Stillahavsostron och svartmunnad smörbult – hot, resurser eller både och?
En invasiv främmande art är en art som flyttat med människans hjälp, och som utgör ett hot mot miljön, människan eller samhällsekonomin. Men kan sådana arter samtidigt vara en resurs? Det tycks delvis vara fallet med den svartmunnade smörbulten och stillahavsostronet, som forskarna Ann-Britt Florin och Ivana Maček har studerat och berättade om vid senaste Baltic Breakfast.
En främmande art är en art som med människans hjälp flyttat över en spridningsbarriär. Detta kan ha skett avsiktligt, vilket är fallet med till exempel regnbåge eller signalkräfta. Men flytten kan också vara oavsiktlig. När det gäller vattenlevande arter sker detta ofta när barlastvatten i fartyg fylls på en plats och släpps ut på en annan.
– Vi människor har ju påverkat djur och natur under lång tid, så därför har man också satt en tidsgräns. Arter som fanns i miljön före 1500-talet säger vi hör till den inhemska floran eller faunan, även om de fick hjälp tidigare. När det gäller fisk är gränsen dock framflyttad till 1800-talet, berättar Ann-Britt Florin, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Om det främmande djuret orsakar skada, antingen på den biologiska mångfalden (arter eller livsmiljöer), på människors eller djurs hälsa eller på ekonomin klassas den också som invasiv.
Ett exempel på en främmande invasiv art som nått Sverige med barlastvatten är den svartmunnade smörbulten (Neogobius melanostomus). Arten kommer ursprungligen från Svarta havet/Kaspiska havet, men finns idag i floder runt om i Europa liksom i Nordamerika och i Östersjön, dit den kom omkring 1990. I svenska vatten upptäcktes den svartmunnade smörbulten arten första gången av en fritidsfiskare i Karlskrona år 2008.
– Nu finns den i stora bestånd i Blekinge, Kalmarsund, runt Gotland, i södra Stockholms skärgård och det finns även fynd runt Gävle och upp mot Härnösand, berättar Ann-Britt Florin. Även runt Göteborg finns den, men det verkar som att salthalten begränsar utbredningen i Kattegatt och Skagerack. Längre norrut (i Östersjön) är det förmodligen för kallt så att den inte riktigt trivs.
Den varma sommaren 2018 minskade bestånden i hela Östersjön, men nu tycks de öka igen.
Välstuderad art med flera effekter
Vad har den här utbredningen då fått för effekter? Det finns en uppsjö med studier som har undersökt detta, berättar Ann-Britt Florin, som själv forskar om arten inom projektet ”Svartmunnad smörbult – förvandla risk till resurs”.
En effekt av den svartmunnade smörbulten är att den äter andra djur. I sin ursprungsmiljö äter den musslor, till exempel zebramusslan (som nu också är en främmande invasiv art i Sverige), men den kan också äta andra djur, inklusive fisk. Studier gjorda med hjälp av e-DNA-teknik på smörbultar fångade runt Åland och utanför Karlskrona visade att upp till 25 procent av deras föda bestod av fisk.
– Främst spigg, men även abborre, gädda, gös och torsk fanns det spår av i magarna, berättar Ann-Britt Florin.
Den svartmunnade smörbulten är också själv föda för andra arter och kan därmed gynna dem. Det gäller till exempel skarv och häger, men också torsk.
– Det visade sig att om det fanns mycket smörbult så åt torsken mycket smörbult. Upp till 95 procent av maginnehållet bestod av smörbult, hos torsk fångad runt Karlskrona. Så där var den en resurs, i alla fall för rovfisken, säger Ann-Britt Florin.
Smörbulten kan också konkurrera med andra arter, till exempel med plattfiskar.
– Den är ganska aggressiv, så den kan till köra bort andra fiskar.
En annan konkurrenssituation kan uppstå om smörbulten skulle vandra upp i svenska sötvatten, vilket den kan göra. Där skulle den kunna konkurrera med lax och öring och störa deras lek.
Forskarna vid SLU har gjort försök där lekmogna laxar har vistats i akvarier med eller utan svartmunnad smörbult som sällskap.
– När det fanns smörbult i akvariet blev de uppenbart stressade och det fördröjde leken. Vad det här får för effekter på populationen vet vi inte, men det visar att det finns en interaktion. Så det finns ganska många bevis på att smörbulten kan vara en risk för de inhemska arterna och störa dem, men kanske också en resurs, sammanfattar Ann-Britt Florin.
Nya fiskemöjligheter?
Forskarna inom projektet ”Svartmunnad smörbult – förvandla risk till resurs” har också använt data från det regelbundna kustprovfisket för att jämföra fisksamhällena längs de svenska kusterna före och efter smörbultens inträde.
– Smörbulten hade en positiv effekt på rovfiskar. Vi fick alltså mer abborre, gädda och gös i de områden där smörbulten hade kommit. Däremot var den negativ för plattfisken och hade ingen effekt alls på strömmingen.
Socialekonomiska beräkningar gjorda inom projektet visar att smörbulten, om den lämnas oåtgärdad, kan påverka fritidsfisket (om inte smörbulten själv blir en målart). Värdet av en fritidsfiskedag beräknas minska med 2 procent på 10 år, vilket motsvarar 379 miljoner kronor.
Ett sätt att utnyttja arten som resurs kunde vara att utveckla ett kustfiske efter den, och forskarna har också arbetat med att utveckla en ryssja som fångar smörbult och abborre, men inte ål.
– Det verkar fungera och nu jobbar vi på att göra större redskap, och att byta redskap med folk i Lettland där man har utvecklat en kommersiell smörbultsfälla, berättar Ann-Britt Florin.
Finns det en hanteringsplan för den svartmunnade smörbulten? frågar moderator Gun Rudquist.
– Nej, det gör ju inte det. Det finns en kunskapssammanställning där det står lite som man skulle kunna göra, men inte någon egentlig plan. Den finns inte heller med på EU:s lista över invasiva arter, eftersom den finns naturligt i EU, säger Ann-Britt Flodin.
Ostron med många namn
En annan art som klassas som främmande och invasiv i Sverige är stillahavsostronet (Magallana gigas), som Ivana Maček, forskare vid Socialantropologiska institutionen vid Stockholms universitet, studerar. Forskningen sker inom det pågående projektet BIOrdinary – Biodiversity dilemmas in ordinary places – där sju forskare utforskar dilemman kopplade till sju olika arter som benämns som främmande och som finns på ”vanliga” platser, det vill säga platser där människor bor och arbetar.
En av de saker som antropologer gillar att titta på, berättar Ivana Maček, är namn. När det gäller stillahavsostronet så förekommer idag även namnen ”japanskt jätteostron” och ”svenska kupade ostron”.
– Alla de här namnen används i Sverige, men de är väldigt olika, och har väldigt olika innebörd, säger hon.
Som socialantropolog sätter Ivana Maček också citationstecken runt begreppet ”invasiva främmande arter”, berättar hon.
– Det är för att markera att alla inte är överens om de här begreppen och vad de innebär, och för oss är de inte riktigt användbara.
Nyfikna men försiktiga forskare
Stillahavsostronet började importerades till Europa under 1960–70-talen för att användas inom vattenbruket, och spreds sedan till Skandinavien med havsströmmar, visar DNA-analyser. Idag finns ostronen längs stora delar av den svenska västkusten. Ivana Mačeks studier har involverat kontakter med flera olika aktörer som på olika sätt interagerar med ostronet: lokalbefolkning och entreprenörer av olika slag, men också forskare.
– Jag började med forskare, för att också lära mig mer om själva ostronet och kunna ta med ostronet som en aktör. Det är antropologi med också andra arter, det vi kallar ”more than human”, berättar hon.
Ivana Maček noterade att forskarna var väldigt nyfikna på den nya arten.
– Det fanns nästan inget alls av den här hotkänslan bland dem, säger hon.
Forskarna visade sig också vara väldigt försiktiga när det gällde att uttala sig om sådant som de inte kunde bevisa med säkerhet. Det kan leda till att deras kunskap inte når beslutsfattare.
– Det man skulle önska är att forskare delar med sig mer av sin kunskap, för den är så mycket bredare och gedignare än det som de kan påvisa i sina artiklar. Det andra är att de som har makt faktiskt lyssnar på vad forskarna säger.
Bildar rev och förändrar miljön
Stillahavsostronet är revbildande, vilket gör att det förvandlar ekosystem: grunda sandvikar blir till hårda rev.
– På det sättet är de vad som kallas ”invasiva”, säger Ivana Maček. Men för inhemska arter kallas det att vara ”expansiv” i stället...
Revbildningen missgynnar vissa arter, men gynnar fler – även inhemska sådana, berättar hon. I ett ostronkluster kan det också finnas blåmussla, europeiskt ostron, och dessutom många andra arter.
– Så de ökar biologisk mångfald, fast de ändrar på sammansättningen av arter.
Konkurrerar med människan
Inom sin forskning har Ivana Maček också pratat med lokalbefolkningen på västkusten, både fast bosatta och sommargäster, för att få deras bild av stillahavsostronet.
– En sak som var påtaglig från början är att stillahavsostronet konkurrerar med oss om badplatser. Vi skär oss, blir jättearga och vill inte ha dem där. Så det har varit mycket ilska och utrotningsförsök, sammanfattar hon.
Sedan ostronet först upptäcktes i Sverige 2006 har dock attityderna delvis förändrats, och acceptansen ökat.
– Vissa har till exempel badskor på sig. När blåmusslan minskade så upptäckte man att man kunde äta stillahavsostron i stället, eller fiska krabbor med dem.
När det gäller aktörer inom turismen så har campingägare blivit arga eftersom deras gäster skär sig, medan vissa restauranger har kunnat sälja ostronet som lyxmat.
Andra lokala entreprenörer som berörs är ostronodlare, men de får inte odla stillahavsostronet eftersom det är en invasiv art.
– Den vinsten går förlorad, medan vi importerar stillahavostronet från kontinenten, till exempel från Frankrike.
Under evenemanget Ostronets dag i Grebbestad ostrondagen gjorde Ivana Maček en upptäckt: försäljarna där kallade svenskplockade stillhavsostron för ”svenska ’kupade’ ostron” medan de traditionella europeiska ostronen (Ostrea edulis) kallades ”svenska ’platta’ ostron”.
– Nu är de jämställda i namn, det är bara formen som skiljer dem. De var jämställda i pris också, de kostade lika mycket, berättar hon.
Efterlyser en annorlunda förvaltning
Ivana Maček säger att hon skulle önska en mer dynamisk lagstiftning när det gäller stillahavsostron och andra främmande arter.
– Och att man har en lyhördhet för marina resurser, och för det som både entreprenörer och forskare testar, så att de får möjlighet att göra det med finansiellt stöd.
När det gäller lokalbefolkningen ser hon att många vill använda ostronen, men är osäkra på om de går att äta och om man får plocka dem. Svaret på den senare frågan är att ostronen inte ingår i allemansrätten – de är markägarens egendom och får inte plockas utan dennas godkännande.
Det som har framkommit från alla aktörer som involverats i ostronprojektet är att de vill ha en dialog, men att en sådan inte riktigt finns idag, berättar Ivana Maček. Här har antropologin en roll att spela, menar hon, genom att beskriva olika perspektiv, vilket kan ge en ökad förståelse olika aktörer emellan.
– Sedan kan man kanske börja prata, och då kan man också börja samarbeta. Vi tror på ett annorlunda samtal i framtiden, med kunskap om varandra och arten, och med respekt för varandra och för arten.
Om ni får bestämma, vad vill ni se för åtgärder inom det här området, frågar Gun Rudquist.
– Tillåta oss att äta dem på ett säkert sätt, säger Ivana Maček, med hänvisning till stillahavsostronen.
– Jag skulle vilja ha en hanteringsplan för smörbulten, och andra arter, vem som gör vad och hur vi ska se på dem, säger Ann-Britt Florin.
Text: Lisa Bergqvist
Forskarnas svar på den digitala publikens frågor
Hur kan vi praktiskt integrera invasiva arter i ekosystem och näringskedjor i stället för att bara bekämpa dem?
Ann-Britt Florin: Det vi kan göra är att hjälpa de inhemska arterna så att ekosystemet är så robust som möjligt, det vill säga att ha arter och ekosystem i så bra skick som möjligt genom att hantera andra hot mot dem, som till exempel övergödning och klimatförändringar. För svartmunnad smörbult är det till exempel viktigt att ha fungerande rovfiskbestånd för att minska de negativa effekterna. En annan viktig aspekt är att sakta ned processen så att ekosystemet hinner anpassa sig till den nya arten innan den hunnit ta över. Det kan vi göra genom att minska spridningen av främmande arter så att färre främmande arter per tidsenhet anländer till nya områden.
Ivana Maček: Jag tänker att ”invasiva” arter, som stillahavsostron, integrerar sig själva i ekosystem och näringskedjor. Stillahavsostron, som är ekosystemingenjörer, ändrar på ekosystem, så de blir inte bara en del av ekosystemet, men ekosystemet blir också annorlunda när de är med. Ordet ”integrera” här är oklart, och om man menar hur kan de få finnas här utan att ändra på ekosystemet, så går det inte i fallet stillahavsostron. Men det viktiga är också att ekosystemen ändras ännu mer på grund av andra förändringar i miljön, till exempel ökade havstemperaturer, så den förändring som stillahavsostron och andra ”invasiva” arter gör är bara en konsekvens av klimatförändringar. Vad det gäller näringskedjor så finns det något som heter ”invasionskurva”. Det betyder att ökningen av den nya arten vänder efter ett tag och arten börjar minska i antal, bland annat för att maten kanske inte räcker till så många som de har blivit, och för att andra arter har upptäckt att de går att äta. Sen finns det också försök att lära de gamla arterna att äta de nya, ”invasiva”, genom att mata dem med den nya artens kött, men arterna verkar kunna fixa det här själva.
Finns det exempel på hur invasiva arter kan bidra positivt till ekosystemtjänster i svenska vatten?
Ann-Britt Florin: Javisst. Flera av de fiskade arter som klassas som invasiva, för att de tex konkurrerar ut andra arter, bidrar också till ekosystemtjänster som fiske och föda för andra djur. Ett exempel är signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) som inneburit förödande konsekvenser för den inhemska flodkräftan (Astacus astacus) och samtidigt är en viktig del i svensk ekonomi och kultur.
Ivana Maček: Absolut! Stillahavsostron verkar fungera som skydd för blåmusslor och kanske också ”platta ostron” (Ostrea edulis). Vidare är stillahavsostron filtrerare, så de renar vatten från både gifter och övergödning. Det finns flera ekosystemtjänster som de gör, till exempel att använda deras kött och skal till olika ändamål är också potentiella ekosystemtjänster.
Social acceptans och kultur: Hur påverkas allmänhetens syn på biologisk mångfald av att vissa invasiva arter omklassas från “hot” till “resurs”?
Ann-Britt Florin: Det har jag ingen erfarenhet av men misstänker att det innebär att människor är mer intresserade av att bevara arten istället för att bekämpa arten och kanske lättare accepterar nackdelarna arten fört med sig.
Ivana Maček: Det som jag har sett är bara positivt, men jag har inget stort underlag om det. Det som jag tycker mig se är att när man slutar prata om stillahavsostron som hot så blir folk mer nyfikna på hur de kan använda dem. Går de att äta?, har jag hör ett antal gånger. "Var det inte de som trängde ut blåmusslor?" är en annan vanlig förvånad fråga. Men, det är viktigt att säga, att lokalbefolkning som har haft stillahavsostron i sin närhet i vardagen har använt dem ändå, trots bilden av ”hot”: de har ätit stillahavsostron, och de har använt deras skal som dekoration kring och i huset.
Med förändrade klimat kan vi få en naturlig förflyttning av nya arter. Hur/när säger vi att en art förflyttas naturligt på grund av klimatförändringar och inte med hjälp av människan? Har vi varit med dom detta i nutid och vad gjorde vi då? Acceptera eller bekämpa?
Ann-Britt Florin: Vi har valt, i Internationella havsforskningsrådets expertgrupp för främmande arter, att inte räkna arter som kommer hit på egen hand som främmande, även om det är klimatförändringar orsakade av människan som gjort det möjligt för dem att sprida sig hit och etablera sig här. På samma sätt räknas heller inte dessa arter som främmande i lagstiftning och myndighetsarbete i EU och Sverige. Det finns flera exempel på fiskarter som tidigare inte alls fanns så här långt norrut men som nu ses allt oftare på västkusten som till exempel bonit (Katsuwons pelamis) och tjockläppad multe (Chelon labrasus). De har setts som välkomna tillskott till fiskfaunan och är omtyckta av sportfisket.
Ivana Maček: OM man ska tänka vidare så är själva klimatförändringar orsakade av människan, så egentligen inte ”naturligt” heller. Men, stillahavsostron har flyttats både med människans hjälp (till Europa), och ”naturligt”, av sig själv, från Europa till Västerhavet. Så, jag har inte något bra exempel på en art som har flyttat själv, men det är klart att de finns. Jag tänker att det inte spelar någon roll om de har flyttat på sig av sig själva, av människan, eller både och som stillahavsostron. När de väl är en del av nya ekosystem är det mycket bättre att försöka se vad de gör, hur man kan leva med dem och vad vi kan göra med dem. Att bekämpa stillahavsostron som är redan etablerade är meningslöst. Det man kan göra dock är att hålla dem borta från vissa platser där de stör mycket, till exempel badstränder eller kylsystem till kärnkraftverk. Men för det behövs kontinuerliga insatser, det går inte att få bort dem en gång för alla. Att acceptera dem är nödvändigt, eftersom de är här för att stanna, men det betyder inte att vi behöver vara passiva.
Klimatförändringarna kan gå snabbare än vad arter hinner med att anpassa sig till. Bör vi då ”släppa in” nya arter som anpassar sig snabbare?
Ann-Britt Florin: Nej. Det är väldigt svårt att förutsäga exakt vad konsekvenserna blir om vi medvetet ökar takten på införsel av nya arter. Många försök att sätta ut arter i en ny miljö har slutat dåligt historiskt sätt. Bättre att låta det ske ”naturligt” dvs de tar sig hit i den takt de kan.
Ivana Maček: Jag tänker att vi inte kan bestämma att ”släppa in” nya arter som är bättre anpassade, eftersom de tar sig hit ändå, och vi kan inte bestämma att ”stänga ut dem” heller.
Beroende på vilken IAS (invasiv främmande art) man pratar om så kan man ju ha den i ekosystem utanför Sverige med arter som redan finns i våra ekosystem. Hur fungerar då denna balans? Till exempel finns fiskarter i EU som inte finns i Sverige, men som också lever med arter som vi har i landet. ”Fungerar” inte deras ekosystem? Bör man titta på populationer inom arter för att se hur de interagerar i olika ekosystem (svenska och andra EU-länder) för att se skillnader i populationerna? Kan dessa IAS räknas som invasiva eller ska de vara främmande?
Ann-Britt Florin: Invasiva betyder att de orsakar skada på biologisk mångfald, djurs och människors hälsa, eller vår ekonomi. För att bedöma risken att en art är invasiv eller inte så tittar vi på hur den fungerar i sitt naturliga område och jämför de ekosystemet med våra, både gällande arter men också andra förutsättningar som klimatet. Arten ”fungerar” i sitt eget ekosystem för då har arter anpassat sig till varandra under många tusen år och kommit till en balans. När en art kommer helt ny till ett annat ekosystem så tar det tid innan en balans med de inhemska arterna nåtts, och ibland kan inhemska arter hinna utrotas och andra arter gynnas så att det nya ekosystemet är något helt annat än det som fanns från början. Det nya ekosystemet kan mycket väl vara fungerande och leverera ekosystemtjänster men om det lett till förlust av biologisk mångfald så ser vi det ändå som invasivt. En annan aspekt på detta är att när vi flyttar runt och blandar arter med varandra så får vi ekosystem som är allt mer lika varandra; det gör att möjligheten för anpassning till framtida förändringar i miljön minskar.
Ivana Maček: Jag tycker att det här är en mycket bra fråga. Jag tror att det vore nyttigt att titta på hur stillahavsostron fungerar på kontinenten där den odlas och finns också vild. Hur fungerar de i ekosystemet där? Dock är en sak viktig att tänka på i det här fallet, och det är skillnader i miljön mellan olika europeiska länder: till exempel är det varmare där stillahavsostron odlas i Europa och där finns också en parasit (bonamia) som har i princip tagit död på alla ”platta ostron” (Ostrea edulis). Bonamia finns inte i samma grad (än) i svenska vatten, så situationen i ekosystemet är annorlunda här än på kontinenten. Jag tycker inte att det är så viktigt att kalla arter för ”invasiva” eller ”främmande”. Kanske bättre att kalla dem ”migrerande”, eller något annat ord som säger oss mer om arten och dess roll i ekosystemet?
Se en inspelning av seminariet
Senast uppdaterad: 26 februari 2025
Sidansvarig: Östersjöcentrum