Formatet kallas whiteboard animation; en röst som animeras av en hand som tecknar på en whiteboard.

Exemplet ovan kommer från brittiska RSA Animate, som anses ha startat denna numera helt vedertagna animationstrend.  År 2009 anlitades tecknaren Andrew Park för att skapa något nytt kring RSA:s föreläsningar. Försöket blev en succé. De första 14 filmerna sågs av drygt 40 miljoner tittare. Andrew Park anlitades av några av världens största företag och organisationer för att göra liknande filmer, dock ofta i mer renodlat kommersiellt syfte. I dag driver Park ett eget produktionsbolag med en hel kader av medarbetare som erbjuder produktion av whiteboard animation hela vägen från idé till färdig film.

Min vän Joakim på Malmöbaserade Yellow Kid, som gör just korta infofilmer, skrev om whiteboard animation för några år sedan och tyckte redan då att ”problemet med den hajp som blev under 2013, är att stilen redan börjar kännas sliten. Har man sett hundra filmer med en ritande hand, vill man inte se den hundraförsta.”

Han har en poäng. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det vore kul att prova. Särskilt inom vårt gebit, där de vida och tolkningsbara begreppen duggar så tätt. Ta ekosystembaserat fiske till exempel. Eller blå tillväxt. Vad betyder de egentligen?

Det luriga med dessa begrepp är att de rör sig på flera plan samtidigt, och kan betyda lite olika saker beroende på vem man är. För en marinbiolog kan exempelvis blå tillväxt betyda något annat än för en företagsledare i vindkraftsbranschen. Den ena ser ett potentiellt hot mot en viktig livsmiljö, medan den andra ser klimatsmart elförsörjning och klirr i kassan.

Att bildsätta en föreläsning om blå tillväxt vore en intressant balansakt. För oavsett hur saklig och torr berättarrösten än görs blir den tecknande handen också en röst, med temperament och attityd. Handen kan ju rita det där vindkraftverket på lite olika vis; kanske som en blomsterlik snurra helt i harmoni med havet. Eller som ett hotfullt viftande metallmonster, som klampar sönder bottenmiljöer och skrämmer fisken. Båda illustrationerna skulle lätt kunna uppfattas som ett ställningstagande, en åsikt. Och åsikter och vetenskap är en problematisk, rentav farlig kombo.

Samtidigt finns det en gigantisk gråzon mellan knastertorra fakta och rena åsikter. I den gråzonen ryms sådant som attityd, känsla, stil och humor. Och det är där, i den zonen, som jag tror att vetenskapen också måste våga befinna sig ibland. För det är där berättelserna finns. Och berättelser är viktiga om man vill få någon att lyssna, känna och förstå.

Vi får väl se om Baltic Eye någonsin ger sig på att förklara blå tillväxt med hjälp av whiteboard animation. Men om vi gör det blir det en utmaning att hålla tungan rätt i mun. Och pennan rätt i hand.

Text: Henrik Hamrén