Publicerad: 2025-10-23.

Ministrarna brukar berömma sig av att efter svåra förhandlingar ha hittat en klok balans mellan inkomster och miljö. Och att man hållit sig till de vetenskapliga rekommendationerna – vilket bygger på ett missförstånd. För bestånd som strömming och skarpsill ska inte underlagen från forskarna vid internationella havsforskningsrådet (ICES) ses som rekommendationer.

Medierna brukar fokusera på hur mycket kvoterna höjs eller sänks jämfört med föregående år. Kanske även på om de är högre än vad EU-kommissionen föreslagit, och i så fall hur mycket. Sällan frågar man sig hur årets kvoter är jämfört med fångsterna några år tidigare. Närsyntheten missar den långsiktiga utarmningen.

Ingen brukar ta upp vad fiskebesluten innebär för havsmiljön eller kustmiljön ur en bredare synvinkel.

I ett längre perspektiv ser man att riskerna är på riktigt. Sillen i Nordsjön kraschade i mitten på 1970-talet. Den återhämtade sig, men det var efter ett smärtsamt femårigt fiskestopp. 

Torsken i Kattegatt kraschade under 2000-talets första decennium. Eller om man så vill 2020. Den har inte återhämtat sig. 

Sillen i sydvästra Östersjön kraschade under 2000-talets andra decennium. Den har inte heller återhämtat sig. 

Torsken i västra Östersjön kraschade under 2000-talets tredje decennium.

Summan av de årliga ”kloka avvägningarna” mellan miljö och ekonomi är till nackdel för båda i ett längre perspektiv. 

Ta till exempel de tyskar som tidigare fiskade efter torsk i västra Östersjön. Deras sorgliga öde skildrades i en tysk TV-dokumentär 2023.

Beslutsfattarna tar hellre risker med beståndet, miljön, fiskets framtid. Om ministrarna inte går med på EU-kommissionens förslag är det ungefär som att låta bli att bromsa när det lyser gult framför bilen. I hopp om att man kommer att hinna förbi korsningen innan det blir rött. Eller åtminstone att det inte kommer en lastbil från vänster.

När ministrarna säger att de håller sig till forskarnas rekommendationer så bygger det som sagt på ett missförstånd. Det forskarna kommer med är prognoser över fiskefångster, som under vissa antaganden kan vara hållbara. Redan där uppstår ett problem; ett seriöst företag fattar att det är riskabelt att besluta om en aktieutdelning utifrån en vinstprognos. Men det är ungefär vad ministrarna gör.

Sedan kan prognosen vara mer eller mindre osäker. I Stockholm jämförde ordföranden för ICES rådgivande kommitté nyligen deras resultat med en hastighetsbegränsning, som kan tjäna väl som ett riktmärke under normala förhållanden – förhållanden, som inte råder i Östersjön nu. Den bilförare som envisas med att köra enligt hastighetsbegränsningen när det är dimma och halt väglag tar en risk. Vid ett möte i Stockholm i september varnade EU:s ansvarige kommissionär Costas Kadis ministrarna för att så att säga stirra sig blint på hastighetsmätaren – för att inte ta hänsyn till det som forskarna skriver i brödtexten i sina underlag.

Inom EU enades fiskeministrarna och parlamentet för snart 10 år sedan om en risknivå man ansåg var acceptabel. Man skulle sätta kvoterna så att den uppskattade sannolikheten för att vissa bestånd (bland annat strömmingen i Östersjön) skulle sjunka till ”farozonen” året därpå skulle vara högst fem procent.

Det framstod förmodligen som både rimligt och politiskt ofarligt då – bestånden bedömdes inte vara i närheten av de låga nivåerna. Dessutom antog man en målsättning att öka bestånden och behålla dem på säkra nivåer. Sjönk bestånden under den säkra nivån skulle det trigga särskilda åtgärder så att bestånden snabbt skulle återhämta sig. Möjligen överskattade man träffsäkerheten i forskarnas prognoser.

Sedan dess har ministrarna misskött bestånden. Man har förlitat sig på osäkra prognoser, ignorerat tydliga varningstecken och chansat på tur med kommande årskullar. Så i år säger forskarna att kvoterna i Bottniska viken behöver sänkas kraftigt för att klara den beslutade risknivån. Även för strömmingen i centrala Östersjön och skarpsill reser man varningstecken. Medan för torsken och sillen i sydvästra Östersjön är läget riktigt dystert. Man borde inte fiska alls enligt underlagen från forskarna vid ICES.

EU-kommissionen har tagit till sig av varningarna. En strömmingsfångst på knappt 26 000 ton i Bottniska viken är vad som är förenligt med regelverket, och det är vad kommissionen föreslår. Man har föreslagit oförändrade fångster för skarpsill och strömming i centrala Östersjön. För torsken och sillen i sydvästra Östersjön föreslår kommissionen kraftiga minskningar från redan väldigt låga nivåer, och mest om de tas i samband med fisken som huvudsakligen riktas mot andra bestånd.

Till saken hör att forskarna också uppskattar att sannolikheten för att 2027 nå det mål för säkra bestånd som ministrarna och parlamentet satte upp 2016 är ytterst små, även med kommissionens förslag för fisket 2026. För strömmingen i Bottniska är det mindre än en chans på fyra att man når målet. För strömmingen i centrala Östersjön är mindre än 50 procent chans.

Frågorna ministrarna kommer att ta ställning till är alltså inte bara vilka fångster som ska få tas nästa år. Vid mötet i Stockholm sade EU:s kommissionär att den centrala frågan är viken risk man vill ta. Ministrarnas beslut kommer också att svara på frågorna om man vill nå målen, och om man bryr sig om att följa de egna reglerna.

Text: Charles Berkow