Värna och skydda de viktiga funktionerna i djupa mjukbottnar
Djupa mjukbottnar är viktiga för hela det marina ekosystemets funktion och för långsiktig kolinlagring. Dessa funktioner riskerar att försämras när bottnarna trålas vid kommersiellt fiske och vid gruvdrift på havsbotten. Ändå förbises dessa livsmiljöer ofta när man fastställer marina skyddsområden och begränsar fiske och exploatering. EU:s medlemsländer måste skydda djupa mjukbottnar i Östersjön och Nordsjön bättre.
REKOMMENDATIONER
- Medlemsstaterna måste skydda djupa mjukbotten- områden i Östersjön och Nordsjön bättre eftersom de är viktiga för hela det marina ekosystemets funktion och för kolinlagring.
- Det behövs tydlig rättslig vägledning för att hjälpa EU:s medlemsstater att kunna anta fiskeregleringar för att skydda havsbotten, både inom och utanför marina skyddade områden i ländernas exklusiva ekonomiska zon.
- Medlemsstaterna bör utveckla metoder för att bedöma och förutse havsbaserad gruvdrifts inverkan på ekosystemens funktion och kolinlagring för att bättre kunna reglera dessa industrier. Alla tillåtna aktiviteter och metoder bör ha minimal störning på ekosystemen.
De bentiska ekosystemens roll för det marina livet
Bentiska ekosystem är de som är baserade i och på havsbottnen. De utgör en viktig länk mellan det ovanliggande vattnet och sedimentet och de flesta arter i vattenpelaren är på ett eller annat sätt beroende av att dessa system fungerar.
Förutom att vara viktiga födokällor för flera kommersiella arter som plattfisk och torsk, bryter bottenfauna och mikroorganismer ner organiskt material till mindre beståndsdelar och frigör koldioxid och näringsämnen till vattnet. Detta ger bränsle till hela det marina ekosystemet och spelar en avgörande roll för omsättningen av kol och näringsämnen.
Större fastsittande arter stabiliserar havsbottnen. Sedimentlevande grävande djur skapar tunnlar och hålor och ger bottnen en ökad strukturell variation, vilket generellt gynnar den biologiska mångfalden. Genom att gräva, äta eller röra sig i sedimentet flyttar djuren även runt partiklar och ämnen som syre, nitrat, ammonium, fosfat, oxiderat järn och manganmineraler i sedimenten. Omblandningen ökar både exponeringen av organiskt material för oxidation och nedbrytningen av organiskt kol. Dessutom lämnar kalkbildande djur som musslor efter sig karbonatpartiklar i sedimentet när de dör. Dessa kan lösas upp och bidra med kalcium och magnesium som är nödvändiga för att bilda nya skal och skelett för marina djur, som exempelvis fiskar, blötdjur och kräftdjur.
Vad är djupa mjukbottnar?
Afotiska mjukbottnar, i den här sammanfattningen kallade djupa mjukbottnar, är områden som ligger under det djup dit ljuset kan nå och som täcks av finkorniga sediment – silt och lera. I Östersjön och Nordsjön har sedimenten här lagrats sedan den senaste istiden för 12 000 år sedan och täcker en yta av cirka 37 procent av Östersjön och cirka 19 procent av Nordsjön. Sedimenten har huvudsakligen deponerats i de djupare bassängerna, där vattenrörelserna från strömmar är relativt låga. Dessa sediment kännetecknas av höga halter av organiskt kol, 1,5–2 viktprocent.
Djupa mjukbottnars roll i kolets kretslopp
Marina sediment är världens största reservoar av organiskt kol och en viktig del av kolets kretslopp. Den översta metern av sedimenten innehåller globalt sett ett kollager på 2 322 gigaton, vilket är nästan dubbelt så mycket som finns i jordar på land.
I grunda och varmare mjukbottnar bryts det mesta av det organiska materialet snabbt ned av mikroorganismer. Där det finns syre oxideras organiskt material i allmänhet till löst koldioxid som lämnar sedimentet för att tas upp av växtplankton och återgå till näringsväven. Men på platser där sedimentation och begravning av ämnen går snabbare än omblandning och nedbrytning är mjuka sediment långsiktiga sänkor för kol.
Nedbrytningshastigheten och kolets omsättning varierar beroende på plats, syrehalt och sedimenttyp. I djupare sediment och på bottnar som täcks av syrefritt vatten, där artrikedomen är låg, är den permanenta kolinlagringen särskilt hög.
Även om organiskt kol kan omvandlas mikrobiellt till metan under syrefria förhållanden, är det på djupa vatten bara en bråkdel av detta som frigörs till havsvattnet och når atmosfären. I Östersjön är 90 procent av de mjuka djupa bottnarna täckta av syrefritt bottenvatten, vilket gör dem till en betydande marin kolsänka. I Nordsjön är cirka 40 procent av de djupa mjukbottnarna syrefria.
Bottentrålning i Nordsjön och Östersjön
Beräkningar på ”regional swept area ratios” visar att västra Östersjön och Nordsjön var bland de sex mest intensivt trålade havsområdena i världen under åren 2010-2013. Omkring hälften av ytan i dessa områden trålades mer än en gång per år, vissa ytor så ofta som tio gånger per år (längs kanten av den Norska rännan i norra Nordsjön samt Skagerrak-Kattegatt).
Nordsjön bottentrålas främst efter havskräfta, räka, gråsej och kolja men även efter tobis och vitlinglyra för fiskmjöls- och oljeindustrin. I Östersjön är målarterna framför allt plattfisk, eftersom fiske efter torsk för närvarande är förbjudet för att skydda det utrotningshotade beståndet.
Bottentrålningens inverkan på det marina livet ...
Bottentrålning har en direkt inverkan på bottenlevande arter eftersom fiskeredskapen fysiskt skadar organismerna, avlägsnar biomassa och stör livsmiljöerna. Detta är särskilt skadligt för stora, fastsittande och långlivade arter. Med tiden gynnas istället små, kortlivade, opportunistiska och rörliga arter samt arter som kan gräva ner sig djupt och på så sätt undkomma fiskeredskapen.
Bottentrålning rör upp, blandar och förflyttar sediment samt förändrar havsbottnens fysiska egenskaper, till exempel genom att störa de tredimensionella strukturerna. Omblandningen förändrar sammansättningen av kornstorlekar i sedimenten och påverkar dess vatteninnehåll. Det uppvirvlade sedimentet kan spridas kilometervis och finnas kvar i vattenpelaren i flera dagar. När sedimentet slutligen faller till botten igen kan det begrava eller kväva filtrerande arter som svampar och musslor och potentiellt försämra fiskarters förökning.
Sammantaget kan förändringar i artsammansättningen påverka samspelet mellan organismer och sediment och därmed minska havsbottnens förmåga att återföra kol och näringsämnen till hela ekosystemet.
... samt på kolinlagring och utsläpp av klimatgaser
Upprepad bottentrålning återexponerar organiskt kol i sedimenten för nedbrytning av mikroorganismer, vilket sannolikt stör den långsiktiga kolinlagringen. Men även om snabba förändringar i sedimentet och utsläpp av näringsämnen i vattnet har observerats timmar till dagar efter bottentrålning, är de potentiella långsiktiga effekterna på utsläpp av växthusgaser inte så väl kända.
Hur stora utsläppen av växthusgaser blir beror sannolikt på hur ofta och vilken typ av fiske som bedrivs, hur djupt redskapen tränger ner i sedimentet, typen av sediment (exempelvis lerigt eller sandigt), typ av kolmaterial (exempelvis fragment av karbonatskal eller nyligen deponerat material från vårblomning), miljöförhållanden och säsong (exempelvis syrehalt, strömmar, primärproduktion från växtplankton och sedimentationshastighet).
Det är också osäkert hur mycket av den koldioxid som frigörs vid havsbottnen som faktiskt når atmosfären. De regionala och globala uppskattningar av fiskets inverkan på lagring och nedbrytning av koldioxid som finns idag har inte fullt ut tagit hänsyn till alla variabler och har sannolikt överskattat risken för storskaliga utsläpp av klimatgaser till följd av bottentrålning.
Med tanke på att så stora havsbottenområden utsätts för bottentrålning är det ändå viktigt att risken för utsläpp av kol- och växthusgaser från detta fiske beaktas i fiskeriförvaltningen. Det krävs ytterligare forskning för att förbättra kunskapen om dessa processer i lämpliga tidsmässiga och rumsliga skalor.
Gruvdrift på havsbotten – ett nytt hot
Gruvdrift på havsbotten innebär oftast att man avlägsnar de övre lagren av sediment för att utvinna mineraler som polymetalliska noduler. Med tanke på den växande efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller kan gruvdrift på havsbotten bli en storskalig industri.
Effekterna av gruvdrift på bottenlevande organismer liknar dem som beskrivs vid bottentrålning. Precis som vid bottentrålning ger denna exploatering fysiska störningar av viktiga biogeokemiska processer i sedimenten som kan förminska dess roll som kolsänka. På grund av de potentiellt långtgående effekterna behövs robusta metoder för att bedöma och förutsäga hur gruvdrift på havsbotten påverkar ekosystemens funktion och kolinlagring innan denna industri skalas upp.
Medlemsstaterna behöver balansera behovet av metaller mot risken att underminera de marina ekosystemen. Om gruvdrift ska vara tillåten måste metoder utvecklas på ett sätt som minimerar störande effekter.
Är återhämtningen av syrefria havsbottnar en klimatrisk?
Om syrefria förhållanden vid havsbotten främjar kolinlagring, innebär det att återställandet av dessa bottnar medför en risk för oönskade utsläpp av växthusgaser från havet till atmosfären?
Det finns väldigt lite forskning på hur koldioxidutsläppen påverkas när tidigare syrefria djupa mjukbottnar blir syresatta igen, men den globala effekten är sannolikt liten. De syrefria havsbottnarna i världen utgör en liten andel av den totala bottenytan och deras nuvarande bidrag till sedimentens totala kolinlagring uppskattas till mindre än 5 procent.
Risken för ökad lokal och tillfällig frisättning av koldioxid måste vägas mot de stora fördelarna för biologisk mångfald och ekosystemfunktioner, såsom att öppna upp livsmiljöer för hotade arter, förbättra födosöksplatser för fisk och möjliggöra en effektiv cirkulation av näringsämnen mellan sediment, porvatten och fauna.
Det rättsliga skyddet av djupa mjukbottnar
Enligt EU:s ramdirektiv om en marin strategi ska medlemsländerna hålla havsbottnarnas integritet på en nivå som skyddar ekosystemens struktur och funktioner för att uppnå god miljöstatus (GES).
Enligt de överenskomna riktlinjerna får inte mer än 25 procent av havsbottnens habitat påverkas negativt av mänskliga aktiviteter, och oåterkalleliga förluster får inte överstiga 2 procent för att ett utvärderat område ska ha GES. För att uppnå GES måste medlemsländerna anta åtgärdsprogram som även ska omfatta geografiska skyddsåtgärder för att säkerställa sammanhängande och representativa nätverk av skyddade områden (artikel 13.4). Direktivet utesluter inte åtgärder som rör fiskbestånd och fiske men lämnar stort utrymme för länderna att själva bestämma vilka åtgärder som ska vidtas.
I EU:s förordning om naturrestaurering fastställs regler som ska bidra till en långsiktig och hållbar återhämtning av biologisk mångfald och motståndskraftiga ekosystem i medlemsländernas land- och havsområden genom att återställa förstörda ekosystem. Enligt förordningen ska medlemsländerna ta fram nationella återställningsplaner och vidta åtgärder för att återskapa livsmiljöer till ett gott skick. Senast 2030 ska restaureringsåtgärder för kustvatten och marina vatten ha införts för minst 30 procent av den totala arealen av alla listade livsmiljötyper (därefter 60 procent senast 2040 och 90 procent senast 2050). Planerna ska innehålla en tidsplan för genomförandet, de finansiella resurser som behövs samt förväntade fördelar av åtgärderna för att anpassa sig till och begränsa klimatförändringar.
Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) har EU exklusiv kompetens (det vill säga rätten att fatta beslut) att förvalta och bevara marina biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Viss rätt att fatta beslut om fisket har dock delegerats tillbaka till medlemsstaterna. Inom 12 nautiska mil från baslinjen får medlemsländerna införa fiskeåtgärder för att upprätthålla eller förbättra bevarandestatusen för marina ekosystem, vilket även kan omfatta förbud mot eller begränsningar av användningen av vissa fiskemetoder, såsom bottentrålning (artikel 20, 1380/2013).
När det gäller att reglera fisket i den exklusiva ekonomiska zonen får medlemsländerna endast införa fiskeåtgärder som är nödvändiga för att uppfylla vissa EU-rättsliga miljökrav (artikel 11, 1380/2013). Detta omfattar bland annat kravet enligt havsmiljödirektivet att anta åtgärder för att säkerställa ett sammanhängande och representativt nätverk av marina skyddade områden. Åtgärder som påverkar andra medlemsländers fiske måste dock antas och införas av kommissionen. Ett exempel där kommissionen har accepterat och infört ett förbud mot bottentrålning på mjukbotten i medlemsstaternas exklusiva ekonomiska zoner är Brattenområdet vid den svenska västkusten.
Vägen framåt för bättre skydd
Skyddet av de stora djupa mjukbottnarna är avgörande för att bevara den marina biologiska mångfalden men också för att öka och bevara kolinlagringen. Eftersom stora delar av havsbottnen utsätts för bottentrålning är det viktigt att fiskeriförvaltningen tar hänsyn till risken för utsläpp av koldioxid och växthusgaser från dessa. På grund av havsgruvdriftens potentiellt stora framväxt finns det också ett behov av att bättre kunna bedöma och förutsäga vilka effekter denna har på havsbotten innan industrin skalas upp.
Det är angeläget att öka förståelsen för de djupa mjukbottnarnas viktiga funktioner. Att skydda dessa livsmiljöer är viktigt för det marina ekosystemet och kan också bidra till att begränsa klimatförändringarna.
Läs denna policy brief som pdf
Värna och skydda de viktiga funktionerna i djupa mjukbottnar
Kontakt
Anna Christiernsson, Stockholms universitet
anna.christiernsson@juridicum.su.se
Clare Bradshaw, Stockholms universitet
clare.bradshaw@su.se
Volker Brüchert, Stockholms universitet
volker.bruchert@geo.su.se
Senast uppdaterad: 16 juni 2025
Sidansvarig: Östersjöcentrum