Sill. Foto: Oceana

Yrkesfiskets samhällsvärde brukar främst förknippas med två saker: arbete och mat. Genom att fånga och sälja fisk skapas arbetstillfällen, skatteinkomster och möjligheten att köpa och äta nyttig mat.

Ibland tillskrivs olika fisken även andra värden. I debatten om ålfisket lyfts till exempel ofta det kulturella värdet, där den månghundraåriga traditionen av fiske och ålagillen används som argument för att fortsätta fiska på en starkt hotad art.

Kompensera fisket för att fylla kvoterna

När det gäller Östersjöns största och ekonomiskt viktigaste fiske – det storskaliga pelagiska sill- och skarpsillsfisket – talas det ibland om ett indirekt värde kopplat till övergödningen.

Eftersom sill och skarpsill innehåller både kväve och fosfor menar man att fisket därmed också bidrar till att minska övergödningen i havet.

I rapporten Samhällsekonomisk analys till stöd för en ekosystembaserad fiskförvaltning (Havsmiljöinstitutet HMI, 2020) ges konkreta exempel på hur sill- och skarpsillsfiskets näringsminskande effekt skulle kunna räknas in i fiskets samhällsekonomiska värde. Liknande beräkningar finns i den svenska-danska studien Fishing for nutrients (2019).

Grundidén är:  ju mer fisk som tas upp desto högre blir fiskets samhällsvärde som övergödningsåtgärd. Störst blir värdet om de tilldelade kvoterna fiskas upp enligt maximal hållbar avkastning (MSY).

Men för ett fiskeföretag är maxfångst inte alltid det ekonomiskt bästa. När det till exempel är ont om fisk kan det vara mer lönsamt att fiska lite mindre och spara in på bränsle- och lönekostnader. Det kallas att fiska enligt maximal ekonomisk avkastning (MEY).

För att förmå fiskeföretagen att ändå fiska upp hela MSY-kvoten kan samhället i så fall ”kompensera fisket för eventuella minskade vinster jämfört med MEY och ändå få en kostnadseffektiv reduktion av kväve och fosfor jämfört med landbaserade åtgärder för att minska utsläppen”, skriver författarna i HMI-rapporten.

Marginellt näringsupptag i förhållande till helheten

Att jämföra fisket med gödselhantering, avloppsrening och andra landbaserade åtgärder kräver dock koll på proportionerna.

Varje år tillförs ungefär 28 800 ton fosfor och 860 000 ton kväve till Östersjön från land och atmosfär, enligt Helcoms beräkningar.

Sill och skarpsill beräknas innehålla cirka 2,4 procent kväve och 0,43 procent fosfor. Enligt årets beslutade fångstkvoter får det svenska fisket ta upp totalt 87 000 ton sill och skarpsill, vilket motsvarar drygt 2 000 ton kväve och 375 ton fosfor. Det betyder att årets svenska sill- och skarpsillsfiske maximalt kommer att ta upp cirka 1 % av den fosfor och 0,2 % av den mängd kväve som samtidigt tillförs havet.

Efter decennier av på tok för höga näringsutsläpp innehåller Östersjön i dag cirka 700 000 ton fosfor och 6 miljoner ton kväve, enligt vetenskapliga beräkningar. I förhållande till mängden näring som redan finns i havet motsvarar det svenska fiskets näringsupptag bara 0,05 % av fosforn och 0,03 % av kvävet.

Även om man slår samman alla Östersjöländers sill- och skarpsillsfiske under hela 2021 blir näringsupptaget marginellt: 1,2 % (kväve) och 6,4 % (fosfor) av den totala näringstillförseln – och 0,17 % (kväve) respektive 0,26 % (fosfor) av den näring som redan finns i havet.

Enligt årets fångstkvoter får det svenska fisket ta upp totalt 87 000 ton sill och skarpsill under 2021. Det mostvarar cirka 2 000 ton kväve och 375 ton fosfor - vilket i sin tur motsvarar 1 % av den fosfor och 0,2 % av det kväve som årligen når Östersjön från land och atmosfär. Illustration: Azote.

Kräver en ekologisk balansräkning

De senaste femtio åren har länderna runt Östersjön gjort stora insatser för att minska näringstillförseln från land. Utan detta arbete hade situationen i Östersjön varit betydligt värre. Mer måste göras för att nå de gemensamma utsläppsmålen i Baltic Sea Action Plan (BSAP), men övergödningstrenden är bruten och förhållandena blir sakta bättre. Samtidigt gör klimatförändringarna det ännu viktigare att fortsätta minska näringstillförseln ytterligare.

Eftersom fiske dessutom påverkar det marina ekosystemet är det svårt att diskutera fiskets samhällsvärde utan att också göra ett slags ekologisk balansräkning. I dagsläget, när flera sillbestånd i Östersjön uppvisar oroande tendenser, blir detta extra relevant.

Det västra sillbeståndet har legat utanför säkra biologiska gränser sedan 2008 och är enligt ICES tydligt överfiskat. För sillbeståndet i centrala Östersjön har fiskeridödligheten de senaste fem åren legat över gränsvärdena för ett maximalt hållbart uttag (FMSY). Samtidigt har lekbiomassan (SSB) sjunkit så mycket att särskilda åtgärder krävs.

I Sverige förs dessutom en diskussion om det storskaliga pelagiska fiskets ekologiska risker och huruvida det utarmar lokala delbestånd och leder till brist på sill/strömming i skärgårdar och andra kustmiljöer. I höstas fördes diskussionen upp på politisk nivå, vilket resulterade i att Havs- och vattenmyndigheten (HaV) fick i uppdrag av regeringen att utreda ”hur fiskeregleringarna kan utvecklas för att skydda kustlekande bestånd av sill i norra Egentliga Östersjön”.

Det är mot denna bakgrund – proportionaliteten och ekologin– som fiskets värde som övergödningsåtgärd måste bedömas. I dagsläget tyder det mesta på att idén om att fiska bort övergödning i Östersjön – och kompensera fisket för att fiska mer när det vill fiska mindre – rimmar illa med den faktiska situationen i havet och på land.

Läs mer

Näringsutsläppen till Östersjön 1995-2017 (Helcom 2019)

Artikel: Det storskaliga sillfisket kostar mer än det smakar

Studie: Baltic Sea ecosystem response to various nutrient load scenarios in present and future climate (2017)