Först presenterades studier av samhällskostnader för hälsoproblem relaterade till hormonstörande ämnen, EDCs. Trots att forskarna hade räknat konsekvent i underkant (man tittade på <5% av kända hormonstörande ämnen och bara på ett urval av sjukdomar och dessutom enbart på direkta sjukvårdskostnader), så räknades kostnaderna i storleksordningen procent av BNP. Det rör sig om kostnader på  >1000 miljarder kronor bara i Europa.

Det är egentligen mycket uppseendeväckande: enorma kostnader (tusentals miljader!) och förödande livsavgörande konsekvenser (sjukdomar och försämrad IQ!) förknippade med kemikalieanvändningen, och det är här och nu, inte i en avlägsen framtid som vi fortsätter som nu, utan detta är vad som med stor sannolikhet sker just nu.

Denna typ av uppskattning av kemikaliers hälsokostnader är dock sällsynta i den vetenskapliga litteraturen, men presentation nr 2 handlade bland annat om en databas som samlar de studier som gjorts.

I panelsamtalet som följde, med representanter från politiken, handeln och NGOs, var alla överens om att vi måste göra något åt kemikalieproblemet, det orsakar hälsoproblem, miljöproblem och stora kostnader. Därefter handlade diskussionen om VAD som kan göras.

Kemikalieskatt var ordet för dagen, eftersom lagstiftningen går för långsamt. En kemikalieskatt går snabbare att instifta och går att utveckla med tiden, även om den inte är perfekt utformad från början. Ett problem med detta är dock att det kan missgynna svenska företag om de beskattade varorna väljs bort för billigare utländska produkter, vilket påpekades i panelsamtalet. Av samma anledning kan det vara svårt att vara en föregångare och införa nationella förbud mot olika kemikalier.

Det pratades en hel del om kemikalier i varor, framförallt problematiken med import av varor med okänt innehåll.  Den globala handeln kombinerat med mycket olika nivå på kemikalielagstiftning är verkligen en stor utmaning. Att ställa höga krav på utomeuropeiska produkter utgör handelshinder, och det är även svårt att kontrollera att kraven verkligen efterlevs.

Innehållsförteckningar på varor skulle behövas för att få bättre kontroll på exponeringen och möjliggöra för konsumenter att göra informerade val. Detta väckte också frågan om för mycket ansvar läggs på konsumenterna att hålla koll på vilka kemikalier som bör undvikas och sedan försöka undvika dessa. Ska man inte kunna gå in i matbutiken och köpa sina varor utan att behöva bekymra sig om innehållet? (Som parantes kan jag här påminna om en matbutikshandlare som satte vindruvorna bland rengöringsmedlen eftersom han ansåg att de innehöll så mycket bekämpningsmedel.)

Ett intressant förslag som togs upp var att ge skattelättnader till företag som frivilligt sätter innehållsförteckningar på varor som normalt sett inte har sådana (typ elektronik, möbler).

Förenkla substitution av farliga kemikalier till mindre farliga alternativ tex genom stöd till företag från nyinstiftade Substitutionscentrum och gruppvis prövning av kemikalier med liknande molekylstruktur är strategier som testas för att motverka det som ibland kallas “regrettable substitution”, dvs att ersätta ett känt farligt ämne med ett liknande men mycket mindre studerat ämne, som med tiden kan komma att visa sig vara lika problematisk som ursprungssubstansen.

Med andra ord togs en rad fundamentala problem med nuvarande kemikalielagstiftning upp i diskussionen. I denna typ av diskussion återkommer man ofta till problematiken med långsam lagstiftning. Vissa ämnen är på tapeten i många år innan ett förbud är på plats.

ChemSec har tagit fram en lista med ca 860 kemikalier som, med dagens lagstiftning, skulle klassas som SVHCs (Substances of Very High Concern) och därför borde regleras under REACH. Men takten för att ta upp kemikalier på listan över SVHCs är mycket långsam (antalet ämnen på listan sedan REACH instiftades är lite drygt 170 st), och därefter väntar dessutom en ofta utdragen auktoriseringsprocess.

Det finns alltså stora svårigheter med implementeringen av den lagstiftning som finns, något som vår miljöminister Skoog också påpekade i sitt anförande. För de ämnen som är i strålkastarljuset och för vilka en diskussion förs om de ska regleras eller ej kan ekonomiska styrmedel såsom kemikalieskatt eller krav i upphandlingar nog vara ett bra sätt att gå före lagstiftningen och snabba på utfasningen.

Så, diskussionerna fortgår om hur vi ska kunna implementera den lagstiftning vi faktiskt har kommit överens om (det gäller inte bara REACH, utan även exempelvis Vattendirektivet och Havsmiljödirektivet) och hur vi ska hantera införseln av förbjudna ämnen via import från länder med låg nivå på lagstifning och efterlevnad av denna (tänk förresten även på Long Range Transport i dessa diskussioner! Globala konventioner är viktiga).

Sen får vi inte glömma bort att ett stort problem är att vi saknar bra verktyg för att faktiskt kunna identifiera de farligaste ämnena. Kriterierna för vad som är en ”Substance of Very High Concern” är även ifrågasatta. Kvaliteten på den data som industrin registrerar under REACH har kritiserats för att vara låg och att ”ofördelaktiga” resultat från interna tester av olika slag inte publiceras under registreringen. Ett återkommande problem i många sammanhang är att det ofta inte lönar sig att utreda och undersöka kemikaliers egenskaper, effekter eller förekomst. Tala är silver, tiga är guld eftersom ingen data = inget problem. Kanske ett bra tema för nästa seminarium?

Text: Emma Undeman