I år skars den marina miljöövervakningsbudgeten med kort varsel ner med ytterligare nio miljoner kronor. Efter en välbehövlig ökning år 2020 till runt 200 miljoner kronor har budgeten stegvis minskat och ligger nu på samma nivå som 2016 (drygt 100 miljoner) trots ökade krav, hög inflation och ökande kostnader.

Forskare har länge varnat för effekterna av dessa neddragningar. Till viss del har budgetminskningarna kunnat hanteras genom olika typer av samordning av övervakning men de fortsatta neddragningarna får nu stora konsekvenser för vad som kan utföras.

En försvårande omständighet är att Havs- och vattenmyndigheten, som fördelar budgeten till de olika utförarna av marin miljöövervakning, i år fick ansvar för miljöövervakningen av miljögifter. Ansvaret har tidigare legat på Naturvårdsverket. Det är inte fel att all miljöövervakning av sjöar och hav samlas under en myndighet, men lägger man på en uppgift som kostar miljoner på en myndighet utan att också flytta med en pengapåse, kommer det givetvis att få effekt också på andra av myndighetens verksamheter.

Nu bryts tidsserierna

För den marina miljöövervakningen innebär det i år bland annat att den högfrekventa provtagningen av programmet fria vattenmassan vid Landsortsdjupet (station BY31) måste reduceras. Den högfrekventa provtagningen (varje vecka under våren och varannan vecka under sommaren) av salt- och syrehalter, näringsämnen, växtplankton och djurplankton vid denna station har pågått i cirka 30 år.

Dessa långa tidsserier är faktiskt de enda i sitt slag i Östersjön där det verkligen går att följa sammansättning och säsongsutveckling av algblomning och djurplankton. Det är också en av få stationer i Östersjön där vi kan samla in information för att tillgodose Havsmiljödirektivets krav på miljöstatusbedömning av plankton. En ytterligare omständighet som gör att det vore extra olyckligt att just nu minska på provtagningarna är att Havs- och vattenmyndigheten har ett regeringsuppdrag att undersöka effekterna av minskat strömmingsfiske i det här området.

Antal miljoner kronor som disponeras av Havs- och vattenmyndigheten för marin miljöövervakning 2016-2025. På grund av kostnadsökningar är det i praktiken en betydande nedskärning sedan 2016, trots behov av ny miljöövervakning. Siffrorna kommer från Ekonomistyrningsverket.

Skit in – skit ut

Utan bra grunddata från en kontinuerlig och noggrant genomförd miljöövervakning kan man inte räkna med att kunna göra vetenskapligt hållbara analyser.

Vad som händer i havet varierar stort mellan år beroende på exempelvis väder och saltvattenintrång i Östersjön, och ibland mellan veckor, exempelvis för algblomningar. Det är därför helt avgörande att mäta kemiska och biologiska variabler som plankton, syrehalt och blåstångsutbredning med rätt frekvens, från veckovis för plankton och syre, till årsvis för blåstång. Att minska antalet provtagningar gör att man riskerar att missa förändringar både i tid och rum, eller att de tar betydligt längre tid att upptäcka.

Nya metoder behöver utvecklas och kompetens värnas

Inom forskningen finns en ständig strävan efter att effektivisera miljöövervakningen och hitta nya metoder för att minska kostnader och kunna mäta nya saker, som exempelvis genetisk variation.

Det finns stor potential både när det gäller analyser av miljö-DNA och användning av robotar. Men för att dessa metoder ska kunna användas i miljöövervakningen behöver det dels satsas tid och resurser på att utveckla dem, och dels behöver de under lång tid kalibreras mot pågående långa tidsserier.

Det är också viktigt att behålla kompetens som är avgörande för en effektiv och korrekt miljöövervakning. Experter inom taxonomi, inklusive dykande taxonomer, är bara ett exempel på kompetens som är väldigt svår att ersätta och tar flera år att lära ut till nya utförare. Nedskärningar som riskerar att resultera i uppsägningar, ger därför långsiktiga negativa konsekvenser utöver utebliven datainsamling. Att byta metod och utövare är alltid en stor risk i den långsiktiga miljöövervakningen.

En bruten tidsserie kan inte repareras retrospektivt och kostar stort i kunskapen om havet.

Ingenjör Elizaveta Mattsson med den så kallade CTD-sonden, som bland annat mäter temperatur, syrehalt och indirekta parametrar för salthalt och djup, ska snart skickas ner 40 meter till strax ovan havsbotten vid den legendariska mätstationen Askö B1 i Trosa skärgård. Foto: Michaela Lundell

Miljöövervakningen behöver öka, inte minska

EU ställer med rätta krav på medlemsländerna att ha koll på sina akvatiska och marina habitat och arter för att veta hur statusen ser ut, uppmärksamma förändringar, och avgöra om de åtgärder som tas från samhällets sida som fiskeregleringar och minskad näringsbelastning från jordbruket, ger effekt i miljön.

Havs- och vattenmyndigheten har nyligen på regeringens uppdrag och efter kritik från EU-kommissionen, tagit fram en ny handlingsplan för hur miljöövervakningen kan förbättras för att uppfylla kraven enligt vattendirektivet, som även täcker kustzonen. Här finns ett antal goda förslag som behöver ökad finansiering.

Nu har också naturrestaureringsförordningen tillkommit som ställer krav på att medlemsländerna ska fastställa statusen på alla marina habitat.

Vikten av miljöövervakning blir än mer tydlig när det kommer till naturrestaureringar. Man måste kunna svara på viktiga frågor som var åtgärder ska sättas in och vilka åtgärder som är nödvändiga, men även kunna följa upp om åtgärden haft önskad effekt. Kontentan är därför att miljöövervakningen behöver öka, inte minska. Havs- och vattenmyndigheten har också äskat för en dubblering av anslaget till drygt 200 miljoner 2026.