Ylva Brännström Almquist. Photo: Marie Eriksson

Ylva B Almquist beviljades 4,2 miljoner kronor för det treårigt forskningsprojektet "Ofärdens barnbarn: Betydelsen av resiliens för multigenerationella ojämlikhetsmönster".

Sammanfattning av projektet

Samhället är socialt stratifierat, utifrån exempelvis klass, utbildning och inkomst. Varje människa har en position i den sociala hierarkin till vilken en viss mängd materiella och sociala resurser kan kopplas. Dessa resurser tenderar att överföras från föräldrar till barn, vilket kan resultera i att barnen hamnar i samma position som sina föräldrar när de själva blir vuxna. Det här fenomenet kallas ibland för ”reproduktion av ojämlikhet”. På senare tid har forskning visat att reproduktionen av ojämlikhet inte nödvändigtvis är begränsad till två generationer (intergenerationell överföring), utan även kan sträcka sig till generationen av barnbarn – och kanske till och med längre än så (multigenerationell överföring).

Att fortsätta utvecklingen mot en multigenerationell ansats kan bidra med angelägen kunskap kring hur reproduktion av ojämlikhet kvarstår över tid. Det saknas dock fortfarande kunskap om de underliggande mekanismerna beträffande dessa samband. Även om reproduktionen i sig är ett samhälleligt fenomen, drivs det också av processer på individnivå. Här kan ett livsförloppsperspektiv vara till stor hjälp. Många livsförloppsteorier pekar på att risker och möjligheter ackumuleras över en individs levnadsbana. Därför har villkor tidigt i livet en särskilt stor betydelse, i synnerhet villkor som är kopplade till familj och släkt, både när det gäller gener och levnadsmiljö.

Till skillnad från merparten av forskningen om social stratifiering som i huvudsak studerar strukturella förutsättningar i samhället, fokuserar livsförloppsteorier vanligtvis på mer konkreta omständigheter i människors liv, såsom fattigdom, ohälsa och arbetslöshet. Livsförloppsperspektivet har därför kommit att användas i studiet av människor som befinner sig allra längst ner i den sociala hierarkin, där utsattheten ofta är som störst. Deras barn utgör en särskilt sårbar grupp vars tendens att uppvisa problematiska levnadsbanor bekräftas i många studier. Det finns dock resultat som tyder på att många av dessa barn lyckas ganska bra i livet ändå, något som sägs spegla resiliens. Men vad har resiliens för betydelse på lång sikt? Svaret på frågan om reproduktionen av ojämlikhet faktiskt brutits kräver att vi studerar utfall hos den efterkommande generationen – ”ofärdens barnbarn”.

Utifrån ovanstående resonemang kommer det föreliggande projektet att fokusera på vilken roll resiliens spelar för multigenerationella mönster i ojämlikhet. Det övergripande syftet är att undersöka i vilket utsträckning sociala, ekonomiska och hälsomässiga indikatorer av ofärd kvarstår över tre generationer. Här fokuserar vi på hur ofärd i vuxenlivet hos varje enskild generation kan kopplas samman med ofärd under ungdomsperioden hos varje efterföljande generation. Nästa steg är att studera huruvida processer som reflekterar resiliens under den mellankommande generationens ungdomsperiod kan bryta reproduktionen av ojämlikhet. Här riktar vi särskilt in oss på resurser tillgängliga i kontexter utanför individen och dennes familj, såsom skolan.

Projektet baseras på ett datamaterial från Sverige, som omfattar en kohort av närmare 14,608 män och kvinnor födda 1953 samt deras föräldrar och barn. Vi kommer att använda oss av strukturell ekvationsmodellering, vilket är en analysmetod som gör det möjligt att ta hänsyn till forskningsfrågornas komplexitet. Kön är numera etablerat som en grundläggande dimension av social stratifiering och allt fler forskare har uppmärksammat att män och kvinnors levnadsbanor tenderar att se olika ut. Trots detta integreras könsmönster sällan systematiskt i studiet av hur ojämlikhet reproduceras. Detta är något som det föreslagna projektet har för avsikt att göra. Utifrån ett socialt rättviseperspektiv är projektets fokus på de mest utsatta individerna i samhället, och hur deras ofärd ärvs av barn och barnbarn, ett högst relevant tema. Genom att vi väljer att betona den sortens indikatorer av resiliens som är påverkansbara kan projektets resultat även vara till stor nytta för interventioner som syftar till att förbättra livschanserna för sårbara grupper samt för politiska åtgärder som riktas mot att minska ojämlikheten i samhället.

Medverkande forskare

Från Stockholms universitet kommer, förutom projektansvariga Ylva B Almquist, ytterligare forskare från Institutionen för socialt arbete, Institutet för social forskning och Institutionen för folkhälsovetenskap att samarbeta inom projektet. Dessutom medverkar forskare från Umeå universitet samt Stockholms läns landsting.

Institutionen för folkhälsovetenskap

Lisa Berg, forskare
Jonas Landberg, forskare (Stockholms universitet & Karolinska Institutet)

Institutionen för socialt arbete

Lars Brännström, docent

Institutet för social forskning

Susanne Alm, docent

Stockholms läns landsting

Anton Lager, forskare

Umeå universitet

Evelina Landstedt, forskare