Fisket efter strömming och torsk i Stockholms skärgård har pågått åtminstone sedan vikingatiden. Det historiska fisket bedrevs både i innerskärgården, som så kallat hemmafiske efter till exempel abborre, gädda och mört, och som utskärsfiske där man seglade iväg längre ut i skärgården för att fiska, främst strömming och torsk, under vår och höst.

 – Utskärsfisket var det kvantitativt dominerande, berättar fiskeforskaren Henrik Svedäng vid Stockholms universitets Östersjöcentrum, som nyligen skrivit en rapport om det historiska fisket i Stockholms skärgård.

Eftersom utskärsfisket gav goda beskattningsmöjligheter var det särskilt intressant för kungamakten, som definierade det som ett så kallat regale – ett kungligt privilegium. En hamnordning, en slags lagstiftning, skapades och en hamnfogde tillsattes för att styra över fisket och ta in avgifter.

Relativt konstant strömmingsfiske

Under upplysningens 1700-tal avskaffades det kungliga privilegiet och samtidigt uppstod ett intresse för att undersöka fisket vetenskapligt. Intresset växte under 1800-talet då man också började samla in statistiska uppgifter om fiskets omfattning.

Strömmingsfisket var då det dominerande i Stockholms skärgård och bedrevs överallt, men på olika håll fiskades också sik, lax, ål och torsk, berättar Henrik Svedäng som tagit del av arkivmaterialet.

 – Även spigg fiskade man efter. Tranet användes i lampolja och var mycket eftertraktat.

En fråga som är relevant idag när strömmingsbestånden minskat kraftigt är hur mycket det historiskt varierat. Den data som finns tillgänglig visar att strömmingsfångsterna förvisso har varierat i omfattning, men att fluktuationerna inte alls varit lika stora som när det gäller torsken, där fångsterna i perioder varit obefintliga.

 – Om man bortser från dagens industrifiske skedde det mest intensiva strömmingsfisket under andra världskriget, säger Henrik Svedäng.

Historiska uppgifter hjälper oss att förstå vår samtida ekologiska kontext, menar Henrik Svedäng. Studier av historiskt material visar också att många av de problem vi ser idag, såsom algblomningar, stora mängder spigg och magra torskar, även har förekommit tidigare.

 – Med det menar jag inte att problemen idag är små, men fenomenen finns i Östersjön och Östersjön är ett känsligt hav, säger Henrik Svedäng.

Mycket kunskap om terrestra näringar

Sverker Sörlin som är professor vid avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH, uppmärksammade redan för flera årtionden sedan att havet var ett förbisett forskningsområde.

 – Vi har i Sverige väldigt bra historieskrivning om våra terrestra naturresurser. Det finns bra studier av till exempel gruvnäringen, omfattande skogshistorisk forskning och omfattande jordbruksforskning inom flera discipliner. Men tittade vi ut över haven så var det inte så. Det där gnagde i mig, att vi inte visste mer, berättar han.

Insikten om den bristande kunskapen om haven utmynnade för Sörlins egen del i ett samarbete med Henrik Svedäng och Susanna Lidström och flera gemensamma studier, varav en handlar om hur man generellt ska beskriva beståndsvariationer och andra förändringar när det gäller tillståndet i miljön.

 – Huvudbudskapet är att man måste vara klar över att vi har otillräckliga data och att det finns en inbyggd benägenhet att göra förenklingar. De uppstår ofta som berättelser om miljöförändringar, ett slags narrativ, berättar Sverker Sörlin.

Berättelserna uppträder ofta i speciella typer, menar han. En vanlig berättelse är den pessimistiska eller direkt apokalyptiska.

 – Man tolkar de data man har som att det är en generell försämring.

Ett annat typiskt förhållningssätt är att i stället negligera försämringar, genom att lyfta fram att det finns variation hela tiden och att vi därför kan vänta med olika åtgärder.

 – Utifrån det här drar vi slutsatsen att man får vara försiktig när man skapar berättelser om data, säger Sverker Sörlin.

"Historiker har varit mycket av landkrabbor"

I en annan studie gick forskarna igenom hur mycket historisk forskning som ägnats åt Östersjön, genom att studera ett 20-tal tidskrifter på flera olika språk. Det som är slående, menar Sverker Sörlin, är hur lite forskning som gjorts och hur sent den har kommit.

 – Det gäller på sätt och vis hela världen. Historiker har varit mycket av landkrabbor och när man har gjort studier så har de varit bokstavligt talat ytliga; man har studerat fartyg och handel, men inte tittat ner under ytan. Jag tror att det har att göra med att vi har svårt att identifiera oss med det vi inte ser.

En nyckel när det gäller historisk forskning är att studera institutionerna, menar Sverker Sörlin. Inte för att de nödvändigtvis själva är intressanta utan för att de är nycklar till andra ingångar, i och med att de under historien tvingats att hantera problem som uppstått. Även på det här området är dock havet understuderat.

– Det finns mycket att studera till exempel när det gäller hydrografisk-biologiska kommissionen som arbetade mellan 1901-1948, eller Fiskeristyrelsen och dess efterträdare Fiskeriverket och nu HaV.

Idag har havens betydelse, inte minst i relation till klimatförändringarna, börjat lyftas fram i högre grad än tidigare och FN har till exempel utsett nuvarande årtionde till ett årtionde för havsforskning för hållbar utveckling. Även den historiska forskningen om haven börjar nu ta fart, berättar Sverker Sörlin och lyfter fram flera stora pågående studier.

 – Haven stiger, inte bara i verkligheten utan också som historiskt forskningsfält.

Se filmen från denna Baltic Breakfast