 
började använda molekylära data. Först var hon ganska tveksam till att tillbringa arbetstiden på labb och framför datorn i stället för i trädgårdar och växthus, men snart växte fascinationen över allt som DNA-molekylerna kan avslöja. 

Växtceller har ju tre genom: det nukleära, kloroplastens och mitokondriens. Av dessa tre har mitokondriegenomet visat sig vara speciellt intressant och mycket dynamiskt med en häpnadsväckande variation i form och struktur. Dessutom kan DNA från andra genom (till och med från andra arter) inkorporeras i mitokondriens DNA. 

Även om Gitte alltid har gillat ordning och reda – det syns på hennes välstädade skrivbord – tycker hon att forskningen är som mest spännande när allt tycks vara en enda röra. Att hitta biologiska förklaringar till att det inte stämmer med tidigare fylogenetiska hypoteser är ju rena detektivarbetet!  

Mistelns mysterier

Efter att en tid ha studerat gräs och andra enhjärtbladiga växter kom hon så småningom in på parasitiska växter och det är fortfarande hennes huvudintresse. Favoritorganismen är mistel, en parasitisk växt som i Sverige kan hittas på grenar av lind och lönn och vars bär sprids av dubbeltrastar och andra fåglar. 

Fördelen med att studera just mistel är att den är så stor att det går hyfsat lätt att isolera ren mistelvävnad och undersöka cellerna. Vad man då har upptäckt är bland annat att mistel saknar vissa gener, som man trodde var essentiella, i sitt mitokondrie-DNA. Gitte överlåter åt biokemister och fysiologer att reda ut hur misteln klarar sin cellrespiration utan dessa gener och deras produkter; det hon vill förstå är vilka evolutionära mekanismer som lett till dessa genförluster. 

Förutom mistel och dess nära släktingar har Gitte också studerat både parasitiska och icke-parasitiska växter som tallört, blomvass och olika liljeväxter.

Att undervisa om växternas mångfald

Gitte var ingen novis vad gäller undervisning när hon kom till DEEP; både på museet och på Botaniska institutionen i Köpenhamn blev det mycket undervisning på alla nivåer, inklusive distansutbildning. Hon har också utvecklat flera kurser i fylogeni och molekylär växtsystematik och varit en drivande kraft bakom Nordiskt masterprogram i biodiversitet och systematik (NABiS). 

Mistel på Campus. Foto: Margareta Ohné.

På DEEP har Gitte från enstaka föreläsningar på Organismernas mångfald och evolution nu tagit över kursledningen. Hon jobbar ständigt på att utveckla och anpassa kursen till krav som tillgodoser såväl vetenskaplig kunskap som studenternas förkunskaper. Hon är också kursledare på en masterkurs om landväxternas mångfald och här kommer hennes breda intresse för växter verkligen till rätta. Hon kan även få prata om parasitiska växter. Men man kan ju inte vara expert i allt och därför bjuder Gitte in föreläsare från Naturhistoriska riksmuseet på båda kurserna.

Uppskattade sångfåglar

Trots eländet på Köpenhamns universitet kan det erbjuda något som SU saknar, nämligen semesterstugor som anställda kan hyra. Några av dem ligger i Sverige och Gitte har tillbringat många somrar nära Anderstorp i Småland. Där är det också nära till nationalparken Store Mosse, ett härligt område för den som likt Gitte har ett stort fågelintresse. 

När hon flyttade till Stockholm utforskade hon stadens omgivningar med tunnelbanan och fastnade för Bagarmossen. Det var i första hand närheten till Nackareservatet hon föll för, och där njuter hon av promenader och fågelsång. Men samtidigt är det tillräckligt nära en annan uppskattad plats för skönsång, nämligen Kungliga Operan. 

Sara växte upp i Småland och valde att plugga i Växjö. Hon satsade på en treårig utbildning till kemiingenjör och som nyexaminerad fick hon jobb på ett reningsverk. Det tog bara ett halvår innan hon insåg att det absolut inte var hennes grej.

Då började hon fundera på vad som varit roligast under utbildningen och kom fram till att det var den biologiska delen, framför allt biokemin. Som tur var hade Högskolan i Växjö ett samarbete med Stockholms universitet som gjorde det möjligt för Sara att fortsätta sina studier här. Så hon tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm för att fördjupa sig i biokemin.

Botaniken kom in i hennes liv när hon hittade en kurs som handlade om växters biokemi och biologi. Hon fastnade på Botaniska institutionen där man inte bara forskade på eukaryota växter utan också på cyanobakterier. Sara blev intresserad av fysiologin hos cyanobakterier i Östersjön och resultatet blev både ett examensarbete och en doktorsavhandling. Efter disputationen 2006 erbjöds hon direkt att ingå i en annan forskargrupp på institutionen, och snart fick hon egna anslag och kunde bilda en egen grupp. Så har det rullat på och Sara har aldrig lämnat Stockholms universitet sen hon kom hit för så där 25 år sedan. – Det är mitt andra hem och min andra familj, säger hon.

Neurotoxiska ämnen hos växtplankton

Saras forskargrupp studerar neurotoxiner från växtplankton. De flesta vet väl att man ska vara försiktig när sommarens lockande badvatten fylls av blommande cyanobakterier¸ för de kan utsöndra giftiga ämnen som ger hudirritationer, tarmbesvär och andra akuta symtom.

Men det är inte dessa toxiner som Saras grupp studerar utan två neurotoxiner som heter beta-N-metylamino-L-alanin (BMAA) och 2,4-diaminosmörsyra (DAB). De upptäcktes först hos cyanobakterier men nu vet man de kan bildas även av andra växtplanktonorganismer som kiselalger och dinoflagellater, dessutom i större mängder än av cyanobakterier. I Saras grupp jobbar man mest med kiselalger som också är hyfsat lätta att odla på labb.

BMAA och DAB är alltså neurotoxiska och har kopplats till både Alzheimers sjukdom och ALS. Men det är ingen enkel sak att påvisa direkta orsakssamband mellan substanser som är så svåra att mäta och sjukdomar som utvecklas under så lång tid. Att toxinerna kan bildas av vanliga organismer i såväl bräckt som salt vatten är i alla fall oroande, särskilt som toxinerna kan ansamlas i filtrerande vattenorganismer som musslor.

Saras grupp överlåter gärna åt medicinarna att fördjupa sig i toxinernas effekter på människor. Gruppen fokuserar hellre på hur toxinerna bildas och vilken biologisk funktion de har. Man skulle ju kunna tro att de utgör ett försvar mot predation, men förmodligen fungerar de i stället som signalsubstanser som reglerar algpopulationernas tillväxt och den toxiska effekten är ”ett olycksfall i arbetet”.

Det är inte ofta som Sara hinner gå ut på labb numera; faktum är att det blir så sällan att det väcker uppseende när hon tar på sig en labbrock. Men provtagning och annat fältarbete släpper hon ogärna, det prioriterar hon högt, och det förläggs både till Östersjön (Askö) och till Mälaren och Hjälmaren.

Kiselalgen Phaeodactylum tricornutum avbildad i svepelektronmikroskop. Foto: Sara Rydberg.

Undervisning och studierektorskap

Sara undervisar på alla nivåer, från orienteringskurser till forskarskolan. Att undervisa på en orienteringskurs som Trädgårdens biologi är jätteroligt, säger Sara, studenterna brinner för ämnet och vill bara höra mer och mer. Att undervisa på grundkursen i växtfysiologi är mer av en uppförsbacke - det tar tid innan studenterna förstår hur coola växter är.

Sara har varit studierektor ända sedan DEEP bildades 2013. Till en början var hon studierektor bara för växtfysiologi men för några år sedan fick hon mer övergripande uppgifter som att planera bemanningen på alla institutionens kurser. DEEP har en imponerande ämnesbredd så det var arbetsamt men också lärorikt att sätta sig in i alla kurserna och det var roligt att lära känna alla medarbetarna. Då fanns fortfarande ämnesstudierektorerna kvar men nu har de ”avvecklats” så Sara är ensam studierektor på hela DEEP (men med Johan Eklöf som biträdande studierektor och ett viktigt bollplank).

Kan vi förvänta oss förslag om nya spännande kurser från DEEP? Ja visst har vi idéer, säger Sara, men den diskussionen förs i programråd och programkollegier, det är ju de som bestämmer vilka typer av kurser som behövs för att förstärka våra olika program. Studierektorns roll är att underlätta processen och vara en förmedlande länk mellan DEEP och BIG.

Fritid med barn och djur

Undervisning, forskning, studierektorsjobb och en stor familj med tre barn som ska skjutsas hit och dit. Det blir fulla dagar! Men Sara finner återhämtning på hästryggen, helst i fartfylld hoppning. Då finns inget jobb och ingen familj, säger hon, då finns bara jag och hästen.

Med tiden blir det nog också en hund i huset, för Sara är uppvuxen med hund. Hemmet i Täby ligger nära Roslagsleden och familjen går mycket i skogen, så den hunden skulle få det bra.

– Jag gillar att strukturera komplicerat material och hjälpa andra att förstå det, berättar Claes Andréasson, som är lektor på MBW. Hur viktigt det är att vara strukturerad och tydlig märkte Claes första gången på allvar när han i tjugoårsåldern vikarierade som biologilärare på högstadiet. Fast det tog nog en hel termin innan det blev så lugnt i klassrummet att han fick utveckla sin talang för undervisning. Att pröva på jobbet som lärare i skolan var nyttigt, säger han, men det gav inte mersmak, det var för mycket fostran. 

Biologiintresset kvarstod däremot, och det hade han med sig sen barndomen. Men han hade också ett annat stort intresse, nämligen hur vårt samhälle och vår demokrati fungerar och det ledde till två terminers studier i statskunskap. Men sen blev det inte mer; han klarade inte av det relativistiska tänkande som rådde inom ämnet på den tiden, han var helt enkelt mer hemma i naturvetenskapen. 

Bland proteaser och chaperoner

Claes valde då att gå Biologlinjen och avslutade grundutbildningen med ett externt examensarbete på Ludwiginstitutet för cancerforskning på Karolinska institutets campus. Han fortsatte som doktorand och disputerade 2004 på en avhandling om cellsignalering. Under avhandlingsarbetet upptäckte han ett nytt proteas och blev fascinerad av proteolytiska enzymer, så när han letade efter ett labb där han kunde göra sin postdok var han ute efter ett labb som studerade proteaser. Det fann han i Heidelberg hos Bernd Bukau på ZMBH-DKFZ, ett stort tyskt centrum för cancerforskning. Men väl där upptäckte han att det finns en ännu intressantare grupp av proteiner, nämligen chaperoner, alltså proteiner som hjälper andra proteiner att vecka sig. 

Att nybildade proteiner veckas på rätt sätt när de lämnar ribosomen är helt nödvändigt för att de ska komma till rätt plats i cellen och få sin rätta funktion. Men veckningen är en komplicerad process och mycket kan gå fel. Det kan till exempel bero på mutationer eller på skadliga ämnen som tungmetaller eller lösningsmedel. Chaperoner kan dock rädda situationen och hjälpa proteiner att få sin rätta form. Proteiner som ändå veckats fel bryts ner eller stuvas undan i aggregat. Det är lätt att förstå att man som Claes kan bli helt fängslad av denna intrikata kvalitetskontroll, det så kallade proteostassystemet!

Tiden i Heidelberg avgjorde alltså den fortsatta inriktningen på Claes forskning. Efter drygt fyra år återvände han sedan till Sverige och fick då en forskarassistenttjänst finansierad av Vetenskapsrådet. Han valde att lägga sin forskning på dåvarande Wenner-Grens institut och har nu en livaktig forskargrupp på MBW med chaperonerna i fokus. I våras blev han dessutom fastare knuten till institutionen genom att han fick ett lektorat. 

Vi bombar studenterna med koncept!

Som kursledare ägnar Claes mycket tid åt möten och administration, men han undervisar naturligtvis själv också och det tycker han om. Han trivs med att vara den som kan saker och han är duktig på att förenkla och förklara för andra, vare sig det gäller studenter på en grundkurs, projektstudenter på masternivå eller doktorander i det egna labbet. 

Och förklaringar behövs, för Claes menar att biologi är ett ämne med extremt många koncept. Inget ämne har så många koncept som biologin och vi väntar oss att studenterna ska ta till sig allt detta! Vi bombar studenterna med koncept! Biologi är plugghästarnas ämne, säger Claes och skrattar gott. 

Claes Andrèassons blåljusbelysta akvarium med GFP-bildande koraller. Foto: Margareta Ohné.

Med trädgård och akvarium

Under helgerna försöker Claes undvika att jobba för mycket och helst är han då i sin stora trädgård i Lästringe i Sörmland, inte långt från Tovetorp. Ett rejält grävarbete är bästa sättet att koppla av! Ända sen barndomen har han ett stort intresse för både trädgårdar och akvarier. 

Och på tal om akvarier så avslutas intervjun med att han visar det fina akvarium som han har på sitt kontor. Det är inte vilket akvarium som helst: här syns inga fiskar, men det är gott om koraller som uttrycker fluorescerande proteiner. De sprider sitt vackra blågröna ljus av olika våglängder i det LED-belysta akvariet – en syn som kan förhäxa vilken molekylärbiolog som helst. 

Sabrina Büttner är född i Mutlangen i Tyskland och när hon påbörjade sina universitetsstudier valde hon att läsa biokemi i Tübingen. Inte för att hon var speciellt intresserad av biokemi, eller naturvetenskap över huvud taget; en framtid som konstnär lockade nog mer. Inte heller valde hon biokemi för att det var ett lätt ämne. Tvärtom – Tübingens utbildning i biokemi ansågs vara svår och Sabrinas tidigare kemilärare var skeptisk. Men det var just därför som Sabrina ville läsa biokemi: för att se om hon klarade av det!

Det visade sig att Sabrina hade valt rätt. Redan när hon påbörjade sitt masterprojekt kom hon in på det forskningsområde som hon har fortsatt med ända sen dess: hur celler åldras och dör. Hon blev så intresserad att när hennes handledare fick en professur i Graz i Österrike och erbjöd henne att påbörja forskarutbildning där, tvekade hon inte att följa med.

Flera år i Graz

Efter disputationen 2007 blev Sabrina kvar i Graz. Hon trivdes i staden, projektet gick bra, hon fick egna anslag och dessutom bildade hon familj. Men närheten till den tidigare handledaren låg henne i fatet, och när hon gick miste om ett stort forskningsanslag för att hon inte hade visat tillräcklig vetenskaplig självständighet, förstod hon att det var dags att ge sig av.

Det ledde till att hon 2015 fick en tjänst på Stockholms universitet, familjen flyttade hit och nu är Sabrina lektor på MBW. Hon tror att hon blir kvar här, trots vintermörkret och det nordliga klimatet.

Åldrande jästceller

Genom att både en postdok och två doktorander valde att flytta med till Stockholm, kunde Sabrina relativt snabbt komma i gång med forskningen här. Fokus låg från början på programmerad celldöd (apoptos) men har med tiden förskjutits till cellers åldrande. Som modellorganism används i första hand jäst. På cellnivå är vi alla ganska lika så det man lär sig om jästcellers åldrande gäller oftast även flercelliga organismer, inklusive oss själva.

En central aspekt som gruppen studerar är hur cellens organeller interagerar med varandra. Det kan ske både genom signalöverföring och genom direkt fysisk kontakt mellan organellernas membraner. En annan aspekt är hur åldrandet påverkas av hur mycket näring cellen har tillgång till och hur näringen är sammansatt. Cellens förmåga att kontrollera kvaliteten på de egna proteinerna försämras också under åldrandet och mekanismerna bakom detta studeras i ett nationellt konsortium där Sabrinas grupp ingår.

Jästceller där nätverket av mitokondrier färgats. Foto: Carlotta Peselj.

Favoritkursen

Sabrina är kursansvarig för Molekylär cellbiologi 15 hp, en kurs som är gemensam för de båda masterprogrammen Mikrobiologi och Molekylära livsvetenskaper. Genom att kursen är obligatorisk och ligger först i utbildningen är tanken att den ska ge alla studenter en god grund för efterföljande kurser. Det är förstås en utmaning när studenterna har mycket varierande teoretiska och praktiska förkunskaper. Kursen inleds därför med två frivilliga moment där man går igenom grundläggande begrepp och ger en introduktion till labbarbetet.

I övrigt är kursen upplagd med föreläsningar och projektarbeten som redovisas på posters under ett kurssymposium. Sabrina är påtagligt entusiastisk när hon talar om kursen och säger att det är så givande att medverka i den, studentgruppen är förhållandevis liten och man lära känna studenterna väl.

Tomt när doktoranderna blir klara
Visst har Sabrina för det mesta fullmatade arbetsdagar men vissa perioder är värre än andra. Så var det förra året (2021) då Sabrina hade så många som fyra doktorander som disputerade under perioden juni-november. Hon säger att hon hade underskattat hur mycket tid det tog med alla manuskript som skulle bli klara och att hon inte riktigt insett vilken betydelse själva disputationsakten har i Sverige. I fortsättningen kommer hon inte att ha fler än två doktorander samtidigt. Allt gick i alla fall bra och de fyra studenterna har nu gått vidare - till handledarens stora saknad, för de lämnar ett stort tomrum efter sig.

Andra intressen

Helgerna ägnar Sabrina så långt möjligt åt familjen. Det händer faktiskt att hon inte öppnar sin dator på hela helgen. I stället blir det gärna cykelturer och andra aktiviteter med barnen utomhus.

Men hur gick det med konstintresset? För närvarande finns ingen tid för det men visst hoppas Sabrina att kunna ta upp målandet någon gång i framtiden. Tills vidare får hon visa sina konstnärliga talanger när de vetenskapliga resultaten ska illustreras med bilder och diagram; vetenskap är också konst, säger hon. Och ibland kan man ta ut svängarna litet extra; ett exempel är ett fantasifullt omslag till Trends in Biochemical Sciences från mars 2010.

Varför forska?

Avslutningsvis: hur ska man locka studenter att studera vidare? Varför ska man ägna sig åt molekylärbiologisk forskning? Av nyfikenhet, förklarar Sabrina, varje dag man går till labbet kan det finnas något nytt att upptäcka. Hon ser hela vetenskapen som ett gigantiskt pussel som alla kan bidra till. – Du kanske inte tycker att just din lilla bit är särskilt märkvärdig men varenda bit är viktig för helhetsbilden.

Gå inte N-linjen – det är för svårt! Det var rådet Ylva fick när hon skulle välja linje i gymnasiet. Hon hade tvekat mellan N och T men efter denna varning valde hon att gå kemiinriktningen på fyraårig teknisk linje, för hon var ju i alla fall intresserad av kemi. På den utbildningen ingick inte biologi som ett obligatoriskt ämne, men Ylva läste biologi som tillval, för att ha större valfrihet vid fortsatta studier. 

Och tur var väl det, för när biologiläraren gick igenom avsnittet om den genetiska koden hände något med Ylva. Hon säger att hon fortfarande ryser när hon tänker på det; ribosomens avläsning av tripletterna i mRNA – så otroligt häftigt! Att naturen kan konstruera något så genialt!

Doktorand på KI, postdok i Basel

Efter examen som gymnasieingenjör fick Ylva sitt första jobb på ett labb på KI. Som man kan ana ledde det till att hon snart blev doktorand på KI och hon disputerade där 1985. 

Avhandlingsarbetet hade biokemisk inriktning och det var först under postdok-perioden som Ylva kom till ett molekylärbiologiskt labb. Och det var inte vilket labb som helst utan Walter Gehrings Biozentrum i Basel, där man bland annat hade lärt sig att göra transgena bananflugor. Det innebar att man också började kunna förstå vad en viss gen gör, och det är det som är så intressant, säger Ylva, det är den biologiska funktionen som är så häftig, inte vad som sker utan hur det sker!

Lärorikt att undervisa

Men den mesta molekylärbiologin lärde sig Ylva när hon kom till Stockholms universitet och började undervisa i ämnet som då var alldeles nytt. Hon blev kursledare för grundkursen i molekylärbiologi och höll många av föreläsningarna. Det var en bra skola, jag lärde mig väldigt mycket på det, säger Ylva.

Ända sedan dess har Ylva blivit kvar på SU. Det har varit en hel del förändringar av organisationen och sådant tar ju alltid tid och kraft, men den senaste förändringen då den stora institutionen MBW bildades blev jättebra, tycker Ylva. Det är så intressant med en bredare verksamhet och fler kollegor och det har också lett till en lyckad integration i undervisningen!

Ylva medverkar i kurser på alla nivåer, från orienteringskursen Smittsamma sjukdomars biologi (som nu ges för sista gången) till kurser på masternivå. Hon är en uppskattad föreläsare och tycker inte att man ska belasta framställningen med för mycket detaljer på bekostnad av förståelsen; ”hellre får jag studenterna med mig än att det jag säger går över huvudet på hälften av dom” sammanfattar hon sin inställning. 

Nya spår i forskningen

Ända sedan Ylva kom till universitetet har hennes forskning handlat om hur geners uttryck regleras under olika förhållanden och hon har hållit fast vid bananflugan som modellorganism. Efter att i många år ha fokuserat på immunförsvaret har hon på senare tid slagit in på några nya spår. Ett exempel är den intrikata frågan om hur cellkärnornas delning regleras i tidiga flugembryon. 

De nya projekten innebär att Ylva än en gång har varit tvungen att läsa in sig på nya områden. Ganska krävande men spännande och kul, säger hon. Det är tyvärr inte särskilt ofta hon hinner gå ut på labbet själv men det händer att hon hjälper till med flugorna. Och hon skulle gärna ägna sig mer åt mikroskopering som är en viktig metod i de nya projekten. Det är bara det att hon har så många andra järn i elden.

Mitoser (kärndelningar) i embryon av bananflugor. Kromosomerna i magenta och mitotiska spindeln i grönt. Foto: Vasilios Tsarouhas

Ett lyft med externa uppdrag

Ylvas första uppdrag utanför biologiska sektionen kom 2012 då hon blev prodekan för naturvetenskapliga fakulteten. Även om det var stressigt ibland, var det väldigt givande, säger Ylva; det var fint att få utveckla sin bredd och man fick mycket erkännande för sina insatser. Att under nio år få arbeta tillsammans med så många kloka personer för hela fakultetens bästa var verkligen ett lyft! 

Uppdraget som prodekan bäddade också för andra uppdrag. Hon blev bland annat ordförande i styrelsen för Nationellt centrum för livsvetenskaplig forskning, i dagligt tal kallat SciLifeLab, ett uppdrag som nyligen förnyades för ytterligare tre år. Arbetet med SciLifeLab är väldigt spännande, säger Ylva, det handlar framför allt om övergripande styrning av de nationella serviceplattformarna, men också om att främja en excellent forskningsmiljö, bl.a. via ett öronmärkt basanslag som nu har funnits i tio år - en ovanlig långsiktighet i dagens forskningsvärld. Ett annat externt uppdrag är som ordförande i Vetenskapsakademins kommitté för forskningspolitiska frågor.

Avkoppling i trädgården

Ylva går i pension om ungefär ett år. Men med nya forskningsanslag och forskningsidéer och dessutom tidskrävande externa uppdrag är det inte tal om att trappa ner. Å andra sidan kommer hon inte att handleda några nya doktorander; i forskargruppen finns i stället flera självgående seniora forskare så förhoppningsvis blir det mer ledig tid, särskilt under sommaren. 

Då kommer man att hitta Ylva utomhus, antingen i koloniträdgården i Enskede eller i den vildare naturen. Odling och trädgård och naturupplevelser är nämligen hennes stora intressen. Men hon tar gärna itu med andra kreativa uppgifter också, som att koka äppelmos eller sy lapptäcken. Allt som är vackert och fungerar som det ska tilltalar ingenjören inom henne.

Hur ser egentligen en humlas värld ut? Så enkelt kan man beskriva Emily Bairds forskning – men att besvara frågan är förstås inte lika enkelt. Emily har i många år försökt förstå vilken betydelse den visuella informationen har för insekter, framför allt bin och humlor. 

Dessa små steklar är fantastiskt skickliga på att navigera, både ut till pollen – och nektarrika växter och tillbaka hem till boet. Men vad ser de egentligen? Genom att insekter är så små, och har så små hjärnor, har vi faktiskt en chans att förstå hur de fungerar genom jämförande studier av beteende och anatomi. Hur man bär sig åt rent konkret ska vi strax återkomma till.

Från södra Australien till norra Europa

I motsats till humlorna har Emily själv inte varit så bra på att navigera hem, tvärtom – hon bor nu så långt bort från det ursprungliga boet man kan tänka sig. Hon växte upp på en gård i Australien, omgiven av hästar och kor, höns och hundar och katter. Inte så konstigt att hon blev intresserad av djur! 

Men intresset för psykologi och neurovetenskap var minst lika stort så när hon började på universitetet i Canberra var det omöjligt att välja; det blev dubbla kandidatexamina efter studier i såväl biologi som filosofi, antropologi mm. Det som intresserade Emily allra mest var hur hjärnan fungerar, ur alla tänkbara aspekter. 

Som tur var blev hon engagerad i det hon kallar “det optimala projektet”: att träna tambin i olika visuella miljöer. Arbetet ledde så småningom till en doktorsexamen om synstyrd flygkontroll hos bin. Projektet hade också en teknisk aspekt, något som fortfarande intresserar Emily. Om man lyckas förstå hur insekter navigerar, kan man kanske också förbättra flygande robotars navigation?

Efter en kort vistelse i Bielefeld i Tyskland blev Emily erbjuden en postdok i Lund. Där har man länge haft en livaktig forskning om sinnesbiologi med tonvikt på jämförande synforskning, så det var ju den bästa tänkbara forskningsmiljön för Emily. 

Avancerad avbildningsteknik

För att kartlägga de anatomiska strukturerna i insektshjärnan har Emily och hennes medarbetare använt en teknik som kallas mikro-CT. CT betyder computed tomography, på svenska datortomografi eller skiktröntgen. Tekniken innebär att man får en stor mängd röntgenbilder, tagna ur olika vinklar. Utifrån dessa kan man sedan rekonstruera den tredimensionella uppbyggnaden av till exempel ett organ och metoden är numera vanlig inom medicinsk diagnostik. 

Mikro-CT fungerar på samma sätt men ger bilder med mycket högre upplösning, så att det är möjligt att avbilda ett insektsöga på mikrometernivå. Den viktigaste modellorganismen i Emilys forskning har hittills varit mörk jordhumla (Bombus terrestris), en art som är lätt tillgänglig eftersom den utnyttjas kommersiellt som pollinerare i tomatodlingar i växthus. Men Emily kastar också blickarna norrut och undrar om fjällvärldens speciella humlearter ser på sin omvärld på ett annat sätt; de lever ju i en miljö som badar i ljus hela sommaren. Förutom humlor har Emily också använt dyngbaggar och platthornsmyggor som försöksorganismer. 

Humlor är skickliga navigatörer som använder synen för att hitta rätt – en förmåga som Emily Baird och hennes forskargrupp studerar med hjälp av avancerad avbildningsteknik.. Foto: Emily Baird.

Till Zootis i Stockholm

Efter tio år i Lund kom Emily till Stockholms universitet 2018 och byggde upp sitt eget labb på Zootis med mikro-CT och annan utrustning. Hon säger att hon blev imponerad av fakultetens resurser inom till exempel mikroskopi och hon talar entusiastiskt om en “vibrant international community” med stora möjligheter till fruktbara samarbeten. 

Hur lär sig studenterna bäst?

Under åren i Lund blev det en hel del undervisning för Emily. Det var kurser för nybörjare och kurser på masternivå och allt däremellan. Ofta behövde hon läsa in sig på områden hon inte var särskilt insatt i och det var förstås en utmaning. Men hon säger att då fick hon större förståelse för hur studenterna upplever sina studier och vilka svårigheter de kan möta.

Inlärning och beteenden är för övrigt något som intresserar Emily mycket, inte bara hos insekter utan också hos studenter – det är ju återigen en fråga om hur hjärnan fungerar. Emily tror inte att traditionella föreläsningar är det optimala sättet att utnyttja lärarna. Hon känner sig därför lockad att pröva den metod som kallas “omvänt klassrum”, där studenterna först ser inspelade föreläsningar och sen diskuterar och bearbetar stoffet tillsammans med lärarna. Det finns ju redan fantastiskt bra föreläsningar på nätet!

På fritiden

På fritiden är Emily helst ute i naturen, om hon inte är på resande fot. Under uppväxten var hon hästtokig men hon slutade rida när hon lämnade Australien. Så när hon nu utforskar sin hemstad eller naturen är det apostlahästarna som gäller. 

Hur känner en fjärilshona igen den växt hon ska lägga sina ägg på? Hur hittar hon en hane att para sig med och hur lockas hon till energirika nektarkällor? Detta är frågor som har fascinerat Mikael Carlsson på Zootis i många år. Han försöker förstå hur fjärilar ”tänker”, vad som styr deras beslutsfattande och var i hjärnan detta äger rum. Mikael förklarar att beteendet beror till stor del på doftsignaler, även om andra typer av sinnesintryck bidrar. Beteendet måste vara relevant för den aktuella situationen; om man letar efter en partner bör man ju inte låta sig distraheras av irrelevanta doftsignaler från växter. Det bör alltså finnas någon överordnad styrning av doftresponsen. 

Men hur undersöker man det?

Minst lika fascinerande är de metoder han använder för sina studier. Han ser bokstavligt talat in i fjärilens huvud för att kartlägga vilka nervceller och nervbanor som aktiveras när en fjäril stimuleras med olika typer av dofter. 

Metoden kallas functional imaging och bygger på att tillsatta fluorescerande ämnen binder specifikt till vissa andra ämnen i fysiologiskt aktiva celler eller vävnader. När hjärnan studeras i mikroskop och avbildas på datorskärmen, syns det som färggranna fläckar var i hjärnan ämnena har bundit.

När Mikael först började intressera sig för fjärilars doftsinne studerade han nattfjärilar. Men nu är det dagfjärilar som gäller, i första hand vinbärsfuks och nässelfjäril. De är intressanta att jämföra, för trots att de är hyfsat nära släkt, är vinbärsfuks en generalist medan nässelfjärilen är specialist, starkt knuten till brännässlor. 

Nässelfjärilen är till skillnad från vinbärsfuxen, starkt knuten till en enda växt, brännässlan. Foto: Emphyrio, Pixabay

Under säsong fångar man vilda fjärilar i naturen men man föder också upp dem på institutionen. I första hand är det vuxna fjärilar som studeras även om larvstadierna också är intressanta.

Från Skåne till Stockholm via Södertälje

Redan som barn var Mikael road av fjärilar och andra insekter – men inte tänkte han bli biolog bara för det. Efter skoltiden i Malmö var han ganska vilsen och prövade på allt möjligt: läste språk och marknadsföring och reste en hel del. 

Först i trettioårsåldern återkom biologiintresset så då blev det biologistudier i Lund med inriktning mot zoofysiologi. År 2003 disputerade han på en avhandling om nattfjärilars doftsinne.

Några år efter disputationen flyttade familjen till Stockholm. Mikael fick jobb på AstraZeneca i Södertälje och fortsatte att arbeta med sinnesbiologi, fast nu gällde det råttors synsinne. Tiden på AstraZeneca gav bra träning i att arbeta målinriktat och att avsluta projekt i tid, men Mikael kände sig inte hemma där, han saknade den kreativa universitetsmiljön. 

Så när AstraZeneca fick ekonomiska problem och Mikael var tvungen att sluta, var han inte så ledsen för det, särskilt inte som han fick en postdok på Zootis 2008 och där har han varit sedan dess. 

Att undervisa i zoologi

Mikael undervisar främst i zoomorfologi och zoofysiologi. Egentligen är ju gränsen mellan morfologi och fysiologi konstlad; struktur måste kopplas till funktion för att det ska bli meningsfullt för studenterna, säger Mikael. 

Eftersom det råkar vara ”Den biologiska mångfaldens dag” när intervjun görs, kommer vi också in på den oerhörda mängden djur i världen. Hur tacklar man det? – Vi fokuserar på stora viktiga fyla, säger Mikael; leddjuren får till exempel tre hela dagar på kursen Organismernas mångfald och evolution, medan mer obskyra maskgrupper hoppas över. 

De större stammarna, som leddjur, får mer tid i undervisningen än de mindre. Foto: Helpasoul, Pixabay

Mikael har tillsammans med Emily Baird också utvecklat en kurs i sinnesbiologi som gavs första gången 2020. Numera heter den Sinnesbiologi och djurs kommunikation 7,5 hp och ges på avancerad nivå.

Mikael tycker om att föreläsa, vilket han skämtsamt försklarar beror på att han inte blev rockstjärna. Han är även öppen för andra undervisningsmetoder, som ”omvänt klassrum”, men anser att föreläsningar fortfarande har en viktig plats, särskilt på grundkurser där studenterna behöver vägledning från någon med djupare kunskap om ämnet.

Många andra intressen

Många biologer har yrket även som hobby. Men Mikael har helt andra fritidsintressen än biologi. Förutom familjeliv med två döttrar, matlagning och vinprovning, ägnar han sig gärna åt fotografering, främst ”gatufoto” och porträtt. Dessutom älskar han att resa, särskilt till storstäder; favoritmålet är dynamiska Berlin. 

John Fitzpatrick är född i Vancouver och kom till Stockholms universitet i oktober 2015. Han anställdes då vid Zoologiska institutionen som biträdande lektor i etologi. Men vägen från Kanada till Sverige var sannerligen inte spikrak. Efter grundutbildningen i Vancouver i västligaste Kanada disputerade John i staden Hamilton i östra delen av landet.

Därefter bar det av till Perth i sydvästra Australien för en postdokperiod som varade i fem år. Den följdes av nästan tre år i Manchester i England, nu på en tjänst som lecturer. Fältarbeten i Afrika och på Trinidad har han också hunnit med. Svenska hustrun Maria, även hon etolog, har gjort ungefär samma resa, fast med Stockholm som utgångspunkt i stället för Vancouver. Till slut landade båda i Stockholm och här vill de bli kvar.

Intressanta fortplantningsbeteenden hos fiskar

Den långa resans röda tråd är förstås forskningen. Redan under studietiden blev John fascinerad av hur olika beteenden hos djur har utvecklats. Nu studerar han sexuell selektion och evolutionen av egenskaper och beteenden i samband med fortplantningen. Några av de områden han intresserar sig för är konkurrens mellan hannar före och efter parning, honors partnerval, utvecklingen av så kallade sexuella vapen samt hur sexuella beteenden påverkas av minskad genetisk diversitet i små och isolerade populationer.

Forskningen bedrivs både i fält och på labb och omfattar såväl kontrollerade experiment som jämförande fylogenetiska analyser. Det han studerar är inte bara beteenden utan också anatomiska egenskaper hos till exempel könsorgan och spermier. Som studieobjekt har John valt fiskar som foreller, ciklider och guppyer men också betydligt större djur; hans studenter har ibland finkammat fiskmarknader världen runt för att samla in hajar och rockor och studera deras anatomi.

Fördelen med halvnäbbar

För att kunna göra experiment på fiskar behövs dock mindre och mer lätthanterliga djur och John har fastnat för en typ av fisk som lär vara uppskattad av akvarister, nämligen halvnäbbar. De förekommer naturligt i malaysiska och indonesiska farvatten men är lätta att föda upp i akvarier. Namnet syftar på att underkäken är betydligt längre än överkäken vilket ger fisken ett mycket speciellt utseende. Med en storlek på bara 7 cm och försedda med starka signalfärger och bisarra könsorgan är de idealiska studieobjekt. En särskild akvarieavdelning för Johns försök med halvnäbbar har byggts i E-huset.

Halvnäbben, en liten fisk med en lång underkäke och starka signalfärger, är ett idealiskt studieobjekt för att undersöka hur sexuella egenskaper och beteenden utvecklas i samband med fortplantning. Foto: Charel Reuland.

När John kom till universitetet var hans forskargrupp blygsam, men snart kommer en postdok som ska arbeta med halvnäbbarna. John har också en doktorand från tiden i Manchester kvar i England. På sin hemsida välkomnar han både nya doktorander och examensarbetare så gruppen blir nog snart större. Dessutom ser John stora möjligheter att samarbeta med andra inom Zoologiska institutionen.

Van att undervisa

John undervisade en hel del i Manchester och det var ju tur för när han kom till Stockholm kastades han nästan omedelbart in i undervisningen på grund av en plötslig vakans på kursen Etologi II. Det blev en vecka med delvis improviserad undervisning om fylogenetiska perspektiv. Sin undervisningsfilosofi beskriver John som att han vill träna studenter i att lösa problem på egen hand. Lärarens roll blir då främst att ge en begreppsmässig ram.

Vägen till Zoologiska institutionen, eller Zootis, och ekologin har varit krokig, berättar Niklas. När han började studera var ämnesvalet inte alls givet, han började på Kulturvetarprogrammet men hoppade av och jobbade ett tag. Det var först när han i slutet av 1980-talet fick ett nyväckt miljöintresse som han växlade spår och började på dåvarande Naturvetarlinjen.

Niklas valde en inriktning mot geovetenskap men dess första år innehöll en biologikurs med fokus på ekologi och miljöfrågor och då trillade polletten ner: det var ju biologi som han var intresserad av på allvar. Därmed blev den krokiga vägen spikrak: Niklas avslutade sin grundutbildning med fristående kurser i biologi, disputerade i zooekologi 1999 och förutom en postdokperiod i USA har han blivit kvar på Zootis ända sedan dess.

Studier av praktfjärilar

Trots det stora miljöengagemanget har Niklas forskning inte fokuserat på miljöproblem. Han menar att dagens miljöfrågor handlar mer om politik och ekonomi än om biologi och för övrigt har vi redan all biologisk kunskap vi behöver för att agera. I stället har hans forskning inriktats på ekologiska och evolutionära interaktioner mellan insekter och deras värdväxter.

Vinbärsfuxen är en generalist som lägger sina ägg på flera olika värdväxter, vilket gör den intressant för studier av fjärilars specialiseringsgrad och evolution. Foto: Niklas Janz.

Niklas grupp arbetar främst med arter inom familjen Praktfjärilar och dit hör bland annat den äggläggande vinbärsfuksen på bilden. Dessa fjärilar varierar mycket, både vad gäller antalet värdväxter som de utnyttjar och vilka värdväxterna är. En central fråga som gruppen studerar är vad som påverkar fjärilarnas specialiseringsgrad och hur den är kopplad till evolutionära processer som artbildning.

Pedagogiska intressen

Niklas är ställföreträdande prefekt för BIG sedan juni 2021. I den rollen har han tagit ett särskilt ansvar för det pedagogiska arbetet. Hans stora intresse för pedagogiska frågor tar sig också många andra uttryck. Det var exempelvis han som tog initiativ till att bilda Biologiska sektionens pedagogiska råd. Bakgrunden var att Niklas – och många andra – tyckte att det saknades en levande pedagogisk diskussion inom biologiämnet.

Förslaget om ett pedagogiskt råd fick snabbt gehör och det bildades våren 2020. Tyvärr hann rådet bara ha ett enda fysiskt möte innan pandemin tvingade all aktivitet ut på nätet. Digitala seminarier har dock vissa fördelar, säger Niklas, och man fortsätter gärna med en del on-line-aktiviteter efter pandemin. Men rådet vill också satsa på lärarinternat. Om man ska prata om det som är genuint svårt i lärarrollen, till exempel examination, behöver man resa bort tillsammans så att man får gott om tid att diskutera och lära av varandra.

Fältundervisning och IKT

Niklas driver också tillsammans med Cilla Kullberg och Kristoffer Hylander ett projekt, finansierat med rektors kvalitetsmedel, för att utveckla fältundervisningen på Tovetorp. Syftet är att lägga en grund för långtidsstudier av miljön runt stationen.

Niklas intresse för pedagogiska frågor har gjort att han engagerat sig i flera IKT-projekt. Han deltog till exempel i ett pilotprojekt när den nya lärplattformen Athena skulle införas på universitetet. Att han var så tidigt i gång med Athena gjorde att han snabbt kunde corona-anpassa sin undervisning när pandemin slog till och även hjälpa andra. Han har också varit delaktig i införandet av Inspera, en plattform för digital examination som kommer att vara tillgänglig inom hela universitetet.

Hur arbetar en bra lärare?

Vad gör en lärare till en bra lärare? Niklas menar att det framför allt handlar om att ta studenterna på allvar. Inte försöka vara ”pappa” och ta hand om dem utan behandla dem som vuxna personer, låta dem ta eget ansvar och stötta dem i deras lärande. Det är det synsättet som ligger bakom den nuvarande uppläggningen av grundkursen Ekologi I 15 hp.

På denna kurs har nästan alla obligatoriska moment tagits bort; i stället har man infört ett slags poängsystem. Det innebär att studenterna får ”belöning” (poäng) för närvaro, samtidigt som läraren slipper vara polis och ”bestraffa” frånvaro. Dessutom har sluttentan ersatts av löpande examination som gör att studenterna börjar läsa kurslitteraturen redan första kursveckan.

Författare på fritiden

Om man googlar på Niklas Janz tror man kanske att skärmen ska fyllas av länkar till hans fjärilsforskning men där tar man fel. Det är i stället hans författarskap som lyfts fram. Hittills har han skrivit två ungdomsböcker som båda har fått fin kritik.

Niklas har själv sagt att ”mina historier utspelar sig gärna i gränslandet mellan verkligheten och overkligheten, eftersom det är där jag tycker att världen är som mest spännande”. Nu arbetar han, när tiden och orken räcker till, på flera nya böcker. Vi får hoppas att hans stora pedagogiska engagemang inte kommer att dämpa skrivlusten utan snarare ge ny inspiration!

Somliga barn vet precis vad de vill ägna sig åt i livet. Ett sådant barn var Niclas Kolm, som bara sju år gammal startade sitt första saltvattensakvarium, påhejad av sina föräldrar. Han skulle bara ha vetat att han fyrtio år senare skulle ha flera tusen akvarier! Då var han inspirerad av Cousteaus undervattensfilmer. Nu är han professor i etologi på Zootis och lika intresserad av fiskars beteenden som när han var barn.

En spikrak karriär

Man kan nog säga att utbildningen och karriären har gått som på räls. Eftersom Niclas växte upp i Sandviken låg det närmast till hands att läsa biologi i Uppsala. Visst var kurserna i zooekologi roliga men de verkliga ögonöppnarna var statistikkurserna. Då upptäckte Niclas att han tyckte statistik var mycket roligare än han trodde, ett användbart intresse. 

Niclas kallar sig själv ”extremt egensinnig” och lyckades få designa ett doktorandprojekt alldeles själv, något som ingen skulle få göra idag. Projektet handlade om partnerval och investering i föräldravård hos en munruvande kardinalfisk som bara finns på centrala Sulawesi. Det blev många experiment i labbets akvarier men också några fältresor.

Efter disputationen 2003 var Niclas ett par år i Norwich och Edinburgh innan han återvände till Uppsala och en VR-forskarassistenttjänst 2006. Sommaren 2013 kom han så slutligen till Zootis i Stockholm som professor och några år senare slutade han arbetspendla och flyttade hit privat. Det har han inte ångrat. Det känns nästan ovant att höra någon lovprisa Stockholm så mycket; Stockholm är en riktigt ”häftig” stad, säger han. 

Att forska på fiskar

Niclas forskning är helt inriktad på hjärnan, närmare bestämt hjärnans evolution och sambandet mellan hjärnans morfologi och individens beteende. Det innebär både labbexperiment och jämförande fylogenetiska analyser. De senare bygger på litteraturdata och inbegriper tusentals arter av vertebrater. Men för de praktiska experimenten är det mest fiskar som gäller, framför allt guppys. 

Niclas har egentligen svårt för djurförsök. Ändå handlar det här om ”snälla” djurförsök, för om man ska göra inlärningsförsök får djuren absolut inte vara stressade. Att Niclas är svag för sina försöksdjur framgår när han beskriver hur de kommer fram och vill jobba när forskarna dyker upp vid akvarierna. – De är betydligt mer hundlika än man kan tro, förklrarar Niclas, och en guppy kan göra mycket för att få en nytinad Artemia.

Bra med stor hjärna?

Studier av guppys hjärnor visar hur förändringar i en specifik hjärnregion, telencephalon, kan förklara individuella skillnader. Foto: Alexander Kotrschal

De som har läst Nalle Puh vet att han är en björn med ”mycket liten hjärna” och inte alltid så klyftig. Men stämmer det att man är smartare om man har en stor hjärna? Ja, säger Niclas, i alla fall i vissa avseenden. Hjärnan hos en guppy väger normalt 0,5 mg men Niclas och hans medarbetare har avlat fram fiskar med större hjärnor och sett att det visst kan påverka beteendet. 

De har också visat att en enskild region av hjärnan, i detta fall telencephalon (det inringade området på bilden) kan evolvera oberoende av övriga hjärnregioner. Sådana banbrytande upptäckter är bara möjliga om man har tusentals akvarier och gott om tålamod. Och naturligtvis krävs det mängder av dissektioner.   

Nödvändigt och roligt att undervisa

Att undervisa är både nödvändigt och roligt, tycker Niklas, och tror starkt på att man blir en bättre forskare av att undervisa och en bättre lärare av att forska. Det är också självklart att man ska dela rättvist på undervisningen – alla måste dra sitt strå till stacken! Själv undervisar han ca 15 % av sin arbetstid. 

Fakultetsuppdragen

Niclas har flera uppdrag inom fakulteten: som vice sektionsdekan ingår han till exempel i Områdesnämnden och IT-beredningen och från 2024 är han ordförande för Informationsberedningen. Han menar att de två beredningarna hänger intimt ihop när det gäller centrala frågor som hur man attraherar nya studenter och sprider information både inom och utanför universitetet. 

Rekrytering är mer än någonsin en IT-fråga, säger Niclas, vi kan inte göra underverk genom att besöka skolor, vi måste ha webbsidor av toppklass och vi måste synas på sociala medier. Vi behöver dessutom utveckla samarbeten med internationella toppuniversitet och locka hit deras bästa studenter, något som kräver mycket tid och arbete.

Många fritidsintressen

När Niclas talar om sig själv och sitt arbete använder han gärna ord som ”fanatisk”, så man börjar undra om han kan ha någon energi över till fritidsintressen. Men jodå: även som hobbyutövare säger han sig vara fanatisk med intressen som avlöser varandra. Han är en ivrig samlare och han tillbringar mycket tid i trädgården på landet. Hans största intresse är dock att resa och äta god mat, gärna samtidigt. Ibland har arbetet förenats med nöje, som till exempel under hans tid som doktorand då han var på fältarbete i indonesiska övärlden.

Niklas i arbete i undervattensläge. Foto: Anders Berglund

Det var först i samband med examensarbetet som Tina hamnade i marin miljö. Men då var det egentligen inte havet i sig som lockade utan de sociala och ekologiska problemen i Sydostasiens kustmiljöer. Som doktorand fortsatte hon att studera stressade organismer i tropisk miljö och 2002 disputerade hon i marin ekotoxikologi.

Men att fortsätta med forskning i tropikerna var inte realistiskt när det blev dags att bilda familj, så efter disputationen har Tina stannat i Sverige. Dessutom insåg hon tidigt att hon inte skulle göra karriär som forskare. Hon är alldeles för intresserad av att möta olika miljöer, olika människor, olika frågeställningar. Därför kändes det helt rätt när hon efter disputationen fick jobb på Stockholms marina forskningscentrum (SMF) med uppdraget att vara en länk mellan marin forskning på SU och aktörer i samhället. 

Det bästa med jobbet på SMF var kanske att hon under två år ”hyrdes ut” till Naturvårdsverket som marin expert. Under den tiden insåg hon hur lite forskarna vet om hur man jobbar med havsfrågor i samhället. Vad som behövs är en dubbelriktad kommunikation mellan forskare och beslutsfattare; det är lika viktigt att forskarna får information om samhällets behov och utmaningar som att forskarnas resultat når utanför universitetet. Det har sedan dess varit hennes ledstjärna. 

Vad skulle du göra om du fick en halv miljard?

I början på 2010-talet förstod man på universitetet att det fanns ett intresse hos svenska filantroper att stödja verksamhet om Östersjön. Det gällde särskilt finansmannen Björn Carlson, som älskade havet och skärgården och hade inrättat en stiftelse, BalticSea2020, med femhundra miljoner ur egen ficka med syftet att på olika sätt stödja en positiv utveckling i Östersjöns miljö.  

När Naturvetenskapliga fakulteten efter två utredningar skissat på vad man skulle vilja göra med litet extra pengar utifrån, då satsade Björn Carlson hundra miljoner av stiftelsens medel - ett belopp som vida översteg vad utredarna kunnat drömma om. 

Pengarna finansierade uppbyggnaden av en kraftfull funktion där forskare, kommunikatörer och policyanalytiker skulle arbeta integrerat för att stödja beslutsfattare med vetenskaplig kunskap. Satsningen placerades på det nyinrättade Östersjöcentrum. Tina var centrets föreståndare och Christoph Humborg dess vetenskapliga ledare. Astrid Söderbergh Widding fick som nytillträdd rektor nöjet att inviga centret 2013. 

Tina och Christoph är kvar i ledningen och Tina prisar denna ledningsmodell. Christoph fokuserar, tillsammans med institutionerna, på hur forskningen kan utvecklas medan Tina fokuserar på finansiering, personal och kommunikations- och policyarbete. 

Stiftelsen BalticSea2020 är idag omvandlad till en prisstiftelse där Björn Carlsons Östersjöpris delas ut årligen till ”forskare eller annan person som lämnat värdefulla bidrag till Östersjöns miljö”. Prissumman är hela 4 miljoner kronor och i år gick priset till Ragnar Elmgren, professor på DEEP. Den fortsatta driften av Östersjöcentrum finansieras idag genom basanslag från fakulteten samt olika externa anslag. 

Östersjöcentrums uppdrag utåt

Östersjöcentrums ska alltså ”stötta samhället med vetenskaplig kunskap för bättre beslut”. Det gör man på flera sätt. Centret har egna forskare, även om de inte är särskilt många i förhållande till det totala antalet SU-forskare som studerar Östersjön. Men centrets forskning har till stor del en tillämpad inriktning, just för att stödja beslutsfattande i samhället.

Aktuella forskningsresultat – inte alls bara från centret – sammanfattas i så kallade Policy briefs. De är tänkta att underlätta till exempel en politikers engagemang i Östersjöfrågorna. Ett exempel är en aktuell Policy brief med rubriken ”Det nya avloppsdirektivets effekter på näringstillförseln till Östersjön”. Östersjöcentrum ordnar också Baltic breakfast, en serie välbesökta frukostseminarier som presenterar den senaste kunskapen för samhällsaktörer och media. Den som inte är så morgonpigg kan se seminarierna i efterhand på YouTube. 

Östersjöcentrums verksamhet inom SU

Vid Askölaboratoriet kan studenter och forskare bo och arbeta mitt i Stockholms skärgård. Foto: Margareta Ohné

Förutom den utåtriktade verksamheten ska centret vara en samlande kraft för de marina verksamheterna inom universitetet och stödja dem. Framför allt ansvarar Östersjöcentrum för fältstationen Askölaboratoriet. Här kan studenter och forskare bo och arbeta mitt i ett naturreservat i Trosa skärgård. Tina är särskilt stolt över forskningsfartyget Electra som till stor del bekostades genom en donation från Familjen Erling-Perssons stiftelse. 

Forskningsfartyget Electra vid Utterviks brygga. Foto: Margareta Ohné.

Östersjöcentrum bidrar med föreläsningar på flera kurser men störst insats gör centret på kursen Östersjöns miljö 7,5 hp, en obligatorisk kurs på kandidatprogrammet i marinbiologi. Den inleds med tolv dagar på Askö, resten av kursen går i centrets lokaler i P-huset i Frescati. Tina skulle gärna se ett ökat engagemang i utbildningen, till exempel genom att stödja studenter som vill göra praktik. 

Återhämtning i skogen

Tina tycker att hon har världens bästa jobb och berättar entusiastiskt om mycket mer som inte får plats i den här artikeln: den nya tvärvetenskapliga forskarskolan, lektionsbanken om Östersjön för lärare, policyanalytikernas arbete i Bryssel… Men den som blir nyfiken kan få veta mer på Östersjöcentrums innehållsrika hemsida. 

Problemet med att ha världens bästa jobb är att det är svårt att koppla av när allt känns både roligt och viktigt. Tina erkänner att hon jobbar mycket. Men hon har en förstående familj och så finns ju stugan i Hälsingland. Man kan väl dra litet på munnen åt att marinbiologen återhämtar sig genom hundpromenader i skogen, men det är ingen dum idé; när man behöver tid för reflektion och återhämtning är det bra att få jobbet på litet avstånd.