Ny studie: Aluminiumbehandling fungerar bra även på lång sikt
Aluminiumbehandling som övergödningsåtgärd fungerar bra i kustmiljö, även på lång sikt. Det visar en studie av sedimentkärnor tagna i Björnöfjärden i Stockholms skärgård, där den första aluminiumbehandlingen i havet genomfördes för drygt tio år sedan. ”Nu vet vi mer om hur det fungerar i havet – och att det fungerar”, kommenterar Emil Rydin, huvudförfattare till studien.

Aluminiumbehandling är en metod som använts länge för att förbättra miljön i övergödda sjöar. Genom att tillföra aluminium som binder till rörlig fosfor i sedimenten minskar fosforhalterna i vattnet, och därmed algblomningarna.
Inom projektet Levande kust genomfördes för första gången under åren 2012–2013 en aluminiumbehandling i kustmiljö, i den avsnörda Björnöfjärden i Stockholms skärgård. Förhållandena i havet skiljer sig från dem i insjöar genom innehållet av olika salter, däribland sulfat, vilket skulle kunna ha betydelse för den kemiska processer som styr bindningen. Dessutom var syrebristen vid Björnöfjärdens bottnar vid tillfället mycket kraftigare än den vanligen blir i en sjö.
Att behandlingen fungerade på kort sikt blev snabbt påtagligt. Fosforhalterna i vattnet halverades, algblomningarna minskade markant och vattnet blev klarare. I uppföljande studier klarlades att stora mängder fosfor bundits i sedimentet, och att behandlingen inte varit farlig för vegetation, fisk eller människor.
Provtagning under ett decennium
För att se hur behandlingen fungerade på längre sikt har forskarna vid fyra tillfällen under drygt tio års tid tagit prover från bottensedimenten och analyserat innehållet av aluminium och fosfor i olika former. Resultaten visar att bindningen mellan aluminium och fosfor varit stabil över tid och att överskottet av aluminium fortsatt att binda till fosfor under det decennium som förflutit sedan behandlingen gjordes.
– Den fosfor som fanns vid botten när aluminiumet tillfördes bands direkt till aluminium, men under åren har rörlig fosfor fortsatt att läcka från sedimentet under den behandlade ytan, när mikrober bryts ner. Det diffunderar upp mot aluminiumlagret, och nu har vi kunnat se att återstående aluminium varit effektiv på att binda även denna fosfor, vilket var mycket positivt, säger Emil Rydin, forskare vid Östersjöcentrum och huvudförfattare till studien.
Den utbredda syrebristen i Björnöfjärden kan ha varit en fördel i det här avseendet, liksom det faktum att forskarna valde att tillföra aluminiumet direkt till sedimenten och inte till vattenmassan, vilket är en annan möjlig metod.
– Båda de sakerna kan ha bidragit till att aluminiumet hölls reaktivt och på avsedd plats under längre tid, säger Emil Rydin.

Det som det tillförda aluminiumet däremot inte rår på är fosfor som tillförs sedimentet ovanifrån genom att alger och annat organiskt material sjunker till botten och bryts ner. Denna sedimentation, tillsammans med sedimentation av andra partiklar från land, gör att aluminiumlagret nu ligger omkring 6–8 centimeter under sedimentytan.
– Aluminiumbehandlingen är permanent i sedimenten, men för att den goda vattenkvaliteten ska upprätthållas är det avgörande att inte en förhöjd näringstillförsel till viken fortsätter, förklarar Emil Rydin.
Flera efterföljare
Efter den framgångsrika aluminiumbehandlingen av Björnöfjärden har liknande åtgärder genomförts på ett par andra ställen, till exempel i Brunnsviken i Stockholm. Emil Rydin och hans kollegor i projektet Levande vikar genomför just nu en behandling av Högklykeviken i Roslagen, vilket också är ett pionjärprojekt genom att den viken är mycket grund.
– Det är väldigt positivt att vi kunnat visa att aluminiumbehandling fungerar precis så som det är tänkt även i bräckt vatten. Hur vattenmiljön i en vik påverkas på lång och kort sikt efter behandlingen beror sedan på flera saker, som till exempel hur kraftig syrebristen är vid botten, hur stort vattenutbytet är mellan viken och vattnet utanför och hur stor den fortsatta näringstillförseln från land är, säger Emil Rydin.
Text: Lisa Bergqvist
Läs mer
Senast uppdaterad: 30 juni 2025
Sidansvarig: Östersjöcentrum