Övergödning. Foto: Andre Maslennikov /Azote.

Artikeln uppdaterades 2018.03.05.

Att övergödning utgör det största hotet mot Östersjöns ekosystem är de flesta överens om. Men vilka lösningar som finns och vilka åtgärder som samhället bör satsa på för att bekämpa övergödningen tvistas det om. För att tydliggöra Stockholms Universitets Östersjöcentrum ståndpunkter angående åtgärdsarbetet mot övergödning har vi sammanställt vår hållning i de frågor som ofta uppkommer i debatten:

Det tillförs i dag mer fosfor från havsbotten än från land. Borde vi inte åtgärda den källan först istället för att satsa vidare på insatser på land?

Nej, att minska tillförseln från land är fortfarande den i särklass viktigaste åtgärden. Det stämmer att den så kallade internbelastningen, alltså bruttoflödet av fosfor från bottensedimenten till vattenmassan, numera är större än tillförseln från land. Men övergödningen kräver att man gör något åt orsakerna. Och den grundläggande orsaken till övergödningen i Östersjön är att för mycket näringsämnen tillförs havet från land. Internbelastningen är en följd av detta, ett symptom, och utsläppen från havsbotten består inte av ”ny” fosfor utan är i praktiken en återcirkulering av gamla utsläpp från land.

Spelar det någon roll vad man kallar saker? Det viktigaste är väl åtgärderna

Absolut. Men ett seriöst och effektivt åtgärdsarbete kräver att man vet vad det är man åtgärdar. Särskilt om man har begränsade resurser och tvingas prioritera. I dag har vi stora depåer av ackumulerad fosfor både på land och i havet. Depåerna på land innehåller ungefär 20 gånger mer fosfor (40 miljoner ton totalt) än vad som finns lagrat i Östersjöns bottensediment. Landdepåerna växer dessutom med cirka 400 000 ton per år – vilket ökar risken för läckage till havet.

Vad ska göras åt internbelastningen?

Om näringstillförseln från land minskar kommer även internbelastningen successivt att minska i takt med att fosforn sjunker ned tillsedimentens nedre skikt, varifrån den inte längre kan läcka. Man kan säga att det är fosforns slutliga begravningsplats. I Egentliga Östersjön sjunker cirka 17 000 ton fosfor varje år ned och fastnar för evigt i detta nedre sedimentskikt. Samtidigt har den årliga tillförseln från land understigit 17 000 ton under de senaste 15 åren. Den totala mängden fosfor i Egentliga Östersjön minskar alltså successivt.

Tillförseln från land har halverats sedan 1980-talet, men övergödningen har inte minskat. Visar inte det att landåtgärderna inte fungerar?

Nej, det visar att havet reagerar långsamt. Den största minskningen av fosfortillförsel skedde först under det senaste årtiondet. Effekterna kommer med en rejäl tidsförskjutning, för sådan är Östersjöns ekologiska verklighet. I Kattegatt och Bälthavet, där åtgärderna genomfördes uppemot 20 år tidigare än i övriga Östersjön, har effekterna från övergödningen minskat signifikant på senare år.

När kan vi hoppas på att börja se positiva effekter även här?

Faktum är att Östersjön står på tröskeln till återhämtning. De senaste decenniernas kraftfulla åtgärder börjar faktiskt redan ge synliga effekter i vissa delar av havet. Men återhämtningen tar tid. Det är naivt att tro man kan förvandla hela Östersjön, med sina 22 000 kubikkilometer (!) vatten, på bara tio år. Det tar längre tid än så. Det viktiga är att vi verkligen är på rätt väg. Det blir bättre. Bara under de senaste åren har till exempel avloppsreningen i storstäderna St Petersburg, Warszawa och Kaliningrad byggts ut, och belastningen till Finska Viken har halverats. Om vi fortsätter det goda arbetet, och gör ännu mer, kommer havet att återhämta sig ännu snabbare.

Det finns förslag på metoder för att snabba på havets återhämtning, såsom syresättning av havets djupvatten, kemisk fällning och storskalig muddring. Vore inte det något att satsa på?

Nej, inte om det innebär mindre resurser till landbaserade åtgärder. I dagsläget kommer ingen av dessa metoder i närheten av att utgöra något realistiskt alternativ till åtgärdsarbetet på land.

Varför inte?

Generellt kan man konstatera att det råder en mycket stor kunskapsbrist kring alla dessa metoder, särskilt om de skulle utföras i någon större skala. Man vet helt enkelt inte tillräckligt om effekter, risker och resultat. De studier av olika försök som gjort i sjöar visar mycket blandade resultat. Därmed inte sagt att diskussionerna och arbetet kring dessa metoder inte ska fortgå och utredas vidare, så länge det sker med realistiska mål och korrekta ingångsvärden – och utan att stjäla fokus från det framgångsrika landbaserade arbete som pågår och måste fortsätta.

Medverkande i samtalet är Tina Elfwing (föreståndare på Stockholms universitets Östersjöcentrum) Sven Blomqvist (docent i systemekologi på Stockholms universitet) samt Bengt Simonsson (forsknings- och marknadschef på företaget Teknikmarknad).

Samtalet sker i Radiohuset i Stockholm den 23 augusti 2017 och livestreamas här