Projektet kommer att förläggas till Nationalmuseum i Stockholm.

Namnet är “The matter of drawing. Copies and tracings in 18th-century architectural practice and design”.

Anna Bortolozzi
Anna Bortolozzi.

Anna Bortolozzi är docent, lektor och pedagogisk studierektor i konstvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik. Hon är specialist på barockens arkitektur. Anna Bortolozzi disputerade i arkitektur historia och teori vid Arkitekthögskolan i Venedig (IUAV) 2005. 

Om forskningsprojektet

Arkitekturhistoriker har ofta studerat skisser och utkast för att förstå hur ett projekt har tillkommit och utvecklats. Mindre uppmärksamhet har av förklarliga skäl ägnats åt hur kopior använts i skapandeprocessen. Dock har kopior och kopierande spelat en stor och växlande roll i arkitektens verkstadspraktik under perioden efter renässansen, som arbetsredskap såväl som kunskapsbärare. Kopior ses ofta som själlösa och ointressanta efterbildningar, men det är inte hela sanningen. De kunde också spela en roll i den kreativa processen. Aktuell forskning, som projektet vill utnyttja, visar att det kan vara fruktbart att se närmare på teckningars materiella beskaffenhet för att förstå inte bara hur de har framställts utan också hur de användes.

Carl Johan Cronstedt kalkering
Kalkering. Carl Johan Cronstedt.

Förstå kopiornas roll

Syftet med projektet är att undersöka kopior i arkitektens arbete under första hälften av 1700-talet. Det specifika material som studeras finns i Carl Hårlemans och Carl Johan Cronstedts arkitekturritningssamlingar, bevarade i Nationalmuseum i Stockholm. Med utgångspunkt i en undersökning av teckningarnas materiella egenskaper (papper, medium, teknik) och spår av teckningsinstrumenten (penna, stylus, passare, etc), är målet att klarlägga hur arkitekterna utförde kopior av andras och egna teckningar och att förstå kopiornas roll i arbetet med gestaltningen av nya uppgifter.

Fokus på kalkeringar

Ett särskilt fokus i undersökningen är två grupper av teckningar på genomlysligt papper (tillsammans ca 680 blad), på svenska kallade kalkeringar eller kalker efter franskans calquer. Det traditionella sättet att kopiera var att sticka små hål genom originalet till ett underliggande papper. Men detta var arbetskrävande och skadade dessutom originalet. Kalkeringen bygger på metoden att pappret görs genomskinligt genom impregnering med vegetabilisk olja. Sedan läggs det ovanpå originalet som lätt kan kopieras. Innan en storskalig produktion av tunt papper kom igång under andra hälften av 1700-talet behövde man själv framställa det genomskinliga pappret. Eftersom en hel del av de franska teckningar som de svenska arkitekterna kopierade avbildar oregelbundet formade ornament i rokoko-stil, var tekniken med nålstick också svår att använda, medan det var lätt att arbeta med kalkering. Kalkerna har vidare använts på ett sätt som påminner om hur sentida arkitekter prövar alternativ genom att lägga transparent papper med detaljlösningar ovanpå en ritning. De oljeimpregnerade pappren har med tiden blivit mycket sköra och dessutom behandlats som arbetsmaterial och normalt ofta kastats. Att kalkerna i Nationalmuseum bevarats är exceptionellt. De utgör därmed ett viktigt källmaterial för att förstå kopiors roll som hjälpmedel i gestaltningen.

Material och teknik i konstnärlig praktik

Genom kartläggningen av Nationalmuseums kalker, en nästintill okänd källa till den europeiska 1700-talsarkitekturen, ansluter projektet till internationell forskning kring material och teknik i konstnärlig praktik. Projektet kan också bidra till studiet av utbildning, professionalisering och arbetsprocesser inom det svenska Överintendentsämbetet, som spelade en så avgörande roll för svensk arkitektur under 1700- och 1800-talen.