Foto: Gunnar Aneer/Azote

Redan för 50 år sedan slog det svenska fiskforskaren Gunnar Svärdson larm om en oroande utveckling för den europeiska ålen (Anguilla anguilla) i Sverige. Mängden ålyngel och gulål som vandrade upp i svenska vattendrag hade minskat kraftigt, och detsamma gällde mängden nära könsmogen blankål på väg ut ur Östersjön. Senare noterades en dramatisk nedgång i ålbeståndet även i andra europeiska länder, och idag betecknas den europeiska ålen som akut hotad både på den svenska rödlistan och av Internationella naturvårdsunionen, IUCN.

För att vända den negativa trenden fick EU:s medlemsländer år 2007 i uppdrag att utveckla nationella ålförvaltningsplaner, med målet att öka utvandringen av vuxen ål. Även om den kraftiga nedgången när det gäller glasål som når Europas kuster är väl belagd (till Nordsjöområdet handlar det om en minskning på mer än 99 procent till Nordsjömrådet sedan 1980-talet) har det ansetts svårare att följa utvecklingen när det gäller utvandrande vuxen ål, eftersom denna sker över en längre tidsperiod från många olika miljöer.

I en ny studie har fiskforskaren Henrik Svedäng tagit till en ny metod för att följa utvecklingen av den vuxna delen av ålbeståndet, nämligen analys av de årligen genomförda provtagningar med bottentrål, som görs av Internationella havsforskningsinstitutet, ICES. Dessa provtagningsprogram, så kallade surveyer, är framtagna för att fånga utvecklingen hos andra arter, men i flera av dem förekommer fångster av ål i en sådan omfattning att det går att studera förändringar över tid. 

Studien visade att förekomsten av stora ålar (större eller lika med 50 centimeter) har minskat markant de senaste decennierna, både i Östersjön och i Skagerack och Kattegatt.

– Det här visar att skyddet av ålen inte har varit effektivt. Tvärtom har nedgången accentuerats sedan ålförvaltningsplanerna togs fram, vilket visar på ett samfällt misslyckande inom EU, inklusive Storbritannien, säger Henrik Svedäng.

Ålen har en komplicerad livscykel. Ålen leker i Sargassohavet där äggen kläcks. Därifrån driver leptocephaluslarver mot Europa. När larverna nästan nått fram till Europas kust omvandlas de till glasålar, och sedan till pigmenterade ålyngel som antingen stannar kvar vid kusterna eller vandrar upp i sötvatten. Den växande ålen kallas för gulål. När ålen blir könsmogen får den silverfärgade fjäll och kallas blankål under sin vandring tillbaka till Sargassohavet.

Svensk ålförvaltning

Den nuvarande svenska ålförvaltningsplanen togs fram 2008 och har byggt på fyra typer av åtgärder: att reducera fiskets påverkan, att minska påverkan av vattenkraften, stödutsättningar av ålyngel och ökad kontroll och tillsyn. 
Ett led i att minska fiskets påverkan var att fisket på västkusten stängdes helt år 2012. Övrigt fiske fick dock fortsätta med avsikten att det skulle fasas ut på sikt genom att inga nya licenser beviljades. 

Totalstoppet för fisket på västkusten beskrivs som den viktigaste och mest effektiva åtgärden som genomförts i Sverige, i den utvärdering av den svenska ålförvaltningsplanen som färdigställdes av Formas tidigare i år. Henrik Svedäng håller med.

– De kustprovfisken som Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, genomför på västkusten sedan 2012 visar en ökande trend för större gulål, konstaterar han.

På ostkusten där fiskets tillåtits fortsätta har inga motsvarande riktade provfisken genomförts. Kunskapen om beståndets utveckling görs i stället genom infångning och märkning av ålar som sedan släpps ut igen. När en fiskare får upp en märkt ål ska detta rapporteras, och kvoten mellan infångade märkta och omärkta ålar i fångsterna ligger sedan till grund för en bedömning av beståndets storlek i svenska vatten och fiskets påverkan på detsamma.

Under åren 2020–2024 utfördes 12 märkningsexperiment, och under samma period var den genomsnittliga återfångsten 1,1 procent i det svenska ålfisket, och ytterligare 0,5 procent i det danska ålfisket. Från detta beräknar analytikerna vid SLU fiskedödligheten vid Östersjökusten till 0,003. Även om man tillstår att metoden är osäker beskrivs analysen indikera en positiv trend för blankålens status längs den svenska Östersjökusten, och spegla ett kraftigt minskat fisketryck.

– De här siffrorna för fiskedödligheten är helt orimliga. Om fiskets påverkan skulle vara så liten skulle mängden ål i svenska vatten uppgå till många tusen ton. Då skulle ål vara en av de vanligaste fiskarna i Östersjön och det är helt tydligt att så inte är fallet, säger Henrik Svedäng.

– En annan tolkning är att metoden inte längre fungerar, och om den ska användas behöver den prövas mot oberoende data.

Analys av flera decennier av provtagningar med bottentrål visar att förekomsten av vuxen ål minskat kraftigt i svenska vatten.

Minskade fångster – minskat bestånd?

De rapporterade fångsterna av ål på den svenska ostkusten har minskat stadigt de senaste decennierna, från 400 ton år 2007 till under 100 ton under åren 2019–2023. Detta kan också ses som ett tecken på att restriktioner som införts har haft effekt. Till exempel skriver HaV i förslaget till ny ålförvaltningsplan att det svenska fiskets påverkan i Östersjön har minskat snabbt över tid ”som ett resultat av de restriktioner som införts sedan år 2007”.

Enligt Henrik Svedäng är dock den troliga förklaringen en annan. 

– Sannolikt finns det helt enkelt finns en mindre mängd ål att fånga. Den kraftigt minskade rekryteringen av ålyngel har slagit igenom på alla livsstadier. De minskade fångsterna sammanfaller väl med den minskade förekomst av större ål som syns i trålsurveyerna från det här området, säger han.

Ny ålförvaltningsplan på gång

I juni presenterade Havs- och vattenmyndigheten ett förslag till reviderad nationell ålförvaltningsplan för 2025–2030, som nu är ute på remiss. Utöver att på lång sikt (125 år) uppnå målet i EU:s ålförordning att mängden utvandrande blankål ska vara 40 procent av vad den varit utan mänsklig påverkan, sätter planen upp delmål, som att den mänskligt orsakade dödligheten i svenska vatten ska uppgå till högst 25 procent år 2050.

I den nya planen finns inte de av Östersjöcentrum tidigare kraftigt kritiserade stödutsättningarna längre med som en bevarandeåtgärd. Där finns dock heller inga nya begränsningar av fisket (förslaget från Formas utredare att minska den tillåtna fångsten från dagens 8 ton per fiskare till 1 ton återfinns till exempel inte), trots att ICES de senaste åren blivit allt tydligare i sina rekommendationer om att inga fångster av ål bör tillåtas på några livsstadier. Det svenska fiskets påverkan ska, enligt planen, endast minska genom att de personer som idag har licens på sikt slutar att fiska.

– Situationen för ålen är akut. Utöver att beståndet i sig är så decimerat är det en försvårande faktor att könsbestämningen hos ål är labil – om det finns få individer på samma plats utvecklas mycket liten andel av dem till hanar. Det finns alltså en risk för utrotning även om en viss mängd honor skulle finnas kvar. Att vänta på att fiskare självmant ska sluta fiska är en alltför tidsödande lösning, säger Henrik Svedäng och tillägger:

– Eftersom ostkustens fiske sker längs med ålens vandringsväg från norr till söder, kommer minskat fiske genom att redskap försvinner betyda att sannolikheten ökar att fler ålar fångas vid kvarvarande redskap längre vandringsvägen.

"Varje nu levande ål bör ses som viktig"

Östersjöcentrum har svarat på remissen av förslaget till ny ålförvaltningsplan och framhåller bland annat att stängningar av fisket är av avgörande betydelse för det nuvarande beståndets utveckling. ”Om vi vill rädda ålen så får vi sluta fiska på ål i havet, där de flesta naturligt invandrade ålarna finns och där störst potential finns för att åtgärder ska ha en positiv, omedelbar effekt”, skriver man bland annat. Remissperioden slutar 22 augusti och revisionen av planen ska, enligt regeringsuppdraget, vara klar 1 oktober.

– Varje nu levande ål bör ses som viktig tills dess en återhämtning av det vuxna beståndet kan fastställas. Den positiva trenden för västkustens lokala gulålsbestånd sedan stoppet 2012 visar vad ålens fortsatta överlevnad hänger på, konstaterar Henrik Svedäng.

Text: Lisa Bergqvist

Läs mer:

Svedäng, 2025: Bottom trawl surveys show a sharp decline in European eel (Anguilla anguilla) abundance in northern European coastal waters