Berättelsen om den svenska uttern är på sätt och vis en solskenshistoria. Från att nästan ha utrotats, först av jakt och sedan av miljögifter, ökar den nu i antal. Idag finns vilda uttrar över hela landet, berättar Anna Roos, som är forskare vid Naturhistoriska riksmuseet med marina däggdjur som specialområde.

– Uttern lever väldigt lokalt – den rör sig bara några kilometer, berättar Anna Roos. Det gör att den fungerar bra som miljöindikator. Det vi ser i uttern i form av miljögifter är det som finns i det området.

Uttern är släkt med minken och grävlingen, och runtom i världen finns 14 olika underarter, där den som finns i Sverige, Lutra lutra, har störst utbredningsområde. Utterhonan föder 1–2 ungar per år. Ungarna håller sig till mamman första året och blir könsmogna vid två års ålder. Detta gör att uttern inte kan öka i antal lika snabbt som minken, som både föder fler unga och blir könsmogen tidigare.

På 1940-talet pågick en intensiv jakt på uttern, där cirka 1 500 uttrar sköts per år. Det gjorde att populationen minskade, och jakten med den, och 1969 blev arten helt fredad. Strax därefter blev den också klassad som ”statens vilt”, vilket innebär att den som hittar en död utter ska rapportera det till polisen. De döda uttrarna samlas hos Naturhistoriska riksmuseet, vilket möjliggör för Anna Roos och hennes kollegor att följa hur beståndet utvecklas.

Miljögifter blev nytt hot

Trots att jakten på uttern förbjöds i Sverige fortsatte utterpopulationen att minska i Sverige, vilket visade sig bero på höga halter av miljögifter. 

- Det var framför allt miljögiftet PCB, som gjorde att uttern försvann nästan helt från Sverige, berättar Anna Roos.
Eftersom uttern är en toppredator och lever till stor utsträckning på fisk (det utgör 85 procent av födan) gör den extra känslig för denna typ miljögifter som anrikas, och som bland annat skadar reproduktionen.

Sedan användningen av PCB förbjöds i slutet av 1970-talet (med ytterligare skärpning av kraven 1995) har halterna i utter successivt minskat, visar riksmuseets analyser. Idag är halterna generellt låga i de uttrar som skickas in, och populationen har ökat i hela landet. 

– Idag är de tillbaka även längs kusterna, vilket är jätteroligt. När det var som sämst fanns det i princip inga uttrar vid kusterna, säger Anna Roos.

Nya hot mot uttern

Det finns dock flera nya hot mot uttern. Ett av dem är den ökade trafiken – största delen av de uttrar som kommer in till museet är trafikskadade, och ungefär tio procent har dött i fiskeredskap. Dessa dödsorsaker är dock överrepresenterade bland de uttrar som kommer till museet, konstaterar Anna Roos.

Ett större hot är de nyare miljögifterna, framför allt de så kallade evighetskemikalierna PFAS, som idag är vitt spridda i miljön. Vid en pilotstudie 2004 uppmättes extremt höga PFAS-halter hos en utter i Örebro, berättar Anna Roos, vilket detta ledde till att forskarna gick vidare med fler studier. Eftersom Naturhistoriska riksmuseet har världens äldsta miljöprovbank, med prover från uttrar sedan 1960-talet, kunde de undersöka hur halterna i uttrar förändrats. Analyserna visade att halterna under flera decennier ökat betydligt av de det bekräftat skadliga och numera förbjudna PFAS-ämnet PFOS. Högst halter uppmättes i uttrar från södra Sverige, som bott nära människor. I norra Sverige har halterna sedan några år tillbaka börjat minska.

– Det är en stor range, där vissa uttrar har väldigt låga halter och andra extremt höga. Det varierar också mycket från plats till plats, berättar Anna Roos.

Även när det gäller en annan välstuderad grupp PFAS – de perfluorereade karboxylaterna, PFCA – har halterna ökat över tid.

– Här ser vi ökning i hela landet. De har inte heller börjat minska ännu, trots att man förbjudit dessa ämnen, säger Anna Roos.

Rester av läkemedel

Forskarna har också undersökt vilka läkemedelsrester som finns i uttrarna. Samtliga undersökta uttrar visade sig innehålla rester av läkemedel, vanligen 5–15 olika sorter, till exempel smärtstillande läkemedel och mediciner mot schizofreni eller högt blodtryck. 

– Det visar att uttern är en bra miljöindikator, och kanske en varningsklocka för oss människor, säger Anna Roos.

Vad vet man då om effekterna av dessa ämnen, som PFAS, i uttrarna, frågar moderator Ellen Bruno.

– Det är svårt att studera eftersom uttrarna är frysta när de kommer till oss. Men av studier på andra djur så vet man att det kan orsaka sådant som tarmsår och testikelcancer, och att de är hormonstörande, säger Anna Roos.

Tudelade känslor för minken

Erica von Essen vid Stockholm Resilience Centre forskar bland annat om människans relation till ett annat av Östersjöns rovdjur: minken. Hon berättar att vilda djur spelar många roller för människan – som skadedjur, som indikatorer men också som så kallade sötdjur.

– Faktum är att ”söthetens ekologi” är ett nytt forskningsfält, där man tittar på vad det finns för trender kring vad folk dras till hos djur, berättar hon.

Klassiska sådana drag är knubbighet, fluffighet och rundhet, och även om både uttern och minken kan tyckas passa in bra på den beskrivningen så är synen på minken betydligt mer tudelad.

– För den fågelintresserade ses minken ofta som en oönskad invasiv art, och för jägare är den ett delvis konkurrerande rovdjur.  För skärgårdsgäster kan det i stället vara upplevelseförhöjande att se en mink vid bryggan eller båthuset, berättar hon.

Minken är dock endast bedårande till en viss gräns: tills den förstör husgrunder eller båthus. Den har också en tendens att bygga upp lager av sin föda, som kan börja lukta väldigt starkt.  

– Den hamstrar sina fiskrester och förvarar under husgrunder. Det är inte så jättehärligt…

Invasiv art med få rättigheter

Minken kom till Sverige på 1920-talet, då den importerades till pälsfarmar. Från dessa har minkar rymt eller släppts ut, och idag finns det en etablerad vild population i landet. Även om arten klassas som främmande invasiv i Sverige anses det idag inte realistiskt att utrota den. Förvaltningen går i stället ut på att hålla tillbaka minken om skadorna blir för stora.

– Det är just det jag vill problematisera lite: vems ansvar är minken och vems ansvar är det att ta bort den? Hur långt ska allmänheten förväntas gå? frågar Erica von Essen.

Minken har idag ungefär samma rättigheter som en rymling, berättar hon.

– Den ska fångas levande eller död till vilket pris som helst. Det finns inga stängda jaktsäsonger, och det finns inte heller några krav på att du ska ha jägarexamen för att använda en minkfälla.

Jakten på minken är dock inte en principsak, menar hon, utan gör för att djuret faktiskt orsakar skador, framför allt på markhäckande kustfåglar. Punktinsatser för att få bort minken från öar i skärgården kan få ganska stor effekt på fågelbeståndet, som kan återhämta sig på bara några år.

Vem ska hålla tillbaka minken?

I Norge och Finland finns det i större utsträckning en statlig infrastruktur för att hålla tillbaka minken, berättar Erica von Essen. I Sverige är det i stället främst upp till enskilda jägare eller Svenska jägareförbundet att arbeta med frågan.

Jakten på mink sker huvudsakligen efter två modeller: skärgårdsjakt eller fällfångst. Skärgårdsjakten är en högljudd historia, berättar hon.

– Det finns inte så många begränsande faktorer i den jakten i form av jaktetik, utan det är mer en skadedjursbekämpning. Det ingår flera jägare och hundar i truppen och det kan bli hätsk stämning där hundarna hetsar varandra, och man får använda lövblås för att få ut minken från deras krypin.

För att fånga mink med fälla krävs ingen jaktlicens, utan detta är något alla uppmuntras att göra på sin tomt, som en insats för skärgården.

– Det är lite magstarkt kan jag tycka ibland att begära det här av gemene man att sätta en fälla och döda en mink, säger Erica von Essen.

Att delegera dödandet av oönskat vilt till medborgarna är globalt sett en växande trend, konstaterar hon.

– Särskilt stor är den i Nya Zeeland, Australien och Nordamerika. Där är det nästan en samhällsplikt att gå in och göra sitt i kampen mot invasiva arter.

Piska, morot och … spel

För att få medborgarna att uppfylla denna plikt finns används både piska och morot. På vissa håll kan man bötfällas om man inte bidrar tillräckligt. På andra platser lockar man hellre med skottpeng på vissa arter, men det kan få oönskade effekter.

– Historiskt har vi sett att det ofta lett till att man börjat farma arten, eftersom det blir en stabil inkomstkälla, berättar Erica von Essen.

En ny utveckling som hon noterat är att dödandet görs till ett spelelement, där även barn kan medverka på vissa håll. Det kan handla om att man laddar ner en app och deltar i tävlingar där bytet rapporteras. Exempel på detta är jakt på pungråttor i Nya Zeeland och lejonfiskturneringar i Nordamerika.

– När vi får sådana initiativ i Sverige kommer däremot ofta kritik från djurrättsaktivister, och jag tror också att jägarkåren är obekväm med den här typen av jaktetik och motivationer, säger Erica von Essen.

Ellen Bruno avslutar seminariet med att fråga forskarna vad de vill se för åtgärder när det gäller utter respektive mink. När det gäller uttern kan vi delvis slå oss för bröstet, menar Anna Roos.

– Vi har förbjudit DDT och PCB, så där har vi gjort ett bra jobb. Men det gäller att inte bara slappna av för nu ser vi de nya miljögifterna. Idag har vi också en cocktail av många olika ämnen ämnen i miljön och effekten av det vet vi inte mycket av.

När det gäller mink tror Erica von Essen att mer etiska jaktmetoder kan få genomslag genom en bättre informell kontroll inom jägarkåren.

– Det kan ske genom att man tar del av ny forskning och nya riktlinjer som gäller för djurvälfärd inom borttagande av invasiva arter, säger hon.

Text: Lisa Bergqvist