Foto: Tobias Dahlin Aazote.

Så sent som i höstas enades Danmarks miljöminister Esben Lunde Larsen (Venstre) och hans EU-kollegor om att förlänga fredningsperioden för västra beståndet från sex till åtta veckor (1 februari – 31 mars).

Knappt fyra månader senare meddelar det danska Miljö- och livsmedelsministeriet i ett pressmeddelande att de åter öppnar för trålfiske i området. Beslutet gäller i och för sig trålning efter plattfisk. Men alla vet att det är väldigt svårt att tråla plattfisk utan att också få upp torsk.

Dessutom är trålnäten för plattfisk ofta mer finmaskiga än torsktrålar, vilket gör att de allra minsta torskarna i praktiken löper större risk att fastna i trålen än vid vanligt torskfiske.

Baltic Eyes fiskeriexpert Gustaf Almqvist redde ut begreppen och kommenterade beslutet i den här artikeln.

Det visade sig att Tyskland varit först med att öppna för trålning i det känsliga området. Nu ville Danmark inte vara sämre.

Kovändningen motiverades med att det var Tyskland som började. Eftersom tyska trålare struntar i fiskestoppet under lekperioden vore det ”ohållbart att danska fiskare ombads göra annorlunda än sina tyska motsvarigheter inom samma fiske".

Av pressmeddelandet framgår det också tydligt att Esben Lunde Larsen och hans stab är väl medvetna om torskens svåra läge i det västra beståndet. De vet att tillväxten aldrig någonsin har varit sämre, att torskarna är väldigt små och att lekbiomassan (mängden könsmogen fisk) ligger på kritiska nivåer.

Baltic Eyes uppgift är att försöka göra vetenskapliga fakta om Östersjön begripliga för beslutsfattare, så att de kan fatta välgrundade beslut. Men vad gör vi när de ansvariga redan besitter all nödvändig kunskap – men ändå agerar på tvärs med den vetenskapliga expertisen?

Jag skickade några frågor till Esben Lunde Larsen om bland annat torskens utsatta läge och fiskestoppet. Men egentligen var det mest en fråga jag verkligen ville ha svar på:

Vadå, Tyskland började? Måste inte varje enskilt land ta sitt eget ansvar, oavsett vad andra länder gör?

Eftersom vi huvudsakligen jobbar i den politiska sfären kändes det som en relevant fråga; för att bättre förstå den politiska processen och hur valören på olika beslut och avtal plötsligt kan ändras över en natt.

Kanske särskilt inom fiskepolitiken, där dragkampen mellan socioekonomiska och miljömässiga avvägningar är så påtaglig.

Pressekreteraren lovade att vidarebefordra frågorna. En timme senare kom svaret:

Hej Henrik

Miljø- og fødevareministeren har ingen kommentarer.

Det fanns heller ingensakkunnig tjänsteman på ministeriet som ville eller kunde kommentera.

När politiker väljer ”inga kommentarer” brukar det bero på ett av två skäl; antingen har de inget bra svar på frågan, eller så anser de inte att den som frågar är tillräckligt viktig och värd mödan.

Vilket skälet var i just detta fall vet jag inte. Kanske hade det gått bättre om jag ringt från en stor dansk dagstidning, eller ännu hellre från Tidningarnas Telegrambyrå (TT) eller danska motsvarigheten Ritzau, som når ut till den breda allmänheten.

Hursomhelst skrev vi en artikel till slut. Den hade förmodligen blivit bättre och mer komplex om ministern eller någon av hans medarbetare hade bidragit med sin sida av saken.

Och jag undrar fortfarande över den principiella ansvarsfrågan.

Samtidigt är det förmodligen inte oss inom akademien och forskningen som ministern i första hand blir svaret skyldig, utan allmänheten och sina väljare.

Text: Henrik Hamrén