Baltic Breakfast: Gediget förarbete nyckel till lyckad naturrestaurering
Det går att restaurera förstörda kustmiljöer – det är den nyligen genomförda inplanteringen av blåstång i Oskarshamn ett exempel på. Men det är viktigt att göra en ordentlig förstudie innan man drar igång ett restaureringsprojekt, och att inte glömma bort arbetet för hela havets återhämtning, framhöll forskarna vid senaste Baltic Breakfast.
Publicerad 2024-09-04.
Restaurering av skadad natur är ett aktuellt ämne – i somras antog nämligen EU en naturrestaureringsförordning. Förordningen gäller direkt i medlemsländerna och innebär att de före år 2030 ska ha påbörjat restaurering av 30 procent av de marina miljöer som pekas ut – till att börja med Natura 2000-områden. År 2050 ska restaurering ha påbörjats i 90 procent av områdena. Länderna har två år på sig att ta fram en plan för hur målen ska uppnås.
Det kan finnas olika anledningar till att restaurera natur, berättar Sofia Wikström som är forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och bland annat arbetar med restaureringsfrågor. Den mest uppenbara anledningen är att förlust och försämring av livsområden är en av de viktigaste orsakerna till att arter minskar.
– Vi vet att det finns arter i Östersjön som går tillbaka helt eller delvis på grund av att deras livsområden försvinner, säger Sofia Wikström och ger som exempel kransalger och andra känsliga vattenväxter, rovfiskar och vandrande fiskar.
Ett annat motiv till att restaurera miljöer kan vara att skapa förutsättningar för mänskligt nyttjande av naturen för till exempel rekreation. Människor kan till exempel uppleva att grumligt vatten eller avsaknaden av fisk gör att deras nyttjande av naturen begränsas.
Ytterligare ett argument för restaurering är att det kan ha en klimatnytta: vissa miljöer är bra på att lagra in kol, men kan ge ifrån sig koldioxid och metan när de försämras.
– Vi kan ännu inte säga exakt vilka områden man ska prioritera om man vill använda restaurering som klimatåtgärd. Men forskning pågår, så om några år kan vi förhoppningsvis ha bättre underlag, säger Sofia Wikström.
Förarbete – en förutsättning
Var i Östersjön finns det då behov av restaurering? Sofia Wikström lyfter fram vegetationsklädda bottnar, grunda och vågskyddade miljöer som flador (avsnörda havsvikar), kustnära våtmarker samt vandringsvägar för fisk som några miljöer som kan vara viktiga att restaurera.
Det finns ett stort kunskapsunderskott när det gäller hur restaurering av kustmiljöer praktiskt kan genomföras, men det finns också ett växande antal praktiska erfarenheter att bygga vidare på (se länklista nedan för några exempel), säger Sofia Wikström.
– Det jag inte kan inskärpa nog mycket är betydelsen av att göra ett grundligt förarbete. Vi ser många gånger att restaurering misslyckats för att man inte har gjort det, betonar hon.
Förarbetet innebär att man kartlägger vad som har orsakat försämringen av livsmiljön och vad potentialen är för restaurering på den specifika platsen.
– Det är viktigt att se till hela ekosystemet. När vi arbetar med restaurering av flador längs Svealandskusten är till exempel grumling en stor fråga. Då är det lätt att tänka att det har med övergödning att göra, och det stämmer ofta, men det finns också andra källor till grumling, som partiklar från land eller från muddring, som man måste ha med i beräkningen.
Utmaningar med kustområden
En av de stora utmaningarna i arbetet med kustrestaurering är att systemen är så öppna, förklarar Sofia Wikström.
– Eftersom det finns så lite erfarenhet av restaurering från kusten så försöker vi nyttja den kunskap som finns från sjöar. Men det är stor skillnad mellan ett slutet system som en sjö och de öppna miljöerna längs kusten, där arter kan röra sig och där lokala åtgärder mot till exempel övergödning kan släckas ut om man får en import av näring.
I avsnörda havsvikar kan det vara lättare att se effekt av lokala åtgärder än i helt öppna kustområden.
– Men om vi går in och jobbar med detaljåtgärder vid kusten så får vi inte glömma det stora utanför: åtgärder för övergödningen i hela Östersjön och fisket som har länkar in till kusten. Det måste vi jobba med samtidigt.
Minskad påverkan kan räcka
För att återställa miljöer kan det ofta räcka med att bara ta bort den påverkan som orsakat skador, till exempel att minska näringstillförseln eller begränsa fisket (ibland kallad ”passiv restaurering”). Men ibland kan man behöva möjliggöra eller påskynda återhämtningen med aktiva restaureringsmetoder, till exempel genom att plantera in arter som har försvunnit eller fysiska åtgärder för att återställa hydrologin i våtmarker.
Sofia Wikström betonar också vikten av att jobba med utvärdering, för att bredda kunskapen om vad som krävs för att projekten ska bli lyckade och om vad som inte fungerar.
– Eftersom vi saknar så mycket kunskap så måste alla som jobbar med restaurering hjälpas åt att bygga upp en bättre kunskapsbas för framtida projekt.
Plantering av blåstång i Oskarshamn
Ett exempel på ett aktivt restaureringsprojekt som hittills verkar lyckat är inplanteringen av blåstång i Oskarshamn. Oskarshamn är en industristad där bland annat kopparverk, batterifabrik och verkstadsindustri tidigare gjorde orenade utsläpp till vattnet i hamnen. Det ledde till en extremt förorenad havsmiljö med höga halter av bland annat arsenik, kadmium, bly och kvicksilver – och de förorenade sedimenten grumlades också upp regelbundet av fartygstrafiken och spreds till kustmiljön utanför.
År 2016 påbörjades en sanering av hamnen, genom att förorenade sediment fördes bort, och på vissa platser täcktes bottnarna med annat material. Därefter genomfördes ett restaureringsprojekt där blåstång återplanterades i en del av hamnen där den tidigare funnits, berättar forskaren Stefan Tobiasson från Linnéuniversitetet, som tillsammans med kollegor drivit projektet.
– Vi valde en metod där man tar honplantor och hanplantor av blåstång och flyttar in i området där man vill få ett tångsamhälle. Sedan är tanken att de ska föröka sig, säger han.
Donatorplantorna tas från områden i närheten där det finns mycket tång, och forskarna hade flera krav på donatorlokalen: det skulle finnas små flyttbara block med många könsmogna plantor med en jämn könsfördelning. De behövde också ta reda på om tången var höst- eller vårlekande eftersom det påverkar planteringstiden.
– Resultatet blev att vi hittade två lokaler med rikligt med tång och på lagom stora stenar och som låg bara ett par kilometer från hamnen, berättar Stefan Tobiasson.
Förstudie visade bra tillväxt
För att ta reda på om tången skulle överleva och föröka sig i den nya miljön genomförde forskarna en förstudie. På olika platser i hamnen placerade de dels vuxna tångplantor och dels enheter bestående av han- och honplantor och upp-och-nedvända kakelplattor – om tången lyckades föröka sig skulle det resultera i små groddplantor på kakelplattorna.
– Vi kunde se att tången växte väldigt bra inne i hamnen, faktiskt inte mycket sämre än utanför. Vi såg också att de satte rikligt med nya förökningsorgan efter att de övervintrat, berättar Stefan Tobiasson.
Trycket av betande smådjur visade sig vara lågt både på vuxen tång och groddar. Däremot var den sexuella fortplantningen nedsatt jämfört med referensområdet.
– Trots det drog vi slutsatsen att en inplantering skulle kunna fungera men att det här tångbältet antagligen skulle utvecklas ganska långsamt, säger Stefan Tobiasson.
Fullständig inplantering genomfördes
Den fullständiga inplanteringen genomfördes i juni 2022 och 2023. Totalt 260 stenblock med omkring 1000 fertila tångplantor placerades i tio grupper längs med en strandsträcka i hamnen, med ungefär fem meter mellan grupperna.
– Tanken är att grupperna ska växa ihop om några år.
Kakelplattor ställdes också in för att man skulle kunna kvantifiera fortplantningsframgången. När de lästes av i november 2023 visade sig förökningen vara betydligt mer framgångsrik i den södra delen av området än i den norra, och skillnaden gick inte att koppla till djup, planteringsår eller donatorlokal.
– Det var en bättre miljö för dem där helt enkelt, säger Stefan Tobiasson.
Sammanfattningsvis drog forskarna slutsatsen att inplanteringen fungerat, säger Stefan Tobiasson och avslutar med några goda råd inför framtida projekt:
– Var noga när du väljer donatorlokal – se till att du tar tång från ett ställe där man inte gör skada. Och slarva inte med förstudien. Om vi ska föra in tusen plantor som bara ska stå där och dö – det är ju inte något bra miljöarbete.
Vad var den största utmaningen med det här projeket? undrar moderator Ellen Bruno.
– Svårigheten är faktiskt att hitta bra donatorlokaler. Man vill ju inte ställa till mer skada än nytta, säger Stefan Tobiasson.
Har ni haft möjlighet att se några sekundära effekter, till exempel större förekomst av fisk? undrar en person ur publiken.
– Det har vi inte. Det är fortfarande ett väldigt glest bestånd det här – inte någon tångskog, men så småningom kanske det blir en värdefull miljö för fisk, säger Stefan Tobiasson.
Text: Lisa Bergqvist
Lästips om restaurering av kustmiljöer
Tånghandboken (4139 Kb)
Handbok av Lena Kautsky, Susanne Qvarfordt och Ellen Schagerström, utgiven 2020.
Våtmarker som fiskevårdsåtgärd vid kusten
Östersjöcentrums rapport 1/2020, författad av Joakim Hansen, Stockholms universitets Östersjöcentrum, Henrik C Anderson, Länsstyrelsen Stockholms län, Ulf Bergström, Sveriges lantbruksuniversitet, med flera.
Erfarenheter av ekologisk restaurering i kust och hav
Havs- och vattenmyndighetens rapport 2020:28.
Effektiva åtgärder mot övergödning
Rapport från projektet Levande kust, författad av Linda Kumblad och Emil Rydin och utgiven av BalticSea2020, oktober 2018.
Restaureringsguide för kustens småvatten
Jussi Tapio Roininen, Närings-, trafik- och miljöcentralen, Finland, guide 3; 2024.
Se hela seminariet
Senast uppdaterad: 4 september 2024
Sidansvarig: Östersjöcentrum