Foto: Sirpa Ukura, Mostphotos

2025-05-15

Text: Henrik Hamrén

Den negativa utvecklingen för Östersjöns kommersiella fiskbestånd påverkar inte bara det marina ekosystemet – utan också samhällets relation till säl och skarv. Detta märks framför allt i den pågående debatten om sillbestånden och fisket, där hoten från säl och skarv tar allt större plats. 

När småskaliga kustfiskare till exempel larmar om minskande sillfångster och anklagar det storskaliga pelagiska trålfisket för att ta upp allt för stora fångster svarar representanter för det storskaliga trålfisket att sillbristen vid kusten sannolikt har helt andra orsaker, till exempel klimatförändringar, varmare vatten – och mängder av sälar och skarvar som äter mycket sill.  

Ministrarna: Säl och skarv ”skapar stor skada”

Den utvidgade hotbilden tycks ha fått fäste även inom politiken. När regeringen i olika debattartiklar och intervjuer vill förklara sitt agerande i EU-förhandlingar om sillkvoter eller hur sillbestånden ska värnas är det framför allt två åtgärder som nämns: utflyttning av trålgränsen och ökad jakt på säl och skarv.  

När regeringen i våras gav nya utredningsuppdrag om ökad jakt på säl och skarv till bland andra Naturvårdsverket, SLU och Formas var det uttalade syftet att ”stärka fiskbeståndens utveckling och återhämtning.” 

I pressmeddelandet konstaterade landsbygdsminister Peter Kullgren att predationen från säl och skarv har ”betydande konsekvenser för både ekosystemen och fiskbestånden.” Och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) slog fast att de ökade populationerna av säl och skarv ”skapar stor skada för vår havsmiljö och särskilt för våra fiskbestånd” – och att en ökad jakt på säl och skarv kommer att vända utvecklingen och ”ge fiskbestånden en chans att återhämta sig.”  

Fisket tar mer fisk

Säl- och skarvpredation tycks inte längre ses som ett problem som rör utarmade torskbestånd och lokala kustbestånd av gädda och abborre, utan associeras även till de mer övergripande problemen med Östersjöns sillbestånd.

Enligt Karl Lundström, forskare vid SLU, är det dock felaktigt att påstå att sälar och skarvar skulle ha en betydande negativ påverkan på de stora sill- och strömmingsbestånden i Östersjön.

– Nej, man kan inte säga så. Det är inte vetenskapligt belagt, säger han. 

Tidigare i år publicerade han en omfattande sammanställning av det vetenskapliga kunskapsläget när det gäller sälens påverkan på fiskbestånden.

– Vissa vetenskapliga publikationer visar att sälpredation kan ha negativa effekter på olika fiskpopulationer, andra visar att den inte har någon negativ inverkan, eller i vissa fall till och med positiv inverkan. Det generella kunskapsläget är mycket begränsat, säger Karl Lundström. 

Klart är dock att säl- och skarvpredation står för en betydligt mindre del av det totala uttaget av sill och strömming jämfört med fisket. 

– Däremot kan det vara så att framför allt sälpopulationerna påverkas av fiskets stora uttag av sill och strömming i Östersjön. Strömming är sälens stapelföda i Östersjön och det syns nu signaler på att sälarnas kroppskondition försämras och att de börjar lämna vissa områden för att söka sig till nya födosöksområden, säger Karl Lundström. 

Gråsälspopulatonen ökar i Östersjön. Foto: Edwin Butters/Mostphotos

”Svajiga resultat” från dietdata

Det finns forskning som visar att säl och skarv i vissa områden kan ha betydande negativ påverkan på lokala kustbestånd av till exempel abborre och gädda, vilket i sin tur kan leda till ökad förekomst av storspigg.

– Sälar och skarvar är opportunister, de äter de arter som finns tillgängliga just där de råkar befinna sig. Detta gör det väldigt svårt att dra generella slutsatser om sälars dietvanor, säger han. 

De dietdata som finns på sälpredation är väldigt begränsade i tid och rum, förklarar Karl Llundström. Om man till exempel hittar mycket torsk i magarna på jaktdödade gråsälar i ett specifikt havsområde vid en viss tid på året betyder det inte att alla gråsälar i alla havsområden äter lika mycket torsk hela året om.

– Att använda data från ett specifikt område och en viss tid, och extrapolera upp till ett betydligt större område eller ett helt annat område – eller till en längre eller helt annan tidsperiod – ger svajiga resultat, säger Karl Lundström. 

Skarvar äter mycket spigg

Just beträffande kopplingen till de ökande mängderna spigg längs ostkusten nämner han ett talande exempel från Kalmarsund, som hyser flest häckande skarvpar i hela landet 

Karl Lundström. Foto: SLU

– Vi undersökte skjutna skarvar där. De var i bra kondition – och de hade i stort sett uteslutande spigg magen, berättar Karl Lundström, och fortsätter: 

– Kan man då göra korrelationen att spiggen har ökat på grund av att skarven har ökat i området? Det kan ju lika gärna vara så att skarven har ökat i området eftersom det finns mycket spigg där. Jag vet inte vilket som är sant, men det är hursomhelst inte så enkelt som man kan tro. 

Enligt Karl Lundström behövs det generellt bättre förståelse av vilka faktorer som påverkar olika fiskbestånd i olika havsområden, och hur dynamiken mellan fisk, säl och skarv ser ut. 

– Det är bra att lära sig mer om säl och skarv, men man måste även rikta ljuset på andra viktiga påverkansfaktorer för fiskbestånden, säger han.

Olika åsikter om jakt

Från att han varit nästan utrotade under tidigare decennier har mängden gråsälar, knubbsälar och vikare i Östersjön (inklusive Skagerrak och Kattegatt) återhämtat sig antalsmässigt under framför allt 2000-talet. Även mängden häckande skarvar har ökat totalt sett.  

Licensjakt på gråsäl startade år 2020. Hur mycket säl som får skjutas beslutas av Naturvårdsverket – och kvoterna styrs av populationernas utveckling och var och i vilken omfattning sälarna anses kunna orsaka skador för fisket och känsliga fiskbestånd. 

I februari beslutade Naturvårdsverket att öka årets jaktkvot på gråsäl från fjolårets 750 individer till 1 000 individer (licensjakt) och samtidigt öka kvoterna för både knubbsäl och vikare till 200 individer vardera (skyddsjakt). De nya kvoterna fick kritik från olika håll. 

”En besvikelse”, tyckte svenska Jägareförbudets Hans Olsson, och efterlyste högre och mer långsiktigt stabila jaktkvoter på säl. 

”Fel att ge sälen skulden för att Östersjön har kraschat”, sa Ida Carlén på Naturskyddsföreningen, och betonade att det är minskat fiske och åtgärder mot övergödning och miljögifter – inte ökad säljakt – som kan hjälpa fiskbestånden att återhämta sig. 

Knubbsälen minskar

Karin Hårding, professor och sälexpert vid Göteborgs universitet, är en av dem som yttrade sig i remissrundan om årets jaktkvoter på Östersjöns tre sälarter (gråsäl, knubbsäl och vikare). För gråsälen finns det visst utrymme för jakt, anser hon, eftersom populationen ser ut att öka med ungefär fem procent per år. 

Karin Hårding. Foto: Johan Wingborg, GU.

– Men de andra två sälarterna tycker jag att man borde var mycket försiktig med, säger hon. 

Knubbsälspopulationen, som dominerar på västkusten, ligger visserligen på historiskt hög nivå. Men har nu börjat minska. 

– Vi har bland annat räknat knubbsälens kutar (sälungar) i norra Skagerrak och sett att de bara får hälften så många kutar som normalt. Vi tror att de kämpar med att få ihop sin energibudget. Om honorna inte har en tillräcklig energibudget börjar de få ungar vartannat år istället för varje år, säger Karin Hårding. 

När det gäller vikare i Bottniska viken består populationen av omkring 20 000 individer (att jämföra med ca 180 000 individer i början av 1900-talet). Eftersom vikaren bara förökar sig på is har klimatförändringarna och försämrade isförhållande en negativ påverkan på populationen. 

– Inventeringarna av vikare har blivit mer osäkra, men för närvarande ser populationen ut att ligga still, den varken ökar eller minskar, säger Karin Hårding. 

Svårt att dra slutsatser

När det gäller diskussionen om sälars påverkan på Östersjöns fiskpopulationer betonar Karin Hårding att dynamiken och komplexiteten i de marina ekosystemen gör det svårt att dra några slutsatser om sälpredationens effekter. 

Dels har de tre sälarterna olika ekologi, äter olika mycket vid olika tider på året, och har olika bytespreferenser. Knubbsälar äter till exempel omkring 35 olika arter, däribland stora mängder tobis och små blåvitlingar. 

Dels kan sälar också ha en starkt reglerande effekt i ekosystemet, vilket innebär att sälpredation kan påverka olika fiskpopulationer på olika sätt, både positivt och negativt beroende på hur olika fiskarter påverkar varandra inom näringsväven.

–  Ta vikaren uppe i norr till exempel. Den har små tänder och äter små byten, till exempel småströming och ishavsgråsugga. Och den kan äta kopiösa mängder storspigg! säger Karin Hårding.