Brunnsviken – ett Östersjön i miniatyr
Mitt i Kungliga nationalstadsparken ligger Brunnsviken, med bara en tunn förbindelse till resten av innanhavet. En lång historia av mänsklig närvaro har påverkat vattenkvaliteten och därmed förutsättningarna för både människors badlust – och allt liv under ytan. Östersjöcentrums experter ordnade nyligen en guidning av viken, som kan beskrivas som ett Östersjön i miniatyr.
Visserligen diktade Bellman om Brunnsvikens vattensprutande "små najader". Men redan då, i slutet på 1700-talet, var vattnet i Brunnsviken (som då var en insjö) förmodligen inte så aptitligt. På den tiden gjorde staden sig av med avskräde, inklusive invånarnas urin och exkrementer, genom att helt enkelt dumpa det i vattendrag, sjöar och havsvikar, som sakta fylldes igen och förvandlades till stinkande, sjukdomsalstrande träsk.
I Hyrkuskens berättelser av August Blanche, som skildrar förhållandena under 1800-talets första hälft, beskriver huvudpersonen Brunnsvikens vatten som stillastående, "der vågen är som grönsoppa och der fisken simmar död mot dyig strand". Rikliga algblomningar och syrebrist på grund av övergödning redan då, alltså.
Efter flera koleraepidemier började ett nät av avloppsrör byggas i Stockholm, men någon rening var det till att börja med inte tal om. Ända fram till 1970 släppte Solna stad sitt orenade avloppsvatten rakt ut i Brunnsviken.
Miljön liknar Östersjön i stort
Som en del av 30-årsjubileumsfirandet av Nationalstadsparken arrangerade Östersjöcentrum vid läsårsstarten en guidad tur vid Brunnsviken. Guidningen leddes av professor emeritus Lena Kautsky, limnologen Emil Rydin och vetenskapskommunikatör Michaela Lundell – alla med olika infallsvinklar på Brunnsvikens miljö och historiska utveckling.
Flera jämförelser gjordes mellan Brunnsviken och Östersjön i stort: bägge vattenområdena är instängda, grunda, med vertikal skiktning och begränsat vattenutbyte med det större havet utanför. Både Brunnsviken och Östersjön är också omgivna av ett tätbefolkat avrinningsområde, med utsläpp av både miljögifter och näringsämnen i överflöd.´, och har en liknande historia av att växla mellan havsvik och insjö, beroende på klimatförändringar med havsnivåhöjningar och landhöjning.
Att Brunnsviken idag åter är en havsvik beror på att berget vid det uppgrundande utloppet vid Ålkistan sprängdes ut 1863, för att släppa in friskt vatten och tillåta båtar att passera.
Doktorsarbete i Brunnsviken
Professor emeritus Lena Kautsky gjorde sitt avhandlingsarbete i Brunnsviken på 1970-talet, för att undersöka effekterna av att Solna stads avloppsvatten inte längre släpptes ut i viken. Utöver förändringarna i siktdjup och vilka planktonarter som trivdes, upptäckte hon också en annan effekt, som ingen förutsett:
– Brunnsvikens vatten blev saltare. Avloppsvattnet var ju sött, och när det slutade forsa ut i viken steg salthalten, från 2 till 3 promille i ytvattnet och från 3,5 till 4,5 promille i bottenvattnet under språngskiktet, berättade hon.
Bryta onda cirkeln av höga fosforhalter
Emil Rydin, docent i limnologi vid Östersjöcentrum, visade under guidningen upp en färsk sedimentkärna från Brunnsvikens botten. Den svarta färgen är ett tecken på syrebrist. Vid syrefria förhållanden bildas svavelväte när organiskt material på botten bryts ner.
Emil Rydin förklarade vad som händer när bottnarna blir syrefria i övergödda sjöar och vikar: järnet i bottensedimenten förlorar sin förmåga att binda fosfor. Istället blir fosforn kvar i vattnet, fritt tillgänglig för växter, alger och cyanobakterier, och göder algblomning efter algblomning i en ond cirkel, som är svår att bryta.
Han berättade också om projekten Levande kust och Levande vikar, där forskarna prövar att sätta in olika åtgärder mot övergödningen och noga följer upp vad som ger bäst effekt. En sådan åtgärd är att behandla de syrefria bottnarna med aluminium, som har förmåga att binda fosfor även i syrefria förhållanden.
Metoden har prövats framgångsrikt i Björnöfjärden, en starkt övergödd vik i Stockholms skärgård. Den har däremot gett begränsad effekt i Brunnsviken, där staden av rädsla för att röra upp gamla miljögifter inte tordes injicera aluminiumet direkt ner i bottensedimenten, vilket har visat sig krävas för ett gott resultat.
Läs mer om aluminiumbehandling av syrefria bottnar här:
Ny studie: Aluminiumbehandling fungerar bra även på lång sikt
Läs mer om vad den guidade turen av Brunnsviken innehöll, i Tångbloggen av Lena Kautsky:
Brunnsviken i centrum av Nationalstadsparken som firar 30 år!
Senast uppdaterad: 25 september 2025
Sidansvarig: Östersjöcentrum